tisdag 15 januari 2013

Ibland måste jag räkna efter för att kunna skriva. Vilket datum är det idag och vilket var det igår? Jag minns att lucia helt gick mig förbi, som om alla de där brinnande ljusen och mässande körerna aldrig fanns. Så minns jag också att dagen efter lucia kom och hur jag låg på min matta mitt på dagen och andades.
Det har passerat en månad nu. Jag ser det som någon slags milstolpe. Inte månaden som passerat, men dagen från vilken jag räknar.
Jag parerar fortfarande frågor. Inleder kvällen med att bestämma mig för att det är dags att sluta parera dem, men sen blir vi så många fler än vad jag hade räknat med och då fortsätter jag att parera. Himlar med ögonen och sprider bilden av mitt liv. Så som det inte alls ser ut. Så som det kanske hade sett ut om den där dagen efter lucia inte hade slagit det sista ur min kropp och lämnat mig med tröttheten.
Huvudsaken, tänker jag, är ändå att jag accepterat det. Att jag inte himlar med några ögon eller ljuger för mig själv. Det är huvudsaken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar