tisdag 22 januari 2013

Det gör så ont i mig. Inuti i bröstet. Det gör så ont i mig att huden på mina armar börjar svida under alla lager av kläder. Hårsäckarna känns som om de fylls med aceton och jag slår hårt med knytnäven mot bröstet därför att det måste släppa. Det måste släppa snart.
Jag har bestämt mig för att inte känna någonting längre. Jag har bestämt mig för att bli bäst på allt och aldrig mer känna någonting. Ibland, när det ligger krossade glas i diskhon och ansiktet drar ihop sig av allt som är fult, då är naiviteten den enda lösningen. Så jag bestämmer mig för att det får vara slut nu. Slut på känslor.
Men det går inte. Hur mycket jag än försöker blockera och tänka aktivistiskt, politiskt och hårt så kryper det tillbaka in under huden, ned i hårsäckarna och slingrar sig runt min hals. Jag är ledsen, jag är så överjävligt ledsen och det känns som en svulst som bara växer och förgiftar mig inifrån och ut. Nu läcker den genom min hud och får armarna att svida. Det är inga spindlar, bara gift.
Inatt låg jag vaken så länge därför att jag inte vågade försöka sova. Jag vågade inte försöka sova därför att jag är så trött på timmarna det tar och hur huvudet aldrig ger upp i sin jakt. Det där snacket jag hade med livet, det om hur vi inte kan ha det så här längre, det tycks liksom aldrig nå fram. Jag försöker vara glad över det som är fint. Försöker vara glad över att jag faktiskt har en arbetsintervju på torsdag och att jag har vänner som tänker som jag. Jag inte bara försöker, jag blir glad, men jag vill få det att räcka. Det räcker inte. Det räcker inte i det här tillståndet.
Jag vill åt en ständig uppgång. Det finns inget sådant. Inte ens ur det här. Det är ständiga myrsteg och sen sliriga backar tillbaka nedåt. Jag är väldigt trött på att vara ledsen. Det leder ingenstans. Jag är väldigt trött på att livet gör mig ledsen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar