onsdag 2 januari 2013

Nu är det mörkt ute igen. Den andra januaridagen bjöd på vårkänsla. Plusgrader och sol. Nu är det mörkt och dagen kanske går mot sitt slut, men jag har ju bara varit uppe i fem timmar. Det ger mig massor utav tid att skriva, kan man tänka. Men det går så trögt. Jag bara flyttar ord. Nya radbrytningar. En punkt. Ingenting mer. Ingenting nytt.
Vad gjorde jag idag, med min dag som inte ens kommit halvvägs. Jag promenerade i solen. Det var skönt. Kände att kroppen nog har en annalkande sjukdom i sig eftersom jag svettades så mycket, blev så trött och så kliar halsen igen. Pratade i telefon i 24 minuter och 38 sekunder. Tänker på det där, att ha vänner. Det fascinerar mig. Hur människor orkar vara vän. Konstigt, jag orkar ju också vara vän.
Vad gjorde jag mer. Jo. Något underligt. Fyllde i mina personuppgifter i ett formulär. Nu ska jag tydligen gå på någon kurs där i februari. Skriva. Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med. Lyder råd antar jag. Försöker motivera mig själv. För några år sedan läste jag en sådan där kurs på distans. Det var helt värdelöst. Jag hoppas att detta inte är det.
Så har jag klätt om soffan igen. Den här gången med gardinerna istället för med filten. Jag blir inte klok på den här lägenheten. Ser den heller inte riktigt som min, vet att den är så tillfällig. Jag ger aldrig några nyårslöften, men man kan väl säga att jag satt upp mål den här gången. Ett av dem är att skaffa en bas. En bas är inte den här lägenheten. Viktigt.
Tänkt har jag gjort också. Jag har tänkt så mycket att jag började fundera över tänkandet. Tänker människor verkligen så här mycket? För de konstant små dialoger i skallen? Förklarar alla människor för sig själva varför de måste laga lunch? Berättar alla människor sin egen historia för sig själva gång på gång?
Jag känner mig som ett barn idag. Tycker att jag skriver som ett barn. Det får väl vara så då. Lite tänker jag också att det kommer att ordna sig. Även om jag aldrig mer kliver in på universitetet. Tänker också att allt det här känns så flummigt. Känner mig ungefär lika tuff som en medelålders vilsen själ som går och köper rökelse för att hitta sig själv. Det är för att jag är trött på tillståndet. Punkt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar