onsdag 23 januari 2013

Ni vet hur det ofta beskrivs som en berg- och dalbana. Det är förstås sant på sätt och vis. Trots den trötta och tråkiga metaforen. Jag tycker att det blir svårt att förhålla sig till det ibland. Ganska ofta. Nästan jämt. Hur det på insidan svider och svär och hittar ut genom tårar och destruktiva handlingar, fosterställning på golvet och andra märkliga fysiska uttryck. Samtidigt kan omgivningen bjuda på bra saker. Arbetsintervjuer, uppskattade debattartiklar och varma vänner och bekanta.
Jag minns att jag i november skrev om hur separationen är nödvändig. Uppdelningen av jaget var självklar för min överlevnad. Jag vet inte om jag känner så längre eller om jag ens kan agera så. Det känns som en fysisk förändring där allting blir så mycket starkare från alla håll. Hur det tränger sig på. Det låter förstås sunt, att inte skära sig själv i bitar och plocka fram en del i taget. Att sammansmältas i en enda kropp.
Men hur gör man då när hjärtat fortfarande vill gå under samtidigt som det ibland slår lugnt och glatt därför att det yttre blir lite finare? Hur förhåller man sig till det klena tillståndet?
Jag försöker sova, äta och lyssna. Agera utifrån ideologin och magen. Hålla hårt om min egen rygg och samtidigt ta de där händerna som sträcks ut från andra och lita på att de inte släpper taget.

Och vet ni, en liten parentes som egentligen borde vara en hel sida: Alldeles nyss släppte jag ytterligare en smula på tystnaden. Jag berättade för min familj om hur jag behandlat min egen kropp och vägrat den tillräckligt mycket näring, sunda mängder mat och kärlek. Det var fruktansvärt jobbigt och jag är väldigt trött,  men det var också väldigt, väldigt skönt att sluta vara tyst. Att inte längre leva halvsann.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar