onsdag 9 januari 2013

det sista utav kvällen.

Någonstans så tycker jag att jag gör det här bra. Lämnar studierna i sin hög. Har ytterligare två veckors frist innan jag på allvar behöver ta nästa beslut. Pressar text ur mitt huvud. Den skönlitterära eller själsliga eller terapeutiska eller självupplevda eller bara alltihop i en enda röra. Den enda typen av (text)produktion som jag finner livgivande och på sätt och vis livsnödvändig, precis nu.
Ger inte mig själv åt isolationen, även om jag ibland bara vill åka hem och gömma mig. Insikten om att det i slutändan bara resulterar i ett ännu trasigare jag får mig att stå kvar. Stå kvar utanför museet i regnet och vänta in sällskapet. Krama någon jag senast träffade i slutet av en sommar som känns som tusen år sedan, men som bara är sexton månader bakåt i tiden. Är så ärlig som jag får utrymme att bli. Inte på något vis så ärlig som jag kanske önskade att jag skulle få bli, men ändå en god bit på vägen. 
Bara detta att erkänna för mig själv och för andra vem jag är. Vad jag vill göra. Sätta ord på drömmarna och omge mig med människor som varken föraktar eller fascineras, utan istället bara tar mig för vad jag är. Människor som i sin tur sedan pratar med mig, om mig, med mina ord. De orden jag valt ur hjärtat eller magen och inte de ord som jag väljer ur ramen eller förväntningarna som inte är mina, men någon annans.
Jag förväntar mig inte en slutpunkt. Tre egenskaper, tre goda sidor och tre dåliga. Jag är inte ett omdöme eller en diagnos. Inte heller är jag ett statiskt tillstånd, vare sig det är ett bra eller ett dåligt. Det är ingen av oss. Men detta att på allvar utge mig själv för att vara den jag faktiskt är och sluta vara rädd för hur det ska påverka, vad det ska röra upp. Det är behagligare. Det är också behagligare att inte se den här sidan, den ständigt skrivande personen, som en fritidssida, en sidosysselsättning. Oavsett tiden och engagemanget så är det inte någonting jag gör vid sidan av. Det är sättet på vilket mitt huvud fungerar. 

Slutligen: Hela tiden möts jag, i den Internetbaserade delen av världen ,av detta "personlig, men inte privat" och jag ska ärligt erkänna att jag är osäker på vad min gräns går. Jag skriver inga namn här, är inte anonym, men ändå på sätt och vis ganska anonym - är det vare sig personligt eller privat? Jag delar inte med mig av särskilt många klockslag, platser eller referenser till hem, varken mitt eller andras. 
Vad jag gör är att blottlägga gigantiska delar utav mitt känsloliv. Jag har skrivit om hur det känns att vilja dö. Det känns bortom det privata. Mil förbi vad som är personligt, men ändå begränsat. Jag vet inte om jag tror så mycket på det där överhuvudtaget. Om någon, någon gång, skulle vilja använda allt det här emot mig så är hen välkommen att försöka. Det här är det mänskliga, det ärliga, det krassa. Mycket grått, mycket svärta, mycket tårar, men ingenting som kan såra mig. Jag tänker så. Så tänker jag. Jag tänker att det här är jag. Personligt, privat eller ingetdera (men säkerligen både och).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar