torsdag 17 januari 2013

Det gör mig bättre

Långt ner under täcket analyserar jag tillståndet. Invirad i färgstark bomull och med en knölig fläta i nacken funderar jag över var någonstans jag är. Med tanken väcker jag vad vi kallar för ångest och vad jag beskriver som tio långa spikar inslagna i mitt bröst. Jag är ingenstans eller snarare mitt i det. Denna färd eller resa där jag försöker sluta fred med mig själv och acceptera att jag, men inte bara jag, har varit orättvis.
Väldigt ärligt tänker jag erkänna att det ibland känns som om jag har förlorat. Det känns som om jag förlorade i samma sekund som jag inte längre kunde hålla det i schack och att den förlusten är skamlig. Förnuftet vet att skammen är omotiverad. Förnuftet vet också att ångesten är kemisk, fysisk. Förnuftet räcker sällan hela vägen.
Jag vill vara klar här, men det är jag inte. Det finns nu bara sömnen, förnuftet, kroppen. Det finns bara att envist hänga mig kvar vid lyhördheten och kroppens signaler. Så jag stannar under täcket, i bomullen. Inte för alltid, inte varje timma utav varje dygn, men längre än innan. Mer tillåtande än innan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar