torsdag 21 mars 2013

flytta med mig.

Det här är bland det tyngsta jag gjort på länge, tror jag. Men nu är det dags. Jag är redo. Vill ta nästa steg.
Jag byter blogg ikväll. Skillnaden kommer inte vara så värst stor för er som trivs här. Det kan jag lova. Det är mest för min egen skull, för att kunna öppna upp.

Adressen är nästan identisk, men ni som har mig i någon länklista någonstans får gärna peta in ett extra "t" för att komma rätt själva och lotsa andra rätt. Jag hoppas verkligen att ni följer med, för ni är bäst.

g r a c i l t. b l o g s p o t . c o m

Så måste vi finnas.

När jag går till cafét tänker jag att om det bara blir lite varmare så kan jag nog faktiskt bli glad igen. Det tänker jag och så tror jag på det och funderar över om det har någonting med medicinen att göra eller om det bara är den tillfälliga kontexten som känns lite, lite bättre.
Jag känner ett begär efter saker. Ekis har förtydligat skillnaden mellan behov och begär för mig och egentligen är det självklart, men precis som hon skriver har vi allt mer övergått till att prata om saker som behov, när de egentligen bara är begär. Inte livsnödvändiga, det vill säga.
Hursomhelst känner jag ett begär och det får mig att köpa fyra böcker ena dagen och nästa dag öka på stegen ned till Storan för att få tag i biljetter till Khemiris Jag ringer mina bröder. Det finns sex biljetter kvar och jag köper två och hoppas på att livet ordnar upp sig riktigt ordentligt den kommande månaden.
På cafét sitter jag och lyssnar på systerskapet. Det försiggår på andra sidan valvet och det är fint och oroväckande på samma gång. Systerskapet kan ha en exkluderande verkan. Jag tänker på det och undrar om de tänker på det där de sitter och pratar om andra systrar. Jag vet att jag exkluderar hela tiden. Det är omöjligt att vara överallt hela tiden och ringa in allt som är och finns. Men exkluderande eller ej så gör det mig glad. Systerskapet. Systerskapet och medvetenheten.

tisdag 19 mars 2013

mitt hjärta, någon annans hjärta.

Under hösten och vintern utelämnade jag en stor del av mitt liv i mina texter. Jag vågade inte skriva om det därför att det var så skört. Förstås skrev jag, men inte så att någon fick se. Det föll sönder sedan, i takt med att jag föll sönder eller kanske tidigare ändå. Texten nedan är från slutet av oktober. Jag publicerar den nu därför att mitt oroshjärta går i taket igen.

>> Kaoset i mitt huvud. Jag tänker så mycket att jag tror att min hjärna snart exploderar mellan mina tinningar. Det är nästan så att jag önskar att den kunde göra det. Jag försöker titta på film. Ser någon dålig amerikansk romantisk undergångshistoria. Den är verkligen dålig. Mitt huvud surrar i takt med kylskåpet. Jag pressar cigarettfilter mellan mina fingertoppar. Äter upp maten min farmor gav mig innan hon åkte. Det surrar vidare. Min hud surrar. Min armbåge värker. Jag har så mycket tankar, så många idéer. Allting är ett uppehåll nu när hjärtat krånglar och livet kommer emellan. Jag vill inte träffa någon, vill inte prata med någon. Annan. Jag tänker att vi inte har tid med det här. Jag tänker att vi har massor av tid. Hur ska man veta det. Hur ska man förhålla sig till det här. Jag har någon i mig. Han är i mitt huvud. Min oro slåss med min egoism. Jag vill göra vanliga saker tillsammans med honom. Jag vill att han ska bli frisk och att vi ska ha tid. Jag önskar en orkan som blåser bort allting runt hans hjärta, i hans hjärta, allt som bråkar med tiden. Den tid vi har, som vi inte har. Den tid som låser in honom och kopplar honom till apparater. Det var så längesedan jag verkligen trodde på någonting sådant här. Trodde att någonting sådant här på riktigt skulle komma och störa min tillvaro. Jag önskade det så hårt, men förstod aldrig vad jag önskade. Nu är det här. Det surrar omkring och i mig. Det är så mycket knutar och hinder, trubbel och förvirring, men i allt det så är det också någonting som är så väldigt bra. Någon som är så fin. Och jag oroar mig. Jag gör verkligen det. Jag blir rädd för det där som gör ont. (Och jag är rädd för vad jag känner och vad det gör mig med mig och jag är rädd för vad det kan ställa till med och hur det kan få mig att känna och jag önskar att jag inte kände så här och jag önskar att jag alltid får känna så här och jag är rädd för att jag har skapat någonting i mitt huvud som inte finns och som aldrig kommer att finnas och alla dessa och på rad som bara fortsätter runt, runt, runt. Jag vill känna så här. Jag vill det.) <<

måndag 18 mars 2013

Så minns jag igen på vilket vis jag är skapad och hur mitt sinne är utformat. Den frid som infinner sig när jag återigen känner mig lite mer som mig själv och lite mindre som det sjuka. Att göra färdigt saker, ta klivet utanför den vanliga tillvaron. Eller, det som blivit den vanliga tillvaron.
Kanske är det dags att skriva små lappar åt mig själv igen. Sådana där det står saker som påminner mig om vad som får mig att må bättre. När trycket över bröstet släpper bara lite och jag faktiskt skrattar högt åt ingenting alls känns det inte omöjligt längre.
Det är som fint att le lite på insidan.

söndag 17 mars 2013

i veckor har jag gått runt och väntat på förkylningen. värken i bihålorna, blåsorna i munnen och förkylningssmaken har förvarnat. men det händer aldrig. tillslut vaknar jag bara och allt det där är borta.
det är lite sådär som allting är just nu. tecken och förvarningar, men aldrig någonting på riktigt påtagligt. verkligt.
minusgrader och nysnö när jag väntar på våren, fel telefonnummer när jag väntar på kärleken.

jag tror att allt jag vill ha finns inuti mig,
men jag funderar verkligen över om jag är på rätt plats.

torsdag 14 mars 2013

det är som vanligt:

gråter framför nyheterna eftersom världen inte blir det minsta bättre. alldeles för unga människor blir utsatta för alldeles för grova brott. alldeles för många människor lever under omänskliga förhållanden. våra politiker tycker det är god idé att sänka skatter trots att skolorna och vården inte alls fungerar som de borde.
jag önskar att jag kunde göra någonting annat än att dela artiklar, prata politik på fester och rösta när det väl blir val. det är klart att jag kan.

så var det orken. äter mat, tränar på gymmet, sover om nätterna, tar min medicin. fortfarande blir arbetsdagarna korta, fortfarande ligger jag på soffan och gråter, fortfarande kan jag inte se mig själv i ett liv som bara är utan att vara som det är nu.
depressionen, jag trodde att den skulle vara över nu. men det är fortfarande samma sak. jag önskar mig livet som det var när jag visste var jag hade mitt hjärta och när jag kände mig bra på vad jag gjorde. ingenting känns självklart i den här staden. inte ens jag. det finns ingen annanstans. jag rabblade städer förut, men insåg att jag tar med mig det här var jag än flyttar.
trots att det inte är så jag gör, trots att jag fortfarande skäms över att jag sitter på så många privilegier, så vill jag ibland bara skrika att det är orättvist. jag är ung och åtminstone fysiskt frisk och lever lyxlivet där jag har massor av tid över till att hångla, gå på teater och läsa fin och smart litteratur. istället ligger jag på soffan, ensam och tittar på repriser av svts morgonsändning och amerikanska militärserier.
depressionen, jag är så trött på den. gör så gott jag kan. det måste bli bättre snart.
jag håller det på avstånd så gott det går och ännu en gång börjar jag långsamt i vad jag hoppas ska vara rätt ände. om jag tar det försiktigt önskar jag att annat kunde gå snabbare. värmen. nu är jag så trött på vinden.

(och där bröstkorgen spruckit sitter du nu fastkilad)

måndag 11 mars 2013

måndag.

x

Började dagen i de gamla tofflorna och klänningen som numera allt oftare agerar nattlinne än någonting annat.  Den här veckan ska det vända och kanske gör det precis det oavsett vita piller. Hormonerna har lagt sig för den här gången och nu är jag lämnad med värken. 
Vi är i mitten på mars nu och jag har ingen lust att slösa fler månader utav det här året. Den här veckan planerar jag inga stordåd, men mycket utav det praktiska, milda och bra. Åter med hoppet. Låt det stanna. 

torsdag 7 mars 2013

ungefär

om det är solen eller de långa dagarna
eller faktiskt medicinen
men jag sover mest.

tre timmars försök till arbetsdag och sedan det dubbla i soffan. vägrar datorn och vägrar för det mesta sociala medier och vägrar nästan allting. ligger på soffan och tittar på allt jag tycker är dåligt och tänker på vad jag vill ha och vet nog inte riktigt, men vet att det inte finns i soffan i ensamheten i lägenheten.

precis när en tror att det vänder, då slår det tillbaka. jag röker knappt, bara gäspar och undviker att gråta på bussen hem. duckar för vad som är socialt, slutar höra av mig. det spelar egentligen ingen roll. han lämnar stan del femhundra på ett halvår och det spelar ingen roll.

på bussen en morgon och någon tittar på mig och han har fina skor och jag tittar när han inte ser och tänker att alla är tysta. när jag kliver av sitter han kvar och jag vänder mig om när jag passerat övergångsstället och han har vridit kroppen i nästan nittio grader och tittar ut genom fönstret och jag undrar om han tittar efter mig. dagen efter, samma buss och inga fina skor.

lördag 2 mars 2013

(hej)

Jag känner mig inte helt bekväm med att skriva här. Det är någonting som har gått förlorat. Jag önskar mycket att det återvänder. Att jag hittar formen. Hur som helst är jag i behov av att plita ned några rader, ge en lägesrapport.

Det är lördag. Jag är ovillig. Min kropp känns svullen och jag går upp i vikt nu. Det behövs ingen våg för att bevisa det. Jag har svårt att förhålla mig till det. Vet att det är bra, men tycker inte om det.
Jag äter medicin också. Min läkare säger att jag kommer att vara glad i sommar. Jag pendlar mellan att ifrågasätta varför jag ens ska äta den och tänka att jag verkligen måste äta den. Fortfarande är jag mycket misstänksam. Övertygad om att de skrattar bakom min rygg och ger mig sockerpiller. Jag funderar över den misstänksamheten och jag funderar över mitt självförtroende. Ingenting med det känns logiskt.
Trots att mitt liv är ganska fullt nu, fullt med böcker, middagar, rödvin, vänner, så känns det ofullbordat. Det känns grått. Jag vet att det är del i diagnosen, men vet också att det fattas somligt. Sådant jag inte kan åtgärda med vad jag har. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig otacksam. Att känna skam över att jag inte är tillfreds.

Jag undrar vad som krävs. Om det går att förändra.