tisdag 1 januari 2013

det här är nummer ett på det nya året.

Jag tänker villigt erkänna att jag har haft bättre aftnar, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag är glad att jag inte valde att spendera den ensam i min lägenhet. Jag tog mig ut. Hatade resan dit. Tittade på tonårstjejen som redan hade halkat i sina höga klackar och slagit sönder sina knän. Hon halsade ur vodkaflaskan hon delade med sina vänner. Jag kände trycket över bröstet och funderade över HUR FAN det skulle gå vägen.
Det blev en trevlig kväll. Inget exceptionellt. Jag vet inte ens vad som hade varit det nuförtiden. De åt mat, jag drack vin, pussade min äldsta vän på munnen vid tolvslaget, såg mitt ex kyssa sin flickvän och hade inte ont någonstans. Såg fyrverkerierna och tänkte "nej, det var som jag trodde, det här är inte magiskt", men grät inte, var inte arg. Inte heller ledsen.
Missade pendeln hem och fick betala etthundrasjuttiofem kronor mer än förväntat för resan hem. Fick också med mig en halv flaska vin mer hem än vad jag hade väntat mig. Det blev ganska lugnt. Jag höll mig inom ramen för vad jag klarar av.
Äntligen hemma vacklade jag inte ned för trappan, vilket är hur jag har hanterat de där stegen de senaste månaderna. Jag studsade snarare ned med min gamla förfestlista i öronen. Det känns lite som att jag trycker undan någonting, men jag vet inte vad det skulle vara. Det känns dugligt nu.

Jag jämför: De sista minuterna på bussen ut till festen. Då när jag tänkte på vad jag har gjort och vad jag har berättat och var tvungen att stirra rakt upp i taket för att inte låta tårarna förstöra det noggrant lagda nyårssminket. Och de sista minuterna på bussen hem när jag inte kände någonting egentligen. Jag försökte tänka "vad dum jag har varit den senaste tiden, de senaste åren" och sköt bort tanken därför att jag inte är där än. Kanske aldrig kommer att komma dit. Men fortfarande: Ett tryggare mellanland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar