fredag 18 januari 2013

och sen det förflutna.

Det är ju förbannat vackert att jag låter mig själv vara sådär stark som jag var alldeles nyss. Full av principer och åsikter. Det är jag. Ofrånkomligt är det jag. Sedan går jag igenom tre år av annan nätburen dagbok och finner den andra delen. Hon som alltid har varit så förbannat sårbar och trasig. Jag ser det med andra ögon nu. Samma ögon, men andra. Hur jag skrivit om mitt hjärta och om honom och alla de andra. Alla dessa år som upptagits av kroppar och andra människors känslor. Det är också ofrånkomligt. Detta att leva tillsammans i en värld.
När jag läser de där orden. Det som ser ut såhär
nu sitter han på våningen ovanför och sjunger sönder mitt hjärta. eller det som är kvar efter trasiga juni i fjol och nu lördagens explosion. orden jag visste skulle komma men som jag aldrig ville höra. hur han vägrar gå hem med mig, inte för att han inte vill eller för att det inte är bra. men för att han träffat någon. någon som inte är värd att kasta bort för ännu en natt med hon som står med mascara runt ögonen och gråter i panik. 
varje dröm jag någonsin haft smekte han bort med sina ord om att vissa människor inte är gjorda för varandra och att jag är så fin. sen säger jag till emelie som håller min hand och klär på mig min jacka, stryker mig över håret och vägrar låta mig gå att det är dags för oanständiga mängder sprit och någon att knulla skiten ur. så jag finner mig själv med en halv öl i handen och läpparna mot hans vän. senare i en soffa i en etta vi delar med tre andra. i mig på mig under mig. det hjälpte. mellan tårarna så hjälpte det.
eller

igår fick jag en analys som stämde bättre in än någon sagt på länge
"det enda jag tänker säga är att jag tycker om dig, men att du inte låter mig göra det, och jag tänker inte säga det igen"
vad mer kan jag säga. vad kan jag säga?
jag kan inte släppa in någon. han är så jävla fin och jag önskar att han var här nu, men jag skulle inte släppt in honom om han var här. jag önskar att han sov sked med mig inatt men jag vill inte vakna med honom. eller så vill jag det. men jag vill inte ligga med honom. alls. och det går inte då. alls.

så tänker jag att det finns ingen skam i det där. Det enda jag tänker är att kring dessa ord om männen (för det handlar om olika män i helt olika tider) så ligger någonting helt annat. Utanför det krossade hjärtat eller oförmågan, så ligger allt det trasiga som gjorde att det där blev så viktigt. Att ingenting annat fick ta plats därför att det trasiga hjärtat gick att ta på. Det gick att ta på när ingenting annat gick att förtydliga. Därmed inte sagt att ett brustet eller oförmöget hjärta inte är skäl nog, men jag är väldigt tacksam nu över att jag låter mig själv tillåta helheten. Jag önskar givetvis att jag hade gjort det mycket tidigare, men det finns en tid för allt och nu är tiden. Tiden är nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar