torsdag 3 januari 2013

något gammalt.

När jag inte sitter strandad på ett café med bara papper och penna blir det alltid mycket svårare att skriva från ingenting alls. Istället rotar jag igenom alla mina mappar, hårddiskar och anteckningar. Jag tänker att det är lite som att inventera brädhögen innan man åker och köper nytt material. 
Jag har en text som jag ofta kommer tillbaka till. En text som ingen någonsin har sett, men som jag hittar väldigt mycket utav mig själv i varje gång jag läser den. Den är flera år gammal och det skulle absolut gå att putsa till den, men jag tycker mycket om den. Jag har väldigt svårt att röra i den. Flytta punkter. 
När jag läser den idag ser jag någonting som jag inte minns. Texten är ett brev eller en berättelse till någon som en gång var en del i mitt liv. Det är en märklig insikt. Så här ser den ut:


Jag inleder med slutet och tar dig till början. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa dig att förstå, men för att jag tror att jag kanske kan göra mig förstådd så.
Det var längesedan jag slutade drömma. Överhuvudtaget. Du kanske tänker på din kemiska villfärd. Jag tänker på hur sömnen känns när man inte vet om att man sover. När jag vaknar om morgnarna är jag inte säker på att jag har sovit. Ibland ser jag bevisen i mina knöliga lakan och omkringkastade kuddar. Detta till trots är varje dag mer lik en oändlig morgon än en majdag i mitten av nittiotalet.
Ibland tror jag att du tänker på mig som någon som har hatat dig. Gud ska veta att det var längesedan jag hatade någon. Kanske inte sedan nittiotalet. Då hatade jag livligt de som ställde sig i vägen för mig och kastade grus efter mig, grus som slog mot ramen på min cykel. Dig har jag aldrig hatat. Tråkigt nog har jag bara älskat dig och sedan glömt att älska och tappat mig själv istället för dig. (Gud finns inte.) Du är bara någon som inte har älskat mig. Om du bara hade slagit mig i magen när du sa att du ville det. Om du bara inte hade viskat namnen på de barn vi skulle fått i mitt öra. Kanske hade jag då hatat dig någon gång. Nu har jag bara älskat dig och sedan glömt att älska.

Min mor sa en gång att du var ful. Rått och obarmhärtigt var jag ett barn och hon min mor. Inte alls som den mor jag känner. Du var inte ful. Inte då. Ibland blev du ful. Du sov med öppen mun och luktade svett och gammal öl. Dina kläder var smutsiga och jag ville kasta mig i havet för att rensa mig från dig. Jag gjorde aldrig det. Ibland sänkte jag mig ner under vattnet i mitt badkar och funderade på hur vattnet skulle kännas på insidan kroppen. Jag kastade mig aldrig i havet.

Det är inte enkelt att växa upp. Jag har ofta tänkt att det inte ska vara enkelt att växa upp, är det enkelt så blir man ingen. Karaktär är viktigt. Det har man sagt oss. Det har vi sagt oss själva och tittat ner på våra ärr och märkliga skor. Karaktär. Jag vågade inte läsa min systers dagbok för jag var rädd att hon var som mig. Inte för att jag var rädd om henne, men för att jag var rädd för mig själv. Mitt äckel och min ångest. När de kysste min mage ville jag klösa bort min hud. Jag har aldrig velat kyssa min mage. Det är inte enkelt att växa upp.

Jag blev en parodi på tonårsångest och började slita i mina armar när jag var fjorton. Räkna skedarna jag stoppade i min mun och flytta runt vågen för att hitta ett ställe där den visade mindre än på andra platser. Min kropp var min ångest mycket längre än du någonsin varit. Jag har räknat dagarna och vet att det är så. I 2929 dagar har min kropp varit min ångest. Du var min ångest i 1125 dagar. Jag tror aldrig jag lyckades förklara exakt hur det känns att se sig själv i spegeln och veta exakt hur man ser ut, men vägra att inse det. En gång insåg jag det och log mot mig själv och klädde på mig min fars tröja mitt i sommaren för att jag visste att ingen annan skulle le. Så sa de att jag var mager och iakttog mig när jag åt. Jag kunde inte fokusera blicken på deras ögon och ljuga samtidigt så jag tittade bort. När jag gick genom köpcentret gungade marken under mina fötter och svetten rann längs med min rygg. Jag log och viskade hej till en gammal vän som återvänt till mig. Det var inte ditt fel, men du fick det att bli det. Jag ville kräkas och allt rann av mig, allt förutom du. Jag har aldrig hatat dig, jag har bara älskat och glömt att älska och hatat någonting annat. Det enda jag hatat efter gruset på nittiotalet är äcklet och maten. Äcklet för att det var jag och maten för att den gjorde mig. Ångesten har jag glömt att hata, den blev min vän.

Vet du om att jag kysste en annan man den där kvällen då du hällde upp vin i mitt glas och jag bestämde mig? I panik och ångest kysste jag en annan man och sen slog de mig i bakhuvudet och kallade mig idiot och så blev jag en idiot för dem. När blev jag en idiot för dig? När du hade kysst någon annan och glömt allt. Vet du om att jag legat vaken med mitt ansikte tätt mot ditt sovande och andats in din utandningsluft för att ta in dig mer än vad som är möjligt? Du sa en gång att jag var söt när jag sov, men det är mest någonting man säger. Jag kände det redan då när jag tvingade det ur dig. Min vassa armbågar och min spetsiga haka grävde sig in i dig när jag sov och ibland var mitt hår otvättat och min mascara låg i flagor på mina kinder. Jag var inte söt när jag sov, men jag tvingade dig att säga det för att det är någonting man säger. Du låg med ett skrämt barn och jag blev inte kvinna förrän jag en svettig morgon vaknat av panikångest och insett att du aldrig skulle komma att älska mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar