söndag 20 januari 2013

Allt annat är sekundärt.

Vad jag uppskattar med att resa, oavsett vilken sträcka det gäller, är tiden som ges till tanken. Dessa kvällar, som nu blivit tre på raken, där jag väntat på bussen och frusit tårna av mig har varit behagliga på så sätt. Det finns någon slags frid i att sitta på bussen, lyssna på musik (för närvarande är det mycket Olle Ljungström) och få tänka.
När jag tänker sådär intensivt landar det mycket ofta i känslor. Det är fint när känslor får ta plats. Inte bara i tanken, men också i samtal. När de ges utrymme och allvar. Extra fint är det kanske när de formuleras utav människor som jag kanske inte har förväntat mig ska säga de där orden.
Så vi pratar om ensamhet. Hur det känns att vara ensam och hur den känslan måste få finnas och ges utrymme. Det finns något mycket vackert och mänskligt i att våga säga att man känner sig ensam. Det finns något väldigt fint i att kunna säga det utan att i samma mening ställa krav. 
Ensamheten blir påtaglig när man lämnar det som varit en, i det sällskapsmässiga avseendet, trygg miljö. En plats där det alltid har funnits en samtalspartner, någon att bolla tankar med och människor som har sett en växa till den människan man är nu.
Det är förstås så att det också handlar om eller kan handla om en fysisk ensamhet. En utsatthet där det saknas verkliga personer att vända sig till. Lika mycket som ensamheten kan vara rent fysisk kan det dock också handla om att trygghet tillsammans med någon annan kan ta tid. Hur gärna och mycket man (eller jag) än vill låta någonting bli väldigt ärligt och äkta på en gång, så blir det sällan så. Möten ser kanske inte riktigt ut så. Att vara bekväm med någon annan tar tid. Det kravlösa och spontana tar tid och detta att känna att det alltid står någon bakom ryggen och tar emot - det tar tid.
Jag är evinnerligt tacksam över att jag har människor som får mig att känna mig bättre och lite mer hel. Det är väldigt tråkigt att de flesta bor alldeles för många mil bort, men jag kan tycka att det är viktigt också. Det är viktigt därför att jag lär mig lite mer för varje gång vi ses att vad som är viktigt är att kunna vara ärlig och att kunna visa sig sårbar och - inte minst - att kunna visa kärlek. Jag cirklar kring samma ämne igen och jag tror aldrig att jag kommer att sluta med det. Det handlar om ärlighet, det handlar om tystnaden och det handlar om vad som känns bra i magen och i bröstet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar