torsdag 31 oktober 2013

x

Politiken gör mig matt, ledsen och deprimerad. Svelands politiska depression blir plötsligt glasklar för mig. Jag flyr nyheterna därför att de till största del består av allianspolitiker som aldrig svarar på frågorna de får och alltför ytliga rapporteringar och analyser av samtiden. Mest av allt försöker jag orka tro på regeringsskifte, men ibland tvivlar jag. Tvivlar innerligt och oerhört därför att klyftan är så stor. Klyftan mellan de som har makten och dem som tvingas leva med konsekvenserna av makthavarnas handlingar.

Kanske är det därför jag trots allt inte skriver så mycket.
Kanske är det därför och på grund av att jag utöver att ägna mig åt politiskt tandgnisslande, söker jobb. Någonting som känns som ett sisyfosarbete trots att jag fortfarande är vid gott mod.
Och till sist kanske det är därför att jag utöver politiken och arbetsbristen faktiskt vill leva mest där jag är och inte i texten.

måndag 28 oktober 2013

I annat fall får jag söka mig till nordligare breddgrader.



Av någon anledning tror jag att det blir en snöig vinter i Göteborg i år.

Någon gång i veckan.

Lördagarna upphör först när det blivit morgon igen. Sitter i ett fönster, sjunker ned i någons vinfläckiga säng. Det luktar gräs på den sista festen. Jag smuttar på min sista öl och motstår infallet att kasta både den och min cigarett genom fönstret.
När jag går hem är det morgon, men inte tillräckligt för att vagnarna ska gå mer än en gång i timmen ungefär. Så liten är storstaden. Det är uppehåll.


Natten därpå drömmer jag om M och sedan dör mina familjemedlemmar och det tar lång tid för mig att förstå att jag drömmer. Att jag har drömt.

onsdag 23 oktober 2013

Och därefter onsdag.

Hösten börjar sakta övergå i det där som liknar november. Träden blir kalare och marken fuktigare, men det är fortfarande varmt i den här delen av landet. Jag går hem från bussen med höstjackan uppknäppt och den tunna sjalen slarvigt slängd runt halsen.
För första gången på två månader frös jag inte i jazzkällaren. Lokalen var överfylld och jag satt mot väggen mellan någon gammal och någon ny. Och jag tror på slumpen. Det är dock inte samma slump som en dag ska få mig att tacka ja till de gamla männens inviter där ute i rökrutan utanför Nefertiti. Inte heller denna tisdag svarade jag jakande på förfrågan om middag. Det går en rysning genom min kropp varje gång en främmande man tror sig ha rätten att stryka mig över kinden och berätta hur vacker jag är. Problemet med respekten för gubbarna kvarstår. Den där som har sparkats in i ryggmärgen sedan barndomen.

Solen orkar nästan fram idag och ikväll går jag och tittar på en lägenhet i stadsdelen där jag föddes. Bitarna, ni vet, de tycks falla på plats.

tisdag 22 oktober 2013

Om tid.

Lämnar disken i högar om kvällen. Ser mellan fingrarna. Dricker vin om måndagen och kan inte somna. Stiger upp i tid ändå. I tid till vad. Ska boka tvättid, tandläkartid. Har så mycket tid och ingen alls. Kalendern är full av svarta bokstäver och jag bokar teaterbiljetter vid midnatt. Kanske är det årets recept på distans.

Går halva vägen hem i fint regn med vinden i ansiktet. Tiden kom ikapp. För ett år sedan hade jag paraply och han hade svarta byxor. I år drar jag i jackärmarna och röker min sista cigarett. Honom vet jag fortfarande inte vad jag ska göra med. 

Åt detta borde jag ägna min tid. 

måndag 21 oktober 2013

Summering.

En lördag som bäddade för femton timmar under täcket. Det har handlat mycket om politik de senaste dagarna. Det är ungefär det enda vi pratat om. Tanken var att jag framåt lördagskvällen skulle byta politiken mot vin, men det späddes bara på. Klockan fem på söndagsmorgonen efter att ha gått före i köer, plankat in på klubbar och låtit de snabba små fötterna dansa över golven, satt jag återigen och pratade om elitism, kultur, tillgänglighet och socioekonomiska klyftor.

Jag brukar förresten varken planka eller bryta köer, men med rätt sällskap föder jag mer än gärna min inre bråkstake och beter mig därefter. Bortsett från denna parentes är jag fortsatt en respekt- och solidaritetsivrare och vaknade således lite arg igår efter att ha fått upplevt bristen på det tidigare på en annan nivå än mina egna busstreck.

