måndag 14 januari 2013

Hur skriver jag om det här.

Det var förstås det bästa jag har gjort. Detta att åka tåg i drygt fyra timmar för att få gråta av glädje över att återse en av mina bästa människor, alla kategorier. Men så var det också alla dessa tårar och en kropp som tydligt meddelade att den inte har energi över till spontana utflykter. Jag skrev att jag behövde mer sömn, mer lugn och kanske lite vitaminer. Jag gjorde precis tvärtom. Det leder bara åt ett håll. Aldrig har jag varit så utelämnad åt min kropp som jag är nu. All ångest, alla tårar, all okontrollerad andhämtning och skakande ben, bultande hjärta. Igår satt jag fast på ett nedsläckt tåg när jag redan borde varit hemma och allt det där, allt det där. Även om övertygelsen om att kroppen inte kan explodera i allra högsta grad finns, så är den inte mycket att ha när allt logiskt tänkande är ersatt av kemiska impulser som vill kasta kroppen genom fönstret eller ned på golvet och som gör den alldeles fuktig av tårar och snor.

Så, jag är hemma igen. Ytterligare ett snäpp mer övertygad om att jag har världens bästa människa till vän och ännu mer införstådd med att jag inte kan pressa den här högen av ben och hud och hjärta till att göra särskilt mycket alls.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar