tisdag 15 januari 2013

Det ideologiska

När jag stundtals lyckas samla energi förbrukas den för det mesta väldigt fort igen. Den blir bränsle i min ständigt pågående argumentation. Dagligen formulerar jag brandtal mot allt som jag avskyr. Sexism. Rasism. Förtryck på alla plan. Det politiska är fastnålat vid mig. Det privata är politiskt. 
Jag försöker att använda mitt utrymme så. Peka på saker som är fel och inte ta skit från någon annan. Det är en del i allt. I alla processer. Ibland känner jag mig sviken. Jag förstår att det också är del i allt. 
Svek upplever man bara från någon man litar på och jag tror att det är viktigt att förstå att okunskapen finns även hos dem. Jag skriver okunskap. Någon kanske vill komma med motargument och säga att det inte behöver vara okunskap som är grunden. Det går jag inte med på. Jag går bara med på det om alternativet till okunskap är idioti, total avsaknad av empati eller solidaritet eller brist på logiskt tänkande. 
Det gör mig hursomhelst både arg och ledsen, sveket. Så säger jag också det, men vågar inte hoppas på att det kommer att förändra någonting. För så känns det när jag ser mig omkring och förstår att det väldigt sällan går framåt: Jag ställer mig tvivlande till om någonting någonsin kommer att förändras. Om inte världen alltid kommer att sälja varor med unga kvinnors kroppar som hjälpmedel, försvara nationsgränserna och blunda för lidandet och välja den egna bekvämligheten framför medmänskligheten och miljön. Det enda jag vet i allt det där är att jag inte kan vara tyst och att jag för längesedan släppte rädslan för att mina feministiska åsikter kommer att skapa dålig stämning. Det blir många strider och jag ger gladeligen min energi till dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar