söndag 20 januari 2013

Tänker på brevskrivandet. Tänker på bloggen. Tänker på mamma och pappa.
Idag främst på brevskrivandet. Hur jag vill skriva en roman till mannen som fick ta hand om mig för fem år sedan. Försöker skala ned den tanken till ursprunget och hitta vad det är som gör att jag fortfarande vill säga saker. Varför jag fortfarande söker ett avslut på någonting som är avslutat. Jag får för mig att det handlar om att förklara för både mig själv och honom att jag förstår vidden av det nu. Hur det som jag slogs med också slog mot honom. Att jag vill sätta ord på vad det var som hände och varför jag var som jag var. Men jag vet att det är verkningslöst, att jag när jag tänker så lever i en parallell verklighet där jag är arton år och att kanske är det någonting i mig som tror att om jag reder ut (vad som inte existerar) så kommer det bli lättare att vara snart tjugofyra.
Det kanske trots allt mest handlar om att jag vill göra mig själv till någon annan. På något vis säga att allt jag har gjort har inte varit jag. Det där var inte jag. Det här är inte jag. Men det är lögn. Jag är så insnurrad i det nu och för varje ord måste jag iklä mig det ännu mer. Någonstans en känsla av att jag måste göra det till mitt innan jag kan göra det ofarligt. Trots att jag helst av allt bara vill säga att "Det är ingen fara längre, jag har klivit ur det. Titta hur det ligger där vid sidan av. Det är över. Nu kan vi umgås precis som vanligt utan oron och utan frågorna. Bra va?" Men jag är alldeles för smart för det. Det är faktiskt så. Och inga brev. Inte idag. Antagligen inte senare heller.

2 kommentarer:

  1. Vilken fin blogg som jag precis hittade till. Nu kommer jag återvända. Inledningen: det hade kunnat vara jag. Precis jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jag känner ofta att jag kan relatera till vad du skriver också.

      Radera