söndag 29 september 2013

Verkligen livet.

Sitter och väger mellan att skriva om fascism eller kärlek. Kanske om somligas förmåga och andras oförmåga. Om varför det blir som det blir ibland när den fysiska ensamheten är påtaglig. Om varför logiken går åt olika håll, samtidigt och i samma kropp.
Men jag låter nog bli både det förra och senare. Orkar inte skriva någonting om han som fick konstiga brev just idag. Är nöjd med timmarna i staden och läpparna som brinner av grön curry. Resten tar vi en annan dag.

lördag 28 september 2013

Tillfriskning på repeat, del okänt.

Med en träningsvärk som inte ger med sig sitter jag och tyst svär över att jag lät det gå så fort. Att jag inte fick vara en av dem som började äta alldeles för långsamt och fick vara den magra versionen av jaget lite längre. För två veckor sedan träffade jag en man som sa att jag fick honom att tänka på anorexia och mina vänner sa till mig att jag inte alls ser anorektisk ut. Och det gör jag inte, säger jag med objektiva ögon. Men min önskan är en helt annan. Samtidigt - och jag vill förtydliga det - gick jag till mataffären idag och tänkte att jag inte orkar vara ätstörd. Vilken motsägelsefull befrielse det är. Jag är stark och full av energi, men saknar kroppen där mina kläder släppte från huden och benen och allt annat jag är byggd av. Men jag låter mig själv vara sådan här. Det låter jag mig vara. (Och det bisarra i att det är kläder jag haft i flera år, men som känns nya därför att jag fyller ut dem igen. De kramar, sitter åt och framhäver precis som de gjorde när jag köpte dem. Och jag sörjer alla sjuttonåringar, tjugosjuåringar, trettiosjuåringar, som fortfarande slåss och kämpar med ben och senor där jag nu står med fettreserver och former och inte vill avundas. Men det är som jag sagt, som jag skrivit, att sjukdomen är en konstant och förhållningssättet det relativa.)

torsdag 26 september 2013

Minnen och hur de strosar tillbaka in i medvetandet, helt utan förvarning. Samtalsfragment, stämning, närhet, klimat och hur kläderna kändes mot kroppen. Jag lutar mig tillbaka och försöker att inte bli arg. På minnet som då var vackert och på människor som aldrig gjort mig någonting.

onsdag 25 september 2013

Vi ses igen.

Det är jämna plågor, besluten jag tar. Men jag har ju uppenbarligen valt att återvända hit och jag menar det inte på ett sätt som tar mig till en plats jag inte vill vara på. Den här platsen är jag. Jag trivs här ungefär lika mycket som jag trivs i mig själv - jämna plågor. Det känns rimligt att återvända hit i samma stund som jag väljer att avrunda min medicinering.

Det är fint om ni är kvar. Allra mest är jag glad att jag är kvar. Vi hörs här, framöver.