tisdag 8 januari 2013

Acceptansen och grunden.

(Jag är förstås inte så naiv som jag framställer mig själv och förstår att det inte går att påskynda förloppet. Istället borde jag släppa stressen därför att den inte gynnar någonting. Det är som om jag inte tycker att det räcker att jag finns till. Att min existens i sig inte berättigar densamma. Jag tycker fel.)

Jag tänker på att för två år sedan vid den här tiden firade jag hans födelsedag mitt emot honom med ryggen mot väggen. För ett år sedan funderade jag mycket och länge på att skriva ett kort, men nöjde mig med ett sms. I år säger jag inte grattis. Inte på något sätt. Det känns inte jobbigt. Inte fel. Vissa människor bara försvinner. Somliga relationer har ingen livslust. De dör.
Jag tänker på hur det känns när fel person hör av sig en decembernatt och hur denne aldrig får ett svar. Hur rätt person hör av sig och säger fel saker. Hur jag hör av mig och äntligen säger rätt saker. Varför vissa människor så enkelt tar sanningen och gör den till sin, medan andra skyr den och tar långa, långa omvägar. Jag tänker på vad man får tillbaka när man är ärlig och att det aldrig är en garanti, bara en livsstil.
Jag tänker på hur tyst det är och att tystnaden alltid för med sig ett visst lugn, men att det inte är jämförbart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar