lördag 5 januari 2013

Det finns tid för allt. Det finns tid för att ursäkta icke-existens. Det finns tid för att propagera för avskaffandet av p-piller som de ser ut idag. Det finns tid för att berätta om en mor för någon som vet allt eller åtminstone mycket, om hur det varit.
Det finns också tid för att stå vid busshållplatsen och tända en cigarett, röka cigaretten och sen vara övertygad om att kroppen inte längre kan stå till. Gå därifrån, lite längre. Se bussen, som är alldeles för tidig, passera och sedan fortsätta gå längs samma väg. Lyssna på de egna andetagen som man önskar är andfådda, men som egentligen bara är trötta på att behöva fungera. Se mötande trafik och bita tag i underläppen, stänga munnen, för att så fort alla fordon passerat bara släppa taget och fortsätta med de stötvis utpressade, intvingade luftmängderna.
Det finns tid att vara övertygad om att känslan inte beror på mängden alkohol. Tid att tända ytterligare en cigarett och känna hur de noggrant ditmålade vingarna av svart smink sakta glider iväg i takt med saltblandat sekret som lossar från ögonvrån.
Tid att tänka i versaler och vilja skriva den där texten som aldrig blir klar och berätta hur det känns när man vill krossa vare billykta på vägen hem, trycka varje glödande cigarettstump mot armen eller kinden eller bara slå hårt med öppen handflata. Likt de gånger jag inte kan somna och vet om att det bor i mig. Det som gör mig till den jag är.
Det finns tid för att känna sig censurerad, känna att orden är granskade. Vilja spara den här texten i ett dokument som ingen får läsa förrän det är skönlitteratur tryckt mellan pärmar och kan bortförklaras med just dessa ord.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar