söndag 6 januari 2013

Omgivningen berättar saker för mig. Saker jag redan vet. Jag berättar saker för mig själv. Saker jag redan vet. I kramp på golvet, med känslorna i en pöl mellan mina händer. Säger att jag inte vet vem. Känner att det inte finns någon. Vet att jag måste få komma först någon gång. Före alla. Kan inte för alltid bara vara barnet. Nu finns ingen. Ser att det inte går att bota med pengar eller mediciner. Vet att det är någonting som inte går att be någon annan om. Menar fortfarande att det tar för hårt. Drar skärpet ur hällorna och kastar det. Trycker med fingrarna mot halsen. Hör hur det knakar i nacken. Hela tiden övertygad om att jag ska leva. Hela tiden övertygad om att frågan i sig inte ska behöva finnas.
I det där. Långt ner i det där, då tror jag att jag aldrig mer kommer att bli glad. Och i det här, då tänker jag att jag aldrig mer kommer att orka möta någon annans blick. Tittar långt bortanför busskurens glasväggar, ansiktena på andra sidan. Letar inuti efter någonting som kan vara det som brinner. Hittar ibland ingenting, ibland alldeles för mycket.
Det skiftar. Mycket. Inte i balans. Försöker leka balanserad ibland. Tänker att det ska förändra någonting. Det förändrar ingenting. Undrar över vad det är jag försöker upprätthålla. Om jag bara försöker uthärda i väntan på att orka möta blicken hos någon annan. Att komma före alla.
Och jag förstod ingenting av orden. Inte en bokstav. Inte följden. Satt på mattan och grät och förstod ingenting. Vad var det jag skulle förstå den gången? Gången innan? Alla orden. Varför skulle jag förstå. Det är inte jag som ska förstå. Det vet jag redan. Jag är inte före alla.
Jag tänker inte vänta i tystnad på någonting, någonsin. Det har jag lovat mig själv. Och jag blir glad. Hela tiden blir jag glad. Jag måste bara lära mig några saker till. Låta mig själv vara. Uthärda. Inte i tystnad, men uthärda.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar