onsdag 16 januari 2013

Nu bär jag det i mina händer igen. Här. Längs med iskalla, snöpudrade gator med armarna utsträckta framför min kropp. Torra, tomma ögon förbi min mors skola (där hon var ung och såg ut som jag, men inte var jag). Under snön i den här staden gömmer sig aldrig någon is. Det är skillnaden.
I tryggheten, med solen genom fönstret och politiska floskler ur radion finns ingen dödslängtan. Det finns inte så mycket alls. Det är inte omöjligt att vara hemskt ledsen och nästan glad på samma gång. De tar ut varandra, tar nästan ut varandra.
Jag bär det i mina händer och passerar lätt snöpudrade människor på de isfria gatorna. Ibland får jag känslan av att de är tommare än jag. Nästan blinda.

2 kommentarer:

  1. Vill säga att det är det kanske bästa jag läst här hitintills, men det känns fel, som om jag rankade inlägg i excel.
    Men du förstår.

    SvaraRadera