Det är ohyggligt viktigt att sköta sina kort rätt för att få behålla min respekt, den saken är säker.

torsdag 17 oktober 2013

Att hitta hem.

Det är någonting med hamnstaden. Den jag ställde mig så tvivlande till för arton månader sedan. Jag är trygg och blir levande. Alla de personer jag velat vara är jag tillslut här. En tisdag i strålande solsken, med prasslande höstlöv kring skorna och en främmande energi i benen. Det är kanaler och åar, lyftkranar och bruna 60-talslådor, alléer och lämningar från andra århundraden.

En tisdag på bakgatorna i skuggan och solglasögonen i fickan. Någon i svarta jeans, svarta boots och svart skinnjacka på andra sidan gatan. Det är förstås han som bor där i krokarna, han som sjunger duett med Maggio och får tusentals att gråta och att känna hopp. Och jag landar ännu lite mer i staden.

En tisdag och på kvällen går vi alltid och lyssnar på jazz. Det är precis som jag ville ha det. Lägenheten fylld av böcker, bläck på fingrarna, vinyler i hyllan, regn mot fönsterbläcket, muséerna och musiken runt hörnet och vänner att promenera hem tillsammans med efter tisdagskvällarna på Nefertiti.

Det är tillåtet att hitta hem och att längta bort. Det är tillåtet att må bra.

måndag 14 oktober 2013

organic oat flower.

Vaknar i min egen säng, men av någon annans alarm. Jag som har lämnat allt det där bakom mig ännu en gång. Tiden har gjort mig lugnare, igen. Alla höstdagar är klarblå, friska och vibrerande. Precis så som jag föreställer mig dem, men nu på riktigt. Timmarna med fötterna på promenad genom hamnstaden.
Så sitter vi tillslut med våra söndagshjärnor igen och skrattar åt nätterna, rörs till tårar av våra hjälteföräldrars kärlek. Lever lite till igen och om natten gör det sen inte lika mycket att sömnen söker höstlov och lämnar kroppen med en kopp te och tiden.

torsdag 10 oktober 2013

Vad som blir en vardag.

Ink drawing

Träffar en ny kamera och minns plötsligt vitbalansen. Min gamla ögonsten ligger i hyllan och senast den följde med på fotouppdrag insåg jag just dess ålder och hur mycket tekniken utvecklats de senaste sju åren. Så nu lånar jag något kompakt med systemkvaliteter av pappahjälten och ska se om fotograferandet vill komma tillbaka till mig igen.

De kreativa åtaganden. Nu har jag nära nog tecknat ett ansikte om dagen det senaste året, som avkoppling, distraktion och tidsfördriv. Utan egentliga ambitioner utvecklas så den förmågan. Orden har legat och vilat det senaste halvåret, tagit paus och dragit sig undan. Men jag vill skriva igen. Inte korta brottstycken, utan något faktiskt och knöligt. Någonting att bråka med och utvecklas i.

Så faller det kanske på plats då, långsamt. Mina timmar i träningslokalen, mina försök att balansera maten, stunderna åt intellektuell fortbildning, tecknandet, skrivandet, fotograferandet, skapandet. Och arbetstimmarna - här och där - som kanske tillslut kan bli någonting som täcker basutgifterna och teaterbiljetterna jag aldrig slutar köpa.

Jag tänker att vi får se vad det blir av det hela. Ni får följa med om ni vill. Jag fortsätter här.

onsdag 9 oktober 2013

Saker jag gör, onsdag.

Går och lägger mig i början av det nya dygnet. Tittar igenom Instagram-konton och kramar min näst bästa kudde. Vaknar av alarmet när det fortfarande är mörkt ute och gnuggar svidande ögon. Kliver upp och äter havregrynsgröt och knäckebröd till frukost. Dricker grönt te som säger sig ha renande effekt. Sparkar i luften när datorn inte vill glida ned i väskan snabbt och smidigt. Andas djupt. Fyller på mitt busskort och läser Metro och lyssnar på The National i väntan på bussen. Gråter eftersom nyheterna är hemska, alltid. Promenerar till det tillfälliga jobbet och tittar inte ens på höstlöven. Håller händerna för ansiktet och djupandas när arbetsuppgifterna inte är som förväntade. Gråter på jobbet. Promenerar till kiosken med pappa och köper lunch. Blir på gott humör och gungar på stolen resten av arbetsdagen.

(Insikter, onsdag.
Det är jobbigt att sluta äta medicin. Det är jobbigt med hormoner. Det är jobbigt med för lite sömn. Det är fint att dela kontor med pappa. Det är bra med frisk luft. Det är absolut ingenting fel på mina tårkanaler.)

måndag 7 oktober 2013

Allt är för bra nu.

På söndagen vaknar jag utan huvudvärk och hittar strumpbyxorna innanför ytterdörren. Jag har drömt om mannen i taxin, men känner ingen sorg. Ingen saknad. Medan solen vilar bakom molnen promenerar vi längs med Stigbergsleden och dricker sedan juice utanför Bengans i väntan på Veronica. Jag känner mig obekväm bland alla tonåringar, men skjuter undan tanken. Det är söndag och istället för att ligga kvar i sängen sitter jag med mina vänner och väntar på att få höra ny musik.

Sen äter vi en sen lunch i solen och funderar över hur länge till det går att sitta utomhus. Jag tänker lite på förra oktober och förra årets sista utomhuslunch. Då när jag blev kär och han flydde över gränsen tidigt en morgon. Sen gick allt utför. Det kommer det inte att göra i år.

söndag 6 oktober 2013

Hjärtat.

I november tar han en taxi hem till mig, igen. I april tar jag med någon annan i taxi hem till mig och nästa gång tar vi bussen och går i motvind. Han fryser och jag är trött, men när jag sedan ligger med kinden mot hans hals och hans hår omkring mig har jag glömt min trötthet och han är inte kall längre. I oktober går jag hem och en taxi kör in på min uppfart och jag vet att ingen ska dit jag är på väg. Det gör mig ingenting, jag klarar mig själv och det är snart gryning igen. Jag glömmer inte det. Inte idag. Inte inatt.

Vi pratar om kreativitet under kvällen. Skapande och roller. Vad det går att ikläda sig, vad en vill ikläda sig och vad en är tvungen att bära. Jag pratar om att vara mänsklig och att vara konstnär och sen skillnaden och symbiosen. Jag är tillbaka där nu. Orden faller över mig och jag behöver dem och det jag säger är ingenting nytt. Jag har tänkt samma meningar i så många år, men behöver ibland fortfarande dela dem.

Jag återkommer till medicinen. Hur kan jag inte göra det? I januari sa jag fortfarande nej och berättade hur rädd jag var för att blockera det enda jag andades genom - mina ord. De dog inte, men de svalnade och somnade. I sju månader saknade jag dem och jag saknade gråten. Jag sa gång på gång hur halv jag kände mig. Att jag inte nådde dit jag brukade nå och att alla ord kändes framtvingade. De faller över mig nu. Orden. Och jag är hemma i min portal, på min sida, i mina ord och i min gråt och mitt liv. Min kropp.

(Och ni tappra, som härjat fram och tillbaka med mig, vad glad jag är att ni är kvar. Glad och tacksam. Ni.)

lördag 5 oktober 2013

Utsnitt.

Ägnar dagen åt tidningar och kollektiv träning. Lägger bovete i blöt och köper nya ingredienser. Ibland jobbar jag lite på mitt ena jobb och funderar över vad jag ska ha på mig på mitt andra. Drömmer mardrömmar och vaknar och somnar igen. Läser om Alakoskis oktober och önskar att jag slapp se vad jag ser på nyheterna. Äter gröt och funderar på om jag ska grodda bovetet nästa gång. Mitt element är avstängt, jag vet inte varför. Vattnar avokadoplantorna.

fredag 4 oktober 2013

Det går nog.

Oktober och jag hittar tillbaka till konsten. Ser älven från fönster på andra, tredje och fjärde våningen och när jag lämnar kajen är det mörkt, nästan svart. Det doftar svagt av saltvatten, förruttnelse och båtmotorer och Älvsborgsbron gnäller högt ovanför. Det - och jag har hittat tillbaka till konsten. 

Mellan hormonerna och avvänjningen landar jag lite mer, för varje dag. När jag kommer ihåg att andas så är det nästan som om jag ler. Och jag gråter igen. Av glädje, utmattning, förvirring och sorg. Jag gråter igen och det känns som om jag är hela jag.

tisdag 1 oktober 2013

Och nu också oktober.

Vi promenerar ganska mycket nu. Jag och kroppen. Vi äter också därefter och resonerar oss fram mellan bekräftelsebehov, självhat och gamla vanor. För nu vore det hårt att säga att jag hatar, men jag måste fortfarande påminna om att jag inte blir svagare av näring.

Men det är fint att promenera den här hösten. Det är fortfarande alldeles grönt utanför fönstret och nästan gyllene är solen. Mina knän värker inte och jag går inte i panik genom hagelblandat regn längs med oupplysta landsvägar.

Det är så mycket som är annorlunda. Nästan allt.