lördag 23 februari 2013

Jag älskar dig, men...

åter

Bloggen, jag är lite trött på dig nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den tröttheten. Vad jag ska göra av dig och mig. Vår relation känns på något vis uttömd. Jag tror det är för att du har fått ta så mycket plats i mitt liv den senaste tiden och jag funderar på vad du ger mig. Den senaste tiden har jag gått igenom materialet som ligger här. Det finns en plan för allt. Men hur går jag vidare nu?
Jag vill inte göra slut, men...det måste hända någonting. Jag vill inte skriva för din skull. Mitt engagemang måste vara ärligt. Det är själva grundsubstansen i det här. Att jag är ärlig. 
Med det här vill jag också vara ärlig mot er som läser och säga som det är: Vi har en kris, jag och bloggen. En svacka i vårt förhållande. Och det här är inte ett sista desperat försök att bryta tystnaden i kommentarsfältet, även om det hade varit fint i sig. Det handlar mer om att jag avskyr när jag skriver för att det inte ska vara tomt istället för att skriva därför att jag känner ett brinnande behov. Har ni några tips nu, idéer om vad man tar sig till när det blir såhär eller bara en åsikt om det här inlägget och bloggen i stort så tas det tacksamt emot. Med mycket, mycket värme och kärlek.
När jag somnar håller jag dig på armlängds avstånd med båda handflatorna pressade mot ditt bröst. Tänker framåt, inte bakåt.
Vid nio, när jag vaknar, ligger du ovanpå mig och pressar dina höfter mot baksidan av mina lår. Bara bakåt.
Det är så nu och jag tar och promenerar bort det snart. I solen. Vid vattnet.

fredag 22 februari 2013

Passerar en lokal med stora fönster och skylten "Lokal uthyres" och är där i tanken. En arbetsplats, en yta, som är min. Där jag kan få verka. Det ekonomiskt ogenomförbart, men jag vägrar att se det som orealistiskt. Jag antar att det är en slags dröm, bland många andra. Att få ha sin egen plats för den egna verksamheten. Inte böjd över det lilla köksbordet eller på en fåtölj i biblioteket. Inte på ett café med stolar som förstör rygg och axlar. För att komma dit krävs dock att jag lyssnar på startskottet som gick för längesedan. Nu.

tas över.

försöker ta ett fast grepp kring min egen hals, men min hand är för liten. inte som hans. inte alls som hans. vad han gjorde där, när han gjorde sådär. jag försvann, tilläts vila i det. jag tror att jag glömde av min kropp en stund. var bara en kropp. det kanske är vad det handlar om, hur jag vill bli kastad mot en vägg. känna att jag finns.

det blir vin ikväll. det är fredag.

I min värld är det upp-och-ner. Det var väl ingenting nytt, tänker ni. Nej. Men nu på ett annat sätt. Jag sover som ett barn om nätterna. Flera nätter i rad somnar jag före midnatt och får de där åtta timmarnas sömn som jag har lärt mig att man ska ha. Vaknar sedan utmattad och vill sova mer, men det får jag inte. Jag måste arbeta. Så jag gör det och är på dåligt humör, känslig, trött, arg, misstänksam, behövande och ibland bara lite bubblig.
Jag vet inte hur jag ska skriva när jag känner mig såhär. Det är något pubertalt över det. Mitt förhållningssätt till omvärlden. Som om jag inte kan styra mig själv.

onsdag 20 februari 2013

Text

Minns ni att jag skrev om den där skrivarkursen och att jag eventuellt skulle publicera texterna här. Jag har bestämt mig för att göra det. Igår läste jag min första text inför den lilla gruppen människor. Ett hastverk med somligt saxat ur bloggen, somligt helt nyproducerat. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om texten som följer nedan, men jag gör inte det. Den bara följer nu:

"Det finns de dagar då jag vaknar i en ljus lägenhet med solen mot persiennerna och inte frågar mig själv varför han inte är där. Det finns de dagar då jag är tillfreds med att det är tomt och nästan fridfullt. Ibland intalar jag mig själv att det inte gör någonting att han försvann, att substituten räcker till därför att de är kroppar att luta huvudet mot. Men sen kanske inte.

Han som fortfarande är det som är kvar. Och vem jag är, i allt det här. I mitt liv. I tillståndet som jag ifrågasätter. Men någon gång måste det trubbas av. Rinna ur kroppen. Det gör det. Den behagliga dimman som ibland uppstår efter sprit och vin. Folköl flera timmar efter midnatt. Den bristfälliga sömnen. Tillslut försvinner den. Återigen i det som är vad som inte får vara grundtillståndet. Hur flykten känns som det enda gångbara. Ifrågasättandet av framgång. Vari ligger värdet av att vinna.

Jag tänker på mina mörkblåa dagbok som har agerat underlägg åt vattenfyllda glas de senaste nätterna. Vatten som inte var avsett för mig. Jag bär aldrig upp vatten till min säng. Jag tänker på vad jag måste skriva i den dagboken ikväll och jag tänker på vad som hände i torsdags natt.

Det som kändes som det slutgiltiga misslyckandet.

Hur jag frågar honom om han ser mig som sjuk och han svarar: nej, nej inte nu när jag ser dig såhär. Han säger: när jag läser dina texter och ser hur du skriver då ser jag sjukdomen. Jag ser hur den äter dig, hur den tär på dig och jag ser hur den tar sig i uttryck, men nej inte nu. Nu är du inte sjuk för mig. Och jag säger: vad bra och nickar och sviker oss. Tänker: Vad bra att du inte ser att jag inatt kommer att gå hem och slita i min egen hud därför att jag inte får dig.
Och jag får honom inte heller. Han håller om mig och stryker mig över huvudet och jag tänker att snart, men inte nu, så inser han vad han inte har. Snart inser han vad han vill ha.
Sen går jag hem och kastar ett av mina glas i diskhon. Det slås i bitar . Inte alls vad det var avsett för. Inte alls vad som var tanken när det per maskin blåstes upp till ett dricksglas. Kastar det hårt och funderar över om det är vansinnet. Om det kommer nu.
Morgonen därpå kommer jag att ha glasskärvor att samla ihop. Små flisor att spola ner med kallt vatten. Jag tänker på vad de skulle säga om de såg mig nu. Vilka människor jag kan tänkas ha omkring mig som överhuvudtaget skulle ana att jag har en ambition att slita min egen hud eller kasta glas så att de slås sönder. Som om det finns någon som ens skulle närma sig den tanken.
Men det finns en, tänker jag. Han som inte ser mig som sjuk när vi ses. Han som jag inte vill ska se mig som sjuk därför att jag vill att han ska titta på mig med sex och lust i blicken, se mig som någon han kan dela det här med. Jag vill att han syr ihop mig. Inte mitt inre, mina sår eller min mage, men resten. Den delen som jag inte själv rår på. Den delen som handlar om tvåsamhet och som jag måste kräva utav någon annan."
Om jag bara fick bestämma en sak idag så skulle det vara att jag genom mitt liv har råd att skriva, att ibland få ta sovmorgon med någon jag älskar och att dricka juice till frukost och vin till middag.

Den här satans romantikern går inte att göra sig av med.

tisdag 19 februari 2013

Fryser ihjäl på vad som inte är årets kallaste dag, men vad som känns som precis det. En av de där långa dagarna där jag funderar över om det är rimligt att bli så trött utav inte särskilt mycket alls. Ändock tolv timmar från det att jag lämnar lägenheten första gången tills dess att jag kliver innanför dörren igen.

Och vad jag saknar att ta mig tid att sitta ned och skriva. Samtidigt som jag känner att det börjar ta form nu. Lossna. Jag ser hur mina ord blir verkliga på något vis. Kanske främst därför att jag låter andra människor ta del av dem när jag är närvarande. Och för att jag förstår att jag lyckas förmedla vad jag känner. Det som ni ibland säger till mig att jag är bra på, men som jag har svårt att förstå. Sätta de där orden på känslorna. Skildra hur det är inuti. När det är som det är.

måndag 18 februari 2013

Nu har jag börjat. Det är dags nu. All denna text. Alla dessa ord.
Och jag är i början av tjugohundraelva. Ser starten och hur det är rent. Poesi. Framtiden och hoppet. Jag minns så mycket och hur vackert det var. Mycket var vackert. Trots att jag grät framför nyheterna då också.
Det är dags nu. Att ge det ett försök. Ge orden ett försök. Sortera dem, foga dem samman. Plocka fram en av de tjocka tuschpennorna. Känna tyngden av två år i händerna. Kanske mer.
Smutsiga skor

Detta att vara vuxen. Ligga på mattan och röka cigaretter. Gå in med leriga skor. Inte skada någon annan än sig själv. Detta att vara vuxen. Hela tiden förhålla sig till andra människor. På gott. På ont.

En kort parentes om relationer.

Väldigt mycket är väldigt ofta ett ständigt sökande efter bekräftelse och jag återgäldar gärna det genom att ge detsamma till någon annan. Men jag vill inte bli ett verktyg. Jag tillåter inte att någon använder mig som verktyg. I det skulle jag förlora min identitet och det mänskliga utbytet. Det finns inga hållbara envägsrelationer. Inte hos mig. Jag vinner ingenting på att leva så och arbetar synnerligen flitigt för att eliminera den typen av konstellationer.

Så kräver jag också en viss grad av intelligens och självinsikt hos mina medmänniskor och vet med mig att jag är en elitist av rang i vissa avseenden. Ett något osmakligt och osympatiskt karaktärsdrag, men alltjämt någonting jag inte kan avsäga mig.

söndag 17 februari 2013

Söndagarna kommer alltid ikapp, tillslut.

Kanske inte ändå eller kanske främst: vem som fortfarande är vackrast. Den som fortfarande är det. Och vem jag är, i allt det här. I mitt liv. I tillståndet som jag ifrågasätter. Men någon gång måste det trubbas av. Rinna ur kroppen. Det gör det. Nu har det gjort det. Den behagliga dimman som ibland uppstår efter sprit och vin. Folköl flera timmar efter midnatt. Den bristfälliga sömnen. Tillslut försvinner den. Återigen i det som är vad som inte får vara grundtillståndet. Hur flykten känns som det enda gångbara. Ifrågasättandet av framgång. Vari ligger värdet av att vinna.

Så jag granskar de andra. Dem som jag ibland vill byta allt med. Hur jag bytte bort allting därför att jag alltid måste jaga ärligheten in i ett hörn som visar sig vara oändligt. Det visar sig alltid vara oändligt. Samtidigt så trångt när ingenting jag ser är vad jag vill åt. Kanske ser jag ingenting. Jag blir inte blind, blundar inte.

Jag tänker på mina mörkblåa dagbok som har agerat underlägg åt vattenfyllda glas de senaste nätterna. Vatten som inte var avsett för mig. Jag bär aldrig upp vatten till min säng. Jag tänker på vad jag måste skriva i den dagboken ikväll och jag tänker på vad jag gjorde i torsdags natt.

Någon satt på min matta och pratade om tvivel och jag blev matt av svagheten i allt. Jag kämpar så aggressivt mot det där tvivlet och att kapitulera under det är att ge upp allt. Kampen måste få finnas.

Någon annan bara så obrydd. Ställer frågor jag inte trodde mig behöva svara på längre.

Och jag då, som inte vill ge upp, men som lätt dukar under väldigt tillfälligt för tröttheten och den kemiska obalansen.
På något underligt vis finner jag frid. Helgen som snart är slut, som skulle vara den lugna helgen men blev någonting annat. Jag gör vad jag inte tror på och så funderar jag på vad det är jag inte tror på. Om det är någonting som behöver tros på för att fungera. Det kanske inte behöver det. Inte när människor har den goda smaken att kliva upp tidigt och hitta sin egen väg ut. Bort. Härifrån.
Mer hud. Ännu mer hud. Helt utan hjärta. Det är vad jag inte tror på, har aldrig varit vad jag tror på, men även jag är kropp. En stund kommer jag nog att vilja ha det såhär. Främlingar och inga ord. Hjärtat är någon annanstans. Någon helt annanstans. Det kommer att vara där, förbli där.

Och ibland är det skönt att finnas på låtsas.

lördag 16 februari 2013

Det viktigaste på länge.

Sönderkokt pasta och en inrökt lägenhet, igen. Det händer ingenting här. Jag söker verkligheten. Verkligheten är utveckling. Här står det still. Jag har glidit tillbaka. Det är alkoholen. Ett kemiskt tillstånd mellan två dygn. Ingenting. Återigen frågar jag mig själv om det är den här staden, jag eller bara livet. Är det romantikern eller konstnären? Den ständiga jakten.
Jag känner mig gammal och samtidigt helt utan ålder. Här där det är stilla. Där ingenting finns att jämföra med. Bara mitt eget huvud, som inte ruttnar, inte ens snurrar. Allt är ett färglöst mellanland. Jag är i det igen och har inga ambitioner att stanna. Är ovillig att lägga över ett halvår av mitt liv på att ta det försiktigt, lugna hjärtat. Jag vill säga upp mig. Inte från jaget, men från tillvaron. Sysselsättningen.
Det finns andra rum jag måste vara i. Någonting större än det här.
I magen bor känslan som har makten. Känslan som tog beslut redan första dagen och sedan inte har låtit sig luras eller väja. Ibland räcker det med en kopp kaffe, en halv öl, en cigarett och tio minuter. I magen bor känslan som berättar hur det är. Sedan är det så.
Någonting säger mig att jag sviker, men jag är inte säker på att det är magen. Jag misstänker hjärtat. Det handlar om integritet och mitt eget stora värde. Vad jag delar. Hur jag delar det. Vem jag vill tillåta och när jag tillåter trots att hjärtat, hjärtat, inte får vara med.
Det lilla bråket som uppstår i mig. En annan typ av obalans. Mina tankar som kastar sig från någon till nästan, till en annan, andra axlar, annan hud, andra situationer - samma sak. Sedan det jag inte får tänka på. Det som framkallar susandet i huvudet och hjärtat, pulsen, skräcken. Och det lilla äcklet.
Jag är inte impulsiv. Bråkar inte med min integritet, min person. Hymlar inte. Men ibland gör jag saker jag inte tror på. Därför att jag är människa.

fredag 15 februari 2013

vid slutet och på vägen finns bara kreativitet.

De där dagarna när jag känner mig oövervinnlig. Dagar när jag är arg istället för ledsen. Tror mig kunna ta varje konflikt (förutom den jag skrev om förut) och lyckas med allt. Kanske inte med allt, men med vad jag vill lyckas med. Hur jag tänker att det är vad jag söker hos människor. Den där viljan att leva det liv som man vill leva. Oavsett hur det livet ser ut. Oavsett om det är fabriksjobb, åttiotimmarsveckor, soffsurfande eller vad det nu än kan tänkas vara. Bara en drivkraft och ett mål.
Jag vill se mig som en sådan människa. Jag ser mig som en sådan människa. Mina mål finns där, diffusa och hela tiden under konstruktion. Precis som jag tycker att mål ska vara. Nu vill jag ha tid igen. Tid till skapandet. Jag tror att det är därför mina tänder kliar ibland. Jag tar mig inte tid.
och du, försvinner nu
mellan raderna
rinner ur
och jag vet att det här är ensamheten
med huvudet mot substitutet
vet jag
Det rasar tung och blöt snö från glastaket utanför mitt fönster och jag tittar upp och inser att jag har glömt av att vara arg och tung i kroppen för en liten stund. Mitt i musiken, mitt i den vetenskapliga texten och det ryska svårmodet fanns det inte längre plats för konflikten. Den trängdes ut.
Nu ligger den framför mig. Ihopskrapad i en liten hög som jag försöker hålla ifrån mig. Jag tittar på den, men petar inte. Vill inte, orkar inte, gräva i det nu. Istället har jag vänt på telefonen och ser inte längre om hon ringer. Jag orkar fortfarande inte svara och jag vet att i högen ligger någonting otillåtet. Någonting som är fult. Men det finns inte tid för det nu. Det finns inte tid och plats för det nu.
Glastaket, jag undrar på vilken sida om det jag är.

om bloggen, till bloggen.

Det blir märkligt att prata om det här när det är en så stor del utav mitt liv. Ibland undrar jag om jag ens förstår det. Hur stor del det här forumet är - utav mitt liv. Det är en gigantisk del. Utan att överdriva är det en  del i min överlevnad. Att jag fortsätter skriva text efter text, ord efter ord. Fortsätter gräva i mig själv och i vad som händer. Förmedla vad som är livet. Enkelt eller hemskt svårtytt. Det fortsätter. Lik förbannat fortsätter det. Varje ord som kommer ur mig, varje rad och varje inlägg.
Alldeles uppenbart är att jag skriver för min egen skull. Precis som vi säger. Det här är min ventil och min lösning på mycket, om än inte allt. Jag förenklar inte proceduren för någon annans skull. Inte heller förfinar jag. I alla tillstånd får denna adress vara mitt utlopp för vad jag inte kan tänka bort. Det kanske är en obalanserad bild utav jaget, men det är också den del - som blir den bild - som jag behöver skriva av mig.
Jag behöver inte skriva om kaffekoppar över vilka oväsentligheter (men livsnödvändigheter) avhandlas. Självfallet är det också därför jag någonstans stryper åtkomsten. Inte genom lösenord eller total anonymitet, men genom att inte länka varje inlägg, dela varje ord. Jag har inget behov av det. Mitt behov fylls till fullo utav de tysta läsare som ibland överstiger hundra, ibland cirklar strax under sjuttio.
Jag ber kanske om svar ibland eller åtminstone om åsikter och reflektioner. De kommer sällan, hemskt sällan och det är någonting jag respekterar. Till fullo respekterar därför att jag vet med mig att jag inte väljer de enklaste vägar och de mest lättsmälta ämnen i den här bloggen. Ibland gör det mig lite uppgiven, att det är så tyst här trots att jag ser hur siffrorna stiger och tillströmningen förblir, om inte ökande, så åtminstone konstant. Men det är vad det är. Visst är det alltid vad det är. Hur mycket jag än vill bryta tystnaden kring precis vad jag skriver om. Hur mycket jag än önskar att det inte fanns någon skam eller skuld.

torsdag 14 februari 2013

Jag förstår att jag är stressad när jag ser och känner hur hetsigt jag diskar mitt smutsiga porslin. Skvätter vatten och diskmedel. Lyssnar till pulsen. Den ojämna, svettiga, skakiga. Jag förstår att jag är stressad när jag är trött trots två nätter av god sömn och milda dagar. Trots försöken att bygga lugn och glädjeämnen. Jag förstår också att jag är stressad, stressad och matt, när jag vill sätta mig i knät på främmande människor. När min hud drar och sliter efter någonting annat, någonting mer. Hur den önskar sig lugn och värme.

Återigen funderar jag över vad som krävs av individen och jag är lite ledsen, lite besviken. Inte på mig själv. Idag tycker jag att jag gör så gott jag kan. Men på strukturen, det omkringliggande, kontexten, institutionerna. Vården.
Jag funderar över hur mycket människan ska behöva be om och strida för och jag är precis lika upprörd som vanligt över att vad som erbjuds är tabletter och kemiska lösningar. Det gör mig också uppgiven att jag blev tvungen att ge mig själv tiden och utrymmet, att jag blev tvungen att sjukskriva mig själv. Det finns något orättvist över det, inte enbart för att jag hade möjligheten när så många andra saknar den, men också därför att min sysselsättning inte ses som en riktigt sådan. Mina studier, min framtid, vad som på riktigt är mitt arbete just nu, förtjänar inte att tryggas av någon annan än mig själv. Det är ofint. Jag tycker att det är ofint.
Slutligen, så många människor som inte ens får komma fram till vårdinstansen. Så många människor som inte kan, tillåts eller orkar. Så många människor som marginaliseras. Där jag bara är en liten, liten prick i mängden. En prick med förutsättningar och förmåner som är privilegier i sig, som verkar främjande, men fortfarande där.

onsdag 13 februari 2013

Feb

Lågmält och till stor del utan ord.

Tips.

Igår lyssnade jag på P1 likt alla andra dagar och framåt kvällen var det dags för skönlitteratur. Om ni vill höra någonting ganska vardagligt och mänskligt så kan ni trycka här för Linda Boström Knausgårds novell Dagen med cykeln. Det var nog det mänskliga snarare än formen som tilltalade mig. Beröringspunkterna. Så tycker jag också mycket om när människor pratar eller skriver om barn på ett något mer ärligt och nyanserat sätt än det där kärleken övervinner allt och det aldrig finns några tvivel.

tisdag 12 februari 2013

Om en månad - nästan vår.

Det bästa med tiden är att den går att vända. Inte tiden i sig, men vad den innehåller. Jag skrev det tidigt i höstas och jag skriver det igen: Det här är min kamp och jag ser ingen annan utväg än att jag vinner den. 

Så känner jag mig rädd och svag med skakiga händer och svajigt hjärta i väntrummet. Fuktiga ögon och armarna som en försvarsmur mellan min kropp och henne. Där och då ber jag om någonting jag inte känner mig förtjänt utav och heller inte tror på. Då trotsar jag mina principer och min övertygelse.
Något senare trotsar jag även skräcken och snörar träningsskorna lika hårt som jag brukade, lyssnar på alla göteborgssönerna medan fötterna studsar mot löpbandet. Ler lite åt musikvalet och är tacksam över att knäna och lungorna fortfarande orkar. Svettas.
Till sist - lägger en av uppgifterna till de avklarade och vet att högarna snart är jämnstora. Får närvaron jag bad om och den tysta kroppen tvärs över bordet. Någon som klappar mig på huvudet och ger mig choklad utan att jag ber om det.

Det är en liten bättring, en skiftning. Från fuktiga ögon till ett stick av värme i bröstet.
Vill vässa det långa fingret, muttra fula ord. Är orolig att tröttheten ska slå omkull mig, bokstavligt talat. Få mig att falla i marken med huvudet före.
Det är det här: Att gå in i den femte månaden av allvarliga insomningsproblem. Skrapa ihop nästan fyra timmar sömn och sedan jaga upp kroppen därför att jag måste få rutin på livet.
Nu med träningsoverallen på och skakiga händer. Mätt och hungrig på samma gång. Illamående och svajig. Tröttheten och viljestyrkan strider vansinnigt i min kropp. Jag vill. Jag vill jättemycket. Kroppen måste sluta sätta sig på tvären nu.

måndag 11 februari 2013

take it slow

Tänker alldeles snart avsluta den här dagen och jag hoppas precis lika mycket som vanligt att jag kommer att somna innan natten övergår till väldigt tidig morgon.
Nu anser jag mig ha lagt en ganska god grund för morgondagen. Tre matlådor i frysen och disken glänsande ren.
Jag packar mina dagar fulla, på gott och ont. Försöker vara snäll mot hjärtat genom att berätta för det i förväg vad jag förväntar mig. Skriver in ledig tid i kalendern för att på riktigt ta mig den tiden.
Imorgon ska hjärnan likväl som kroppen få sin gymnastik. Om tiden och dagen är på min sida rätas somligt ut. Kanske någon form av försök till ytterligare en nystart. Jag vet inte.

Jag vet inte heller särskilt mycket om den stadiga skara som fortsätter läsa mina ord. Sällan får jag några svar, men jag fortsätter understryka det faktum att jag gärna tar del av era åsikter och tankar. Jag vet att somliga av er vet vem jag är. Ni hittar hit med mitt namn som utgångspunkt, en sökning och jag är inte anonym. Ni är det. Ni får vara det, men jag slutar inte önska att jag ibland fick dela lite med er vad ni delar med mig.
Himlen är delad i ljusblått och mörkgrått och jag går över vägen och tänker på ångesten. Den som alltid är med mig, om än inte alltid aktiv. Hur jag väntar in och gör avvägningar, men försöker vägra den makten att styra mitt liv. Den är kalkylerande och ombytlig. Nu har den skiftat skepnad igen och slår mot huvudet, med yrsel och obalans. Attacker jag uthärdar, andas igenom, tecknar eller dricker bort.

Det är svårt att veta vad som är snällt och vad som är elakt när konsekvenserna blir de samma av allt jag gör. Jag blir arg på vården därför att den lägger det i mina händer när jag behöver någon som tar mina händer ifrån mig. Avgörandet, besluten, kunskapen. Jag ber om hjälp, men vet inte vad jag får.

Tiden rinner mellan mina fingrar och jag försöker ta vara på den. Vara god. Ge mig själv vad jag behöver, men inte ge vika för vad som är lathet eller rädsla.
När vad som finns är negativ energi i överflöd. Hur jag försöker lösa det genom att tänka bort den och dra filten hårdare omkring mig. Jag måste på något vis lyckas med det här. Har så svårt att avgöra vad som är det som inte vill.
Jag undrar om det faller på plats, om jag lyckas dra bitarna dit de ska vara. Ofta tänker jag att det alltid kommer att vara såhär nu. Ofta tänker jag att jag vill lägga mig ner och sova, men det är inte livet.
Yrseln och koncentrationssvårigheterna är tillbaka och jag som trodde att jag hade gjort allt för hålla dem borta. Inte tillräckligt tycks det. Eller alldeles för mycket.
Och jag vet: Jag måste ruta in livet. Schemalägga allt. Skapa rutiner som får kroppen i balans och ger lugn åt huvudet.

söndag 10 februari 2013

Nu kanske det är dags att någon annan låter mig vara sjuk.

Blir som ledsen av att kroppen fortfarande är den lilla, skakiga versionen av mig. Hur obalansen blir så tydlig efter minsta lilla stressjagande substans. Tvivlet och de vakna mardrömmarna. Bläddrar i telefonboken och undrar vem och vet ingen. Vill inte be någon om hjälp som inte kommer att sitta bredvid mig om fem minuter med armen runt mig och stadig puls mot mitt öra.
Vi pratade om ensamhet och det är tydligt, blir tydligt att jag inte är ensam, men att jag fortfarande lever med känslan. Hur den, i kombination, med det rådande tvivlet blir ohälsosam. Den bristande förmågan och hur uppgifter återigen hopat sig och får huvudet att snurra just när det hade slutat.
Så jag har inte tid nog och samtidigt har jag tid att sitta med fötterna under mig och musiken ur högtalarna, disken blöt och ren på bänken. Har tid att känna hur hjärtat rusar i bröstkorgen och hur det susar lite lätt i öronen av de skakande händerna och tröttheten.
Vad gör man när man inte har tid eller råd att vara sjuk längre? Hur misslyckas man återigen precis när man hade börjat lyckas igen? Jag vill be om medicin och vet att det fortfarande inte är lösningen. Jag måste landa. Vet inte var jag ska landa.
Den blogglösa helgen som uppstod när jag hade min namne på en luftmadrass på mattan. Alla vettiga diskussioner vid köksbordet och det helt filterlösa, nakna. Att försöka komma överens med kroppen och tillvaron. Men två den här gången. Hur det egentligen blir lättare då.
Och nu bara oron över att min tågresa för en månad sedan ska upprepa sig, men den här gången åt andra hållet och för en annan kropp.

fredag 8 februari 2013

Så har jag väl varit för ihärdig eller bara korkad, men kroppen ger besked om något. Jag flyr fältet och stänger in mig på bibliotekstoaletten. Gömmer mig för verkligheten och sen knäpper jag jackan igen och lämnar universitetet. Skickar ett meddelande till professorn och skriver att jag är sjuk. För det är jag ju. Om än inte i feber eller lunginflammation. 
Det är som jag skrev igår: Jag behöver verkligen det här. Men kroppen är fortfarande less på mig. Den är otroligt less.

torsdag 7 februari 2013

Förklara för mig.

2013 Feb

Dramatisk mot väggen i februari. Längtar efter mer ljus, kortare slutartider och lägre ISO-tal. Försöker förstå vad som händer i kroppen när den slutar fungera en vanlig vardagskväll i mataffären. Letar efter orsaker till att fingrarna domnar och golvet går i vågor under de små fötterna.Vill inte tänka att jag gått för fort fram, pressat mig tillbaka in i livet. Behöver, behöver verkligen det här.

Perspektiv på idealet.

Ibland blir jag så rädd för min kropp därför att jag inte kommer överens i tanken och i känslan. Nu när kommentarer om storlek och vikt stöter mot min hud, när andra människor lägger värdering i hur jag ser ut, blir jag nästan yr. Jag vet inte riktigt hur jag ser ut. Jag tror att jag ser fel.
Någon frågar om jag fortfarande blir mindre för varje dag som går och jag svarar nej. Jag svarar nej därför att jag inte tror att jag blir det. Men så börjar jag tvivla eftersom jag vet att jag har fel på ögonen och fel i huvudet. Eftersom jag vet om att jag är sjuk och sjuklig.
Det enda jag vet är vad andra säger och hur kläderna känns mot min kropp, hur ryggraden nästan landat utanpå huden och skulderbladen är som pansar. Jag ställer mig aldrig på vågen längre, jag plockar inte fram måttbandet. Även om jag hade gjort det hade jag inte litat på siffrorna. Jag litar inte på någonting.
Någonting i mig vill stryka mig själv över kinden och säga att det inte spelar någon roll, att jag är fin oavsett om jag krymper eller inte. Men det räcker inte. Jag är livrädd för att någon ska titta på mig och säga att jag är äcklig.
Det hänger kvar i huvudet. Allting. Orden om min kropp. Allas ord. Hon som frågar om jag krymper, han som visar mellan pekfinger och tumme hur liten han tycker att jag är och samtidigt säger att om jag trivs så spelar det ingen roll. Han som sa att jag kanske går sönder. Jag som skakar på huvudet och inte vet, säger att jag inte vet. Trots att jag vet att armarna inte ska vara som bredast vid armbågen, att knäna inte ska göra ont varje dag.
En del utav mig vill inte ens skriva det här. Den delen som driver kampen för tillfrisknandet så intensivt, som försöker komma ihåg hur mycket mat det ska ligga på tallriken och hur ofta. Den delen som inte förstår hur jag kunde hamna här, hur det kunde gå så långt och hur jag tillslut på riktigt blev sjuk av någonting jag aldrig riktigt tog på allvar.

(Och det är väl lite sådär att jag inte vill att somliga läser det här därför att jag önskar så mycket att jag var någon annan ibland för dem, för er.)

och jag önskar mig någonting helt annat.

Precis som vanligt fastnar jag i musik. Både därför att det är bekvämt och för att det är bra. I slutet av december lyssnade jag på samma skiva tjugo gånger varje dag och fann tröst och hopp i den. 
Nu är jag hos Olle Ljungström och allting påminner om någonting. Precis som vanligt.
Det är någonting med texter och röst som får mig till en plats jag inte är säker på om jag borde bevista. Ifrågasättandet studsar mellan mina tinningar, tar plats i mitt huvud. Jag har ingen ambition att lyssna. Bara på musiken.

Men det är så. Det är hemskt lätt att fastna i någonting och sedan vara där. Det är hemskt lätt att förstå vad som är viktigt och vad som är avgörande. Gärna mitt i natten, i väntan på bussen med stelfrusna fingrar därför att jag aldrig slutar röka. Snarare fortsätter, ökar. 
Det banala i orden som når mig kring midnatt. Vad omöjligt det är att bygga någonting kring det. Jag vet att jag tänker rätt när jag tänker vad jag tänker. Jag vet att jag gör fel när jag låter det fortsätta. Om jag låter det fortsätta. 
Hur jag alltid tar ansvar för det outtalade. Varje gång. Ibland när jag låter det uttalas blir det rätt, men den här gången förbli jag tyst. Det finns ingenting att vinna, ingenting att hämta och ingenting att bevara. Bara fortsatt hålla fast vid intentionen.

onsdag 6 februari 2013

Sällan, men det kommer tillbaka ibland.

Trots att jag nu raderat dig ur mitt liv för gott, valt bort allt som fanns kvar eftersom det var ingenting och bara sådant som skavde, händer det ibland att jag tänker på vad som inte blev. Minus arton grader och gatuhörnet där vi fastnade flera vinternätter för vad som tycks vara både hundra år sedan och alldeles nyss.
Jag, i min röda kappa och stora vantar och du, i din blåa jacka och mössa som alltid satt snett.
Det var ingen idyll. Hångel som frös fast och människor som vinglade hem på cykel trots att gatorna var hala av is och den kalla luften knappt gick att andas in.
Men då, innan det blev ingenting och skav, var det fint en stund. Med det tunga huvudet och håret som fastnade i ditt skägg. Din mjuka t-shirt mot min tjocka tröja och de nätter du sov bakom och jag somnade i samma stund som jag lade huvudet på kudden.
Jag antar att jag tänker på det därför att jag tänker mycket. Tänker mycket på hur jag har så svårt att förstå vad det är som känns ibland. Hur jag alltid står och svajar mitt emellan trygghet och kärlek och inte vet vad det är som väger över.

tisdag 5 februari 2013

Tillståndet och en fråga.

Nu försöker jag landa i tanken. Intrycken tär på mig och gör det stökigt i huvudet. Det finns inte en ren tanke kvar. Alldeles för många röster slåss om samma lilla utrymme och samma energi. Men det är någonting om att jag känner glädje och tacksamhet över att jag är den jag är. Att jag ger mig själv tid och använder den till det som känns rätt i hjärtat och i magen.
Även om mycket utav tiden går till oro, tvivel och framtidsångest så vet jag att jag inte kommer att ångra mig. Jag kommer inte att ångra dessa val och dessa år.
Det blir än mer tydligt när människor jag aldrig tidigare mött ser på mig med längtan. Inte längtan efter min person eller min kropp, men efter det jag har valt att göra. Jag längtar inte efter deras val, även om det finns saker jag önskat mig. I mig finns mycket tacksamhet över att jag inte är den som beskriver mitt liv med orden "jag valde framtiden framför drömmen". I min värld (och detta är en ynnest) är de två orden kompatibla och oskiljaktiga.

En annan sak: Ikväll påbörjade jag en kort kurs i kreativt skrivande. Det kommer innebära en viss textproduktion på annat håll. Jag vet inte hur den kommer att te sig eller om det är någonting jag kommer att känna mig stolt över, men om jag blir tillfreds med vad jag skriver där - är det då någonting ni vill att jag delar med mig av här?

Hatet mot kvinnor i Sverige, idag, 2013.


Om ni vill göra någonting för mig idag så ger ni den här filmen sex minuter av era liv. Om ni vill göra någonting för mänskligheten så fortsätter ni att peppa de som orkar ta upp kampen och fortsätter ta striden när människor förtrycks.

måndag 4 februari 2013

Där står du som ingen särskild alls. Smyger fram över golvet och tittar ned i bordet när du pratar, sneglar mot mitt håll som för att söka respons och snurrar dina ringar flera varv runt fingrarna. Du som bläddrar i mina block utan att fråga om lov och innehåller saker jag inte känner till. Dina cigaretter som jag röker när mina egna tar slut och du som den jag letar energi åt.
Du frågar inte så mycket, men jag har nog berättat allt som är viktigt ändå. Jag berättar inte om nätterna när jag fyller den svarta boken med ord om någonting annat och inte heller om hur jag ryser när du pratar om godis. I spegeln granskar jag mina armar igen och jag drar i mina byxor och undrar om de kanske aldrig var så tighta som jag föreställer mig. Det är inte viktigt, jag köper nog nya snart.
Jag är lite rädd för dig. Jag känner igen dig i hela mitt liv, i varje tid och stund. Det har funnits så många och det skrämmer mig. Så kommer insikten om att ärligheten inte är en garanti för någonting annat och jag tänker att jag stannar nog här och upprepar inte mig med en av dig.

Dagen innan.

I det här är jag som ett barn. Det är en förtjusning jag har svårt att se att livet skulle kunna ta ifrån mig. Födelsedagar. Imorgon är det min och jag är uppspelt och pirrig och har beställt en alldeles för dyr present från mig själv till mig själv. Nu väntar jag med spänning på att få vakna imorgon och veta att det är min dag.
Äldre än så blir jag inte. Trots att jag imorgon vaknar ensam, utan paket och tårta. Det är inte vad som är viktigt, vad som är viktigt är att det är min dag. Hela veckan är min. Det har jag sett till. Alla veckor och all tid borde vara min, men det bästa med just den här tiden är att när jag mådde som sämst så kunde jag inte ens föreställa mig februari. Den här månaden, livet, fanns inte. Nu är jag mitt i det och det känns väldigt mycket nu och det är en stundtals ganska befriande känsla.

Veckan börjar.

Inför överväger jag flykten. Kroppen meddelar att den vill fly. Under tiden blir jag lugn, kan luta mig tillbaka, prata utan att oroa mig för röstens styrka och händerna skakar inte längre när jag skriver. Framgång. Efteråt sitter jag kvar lite längre än vad jag behöver. Jag väntar in min sociala dos och är väl medveten om hur viktigt det är för mig nu. Att träffa riktiga människor. Det blir tydligt när jag inte får tyst på mig själv. Berättar onödiga saker, pratar snabbt och bubbligt.

Det är skönt att ha ett mål. En uppgift. Det är skönt att ha ett sammanhang. Ni minns kanske att jag skrev om det för ett tag sedan, hur jag saknade alla faktorer som gör livet viktigt. Jag tror verkligen att det är avgörande.

söndag 3 februari 2013

Och jag lyssnar på en sommarlista.

Någonting om att hitta en liten bit frid i hemstaden. Någonting om att bli lite varm i hjärtat av det goda sällskapet och det lagom söta rödvinet. Någonting om att söndagsregnet blir uthärdligt med det förut nämnda.
Så krymper också världen lite och blir mer hanterbar. Allting har nog krympt den senaste tiden.

Jag tänkte på det förut när jag tog bussen ner till kvällens jazzsammankomst, hur mycket jag hann påbörja och avsluta under bara tre månader i slutet av förra året. Vad som kändes som flera månaders promenader förbi vårdcentralen på väg till mina seminarier utspelade sig egentligen bara under en och en halv. Aldrig trodde jag då att jag skulle bli en mer frekvent besökare på våning fyra i tegelhuset från sextiotalet, än vad jag någonsin var i det gamla sjukhuset.

Det var mycket då. Det är mycket nu också, men på ett mer incirklat vis. Som om jag åtminstone för stunden lyckats reda ut vad som är viktigt. Kanske (och jag skriver kanske även om jag vet att det är ett faktum) har det också att göra med att det ljusnar. Även om det är snöblandat regn ikväll och lutar åt kallare nätter, allt färre grader, så är tiden på min sida när vi talar om våren. Det är mer avgörande än vad jag någonsin tillåtit det att vara.

Golv.

Vaknar under täcket med bara huvudet utanför, nästan försvunnen i kudden och med värkande nacke. Den medvetslösa sjutimmarspausen är över och på golvet finns en lucka sol. Nästan varje morgon står någon över mig och trycker ner mina axlar i madrassen, två hårda tummar mot muskelfästena strax bortanför nyckelbenen. Jag undrar om det är samma.

Det har inte alltid varit såhär, det kommer inte alltid att vara såhär, men under tiden det är såhär snickrar jag ihop egna verktyg eftersom ingen annan har några att ge mig.

En lucka sol, hundra mörka hårstrån och nakna fötter mot plastmattan. Jag saknar fiskbensparketten, men längtar inte någonstans. Vad jag längtar efter finns mellan blå pärmar i telefonhyllan några decimeter ovanför plastmattan.

lördag 2 februari 2013

Förvirringen grundar sig kanske just nu mest i att jag inte gör det jag ska göra. Fel, jag gör inte det jag vill göra. Fel igen, jag gör bara delvis det jag vill göra. Jag skriver ingenting. Fel, jag skriver några rader om nätterna när jag inte kan sova. Mellan sidorna i boken jag läser klottrar jag ner vad som ska bli början och mitten, aldrig slutet. Jag vet inte hur det slutar, men jag vill så gärna ta reda på det.
Alla ord som dyker upp i mitt huvud nu är fel: effektivisera, schemalägga. Men jag vill göra det och sedan skriva hjärtat ut ur kroppen. I takt med våren och litteraturen ska jag få fason på tiden och bli klar med någonting, någon gång.
Göra det här utan att vända tillbaka till det där, som jag så gärna vill krypa in i igen
Jag vill tillbaka dit nu. Tyst, varmt och alldeles för nära. Det är som om jag inte tillåts längre. Någonstans vet jag nog inte ens vad jag tillåter mig själv. Steg för steg, ta det försiktigt, men jag är trött på väntan och trött på tröttheten, utmattningen och det instabila tillståndet. Otålig är ordet jag söker. Otåligheten passar illa med utmattningen. Kanske borde jag sättas i bärsele och matas på regelbundna tider, kanske bara gå alla promenader jag ordineras.

Lördagsgrubblet.

Att känna efter, men inte för mycket, tycks vara livets melodi. Det gör mig orolig, detta att känna efter. Jag kan tyda tecken och förstå signaler, men vet inte hur mycket de ska få styra. På listan över saker jag ska göra mer utav hamnar både vilan och utmaningarna, således borde jag inte förändra någonting. Samtidigt är det mycket som är i behov av förändring.
Men vad som gör mig orolig och stressad är att kroppen säger åt mig att krypa ner under täcket igen och jag vet att vissa dagar är det bara lite övertalning som krävs, andra dagar kan övertalningen vara det som får kroppen att lägga sig ner - täcke eller ej. Jag antar att det inte är underligt att jag är lite rädd och orolig över vad jag klarar av. Även om jag själv inte förstår det så var jag i stillheten i över en månad. Nu är jag inte där längre.

fredag 1 februari 2013

Svammel.

Det känns som om jag lärde mig så mycket utav det här när jag arton. Då när jag överkommit alla dåliga ursäkter och skavanker som var i vägen. När jag hade slutat göra dumheter för att undkomma allvaret.
Det är väl vad som händer när man väljer att leva tillsammans med någon, man får ta lite utav varje och så lär man sig att uppskatta nästan allt. I det finns ingen perfektion (därför att perfektion inte finns, vilket jag har konstaterat så många gånger förr).

Jag frågar mig hur mycket som försvinner när förträngningsmekanismen går igång. Vad som följer med det som hjärnan vill göra sig av med. Ibland kanske minnen inte går att omforma när det värsta plockats ur, då kanske allt måste försvinna. Så även det som förde med sig någonting gott.
Det är ju bara sorgligt att tänka att jag hela tiden måste lära upp mig själv. Hela tiden komma förbi rädslan. Det slutar i någon slags tanke om att likväl som att rädslan måste övervinnas så är det också oundvikligt att det tär på hjärtat att bli sårat. Bara märkligt hur liknelsen i mitt huvud blir att människan kanske konstant måste vara ett öppet sår och ständigt måste riva bort skorpan som bildas.

Hur tänker du kring perfektion nu?

Läppstift

Frukost


-
-
Vi pratade om perfektion idag, igen. Jag satt i designerfåtöljen med välmålade läppar och noggrant lagd eyeliner och konstaterade att jag är på väg bort från perfektionen. Med knäna sammanpressade och fingertopparna mot mitt högra nyckelben berättade jag att bilden är mer nyanserad nu, något mer mänsklig.
Jag vet inte om det jag sa var sant och undrar nu vad strävan är om inte perfektion finns i den andra änden. Kanske handlar det bara om att det inte är målet som är det viktiga. Kanske handlar det om någonting helt annat. Ideal, för att ta ett exempel. Den skadliga kontexten. Porfri hud och vackert rundade, men skrämmande smala, lår. Vita tänder och dyra attribut.
Min övertygelse är fortsatt den samma - jag vet inte vem jag är bortom påverkan av allt omkringliggande. Jag tror inte att någon vet det, därför att vi är produkter av vår samtid och miljö. Det är en viktig tanke eftersom vi ständigt omges av perfektion. I någon mån är vi alla mottagliga.
Kunskap är en bra lins att rikta mot omvärlden, men det finns alltid fler dimensioner. Oavsett hur påläst, feministisk och stark jag känner mig så vet jag att jag inte passerar genom samhället, förbi bilderna av idealet, utan att skildringarna av perfektion fastnar i mig. Det är tydligt, mycket tydligt.

Söker fortfarande lugnet.

Om natten i mörkret när jag är vaken och mycket trött tänker jag på hur marken skakar igen. Det svajar och jag blir orolig för vad det innebär. Jag längtar till havet igen, men det är på ett annat sätt nu. En annan typ av längtan. På rygg i höjd med vågorna och vattnet som sköljer över ansiktet ibland. Tills dess att jag bara försvinner, men jag kan aldrig tänka så långt. Det är omöjligt att tänka bort hjärnan och även när min kropp är borta finns tanken kvar.