torsdag 17 januari 2013

Filosofen säger sitt (igen).

Jag tänker i text igen. Jag sitter på bussen hem och tänker i text. Fingrarna är stelfrusna av för tunna vantar och dessa eviga cigaretter och jag vill hem till texten. Det förvånar mig inte. Det är inte ovanligt och jag förstår varför. När det blir för mycket verklighet skärmar jag av så. I tanken. I texten.
När skrattet känns i kinderna, när det märks i käkarna och stramar i huden, då har människan skrattat för lite. Då har hen glömt hur det känns att le. Jag minns samma känsla från andra tider och stunder. Då när det har blivit nästan hysteriskt. Det är inte så nu. Det är bara en vanlig kväll med vanliga människor. Allt det där stramandet och krampen gör så gott. Det träffar precis där det ska. Jag förstår vad jag (till viss del) behöver.
Det är så mycket tecken. I mig själv. Hur det känns och vad som känns. Det som känns. Jag läser och analyserar mig själv precis på samma sätt som jag alltid har gjort. Funderar över vad jag gör och varför jag gör det. Lika mycket är det existentiellt som det är alldeles tillfälligt. Mest utav allt är jag tacksam över att ingen annan frågar. Jag har inga svar nu. Jag har ramen som är enkel att ta till, men utöver den har jag inga svar. Jag frågar mig själv varför jag behöver ha ett svar och inser i samma sekund att det är därför att det alltid har förväntats ett svar.
Aldrig har jag förväntat mig ett svar så lite som jag gör nu och aldrig har jag ansett det så oviktigt. Vad jag återkommer till, vad jag återkommit till så länge är detta: Måste personen definieras utifrån sysselsättning och är sysselsättning den konstanta definitionen av personen? Svaret är nej. Det är så uppenbart nej. Varför måste frågan alltid bestå i "så vad gör du" och inte snarare "vad gör dig glad" eller "vad brinner du för".
Det är samhället. Sådant är samhället att i sysselsättningen finner vi definitionen och utifrån den kan vi göra vår värdering. Det är inte kärnfysik, det är inga nyheter, men det är fortsatt avgörande. När jag var ung, åtminstone yngre än vad jag är nu, började jag formulera mitt ideologiska manifest. Det är fortfarande under konstant utformning och kommer förmodligen alltid att vara det. Poängen som jag ändå alltid återkommer till är kollektivet och dess oundvikliga påverkan. Det och vad som gör människan tillfreds. Det är utav sådan (jävla) vikt detta - vad som gör människan tillfreds. Sysselsättning som definition är inte det. Det är inte det absoluta svaret.
Det handlar inte om att undvika frågor som stjälper personen. Det handlar bara om att inte lägga så (förbannat) mycket tyngd vid fel saker. Jag ler, jag skrattar, jag blir glad och jag brinner helt utan sysselsättning som får en godkänt-stämpel av det normativa samhället. Vad som gör mig illa till mods, nästan olycklig, är att ramen för vad som är godkänt i så många fall är så snäv att jag har svårt att rymmas där.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar