torsdag 31 januari 2013

Något utav det sista i januari.

Januari


Inleder dagen med vår, även om det kanske inte är helt sant då dygnet började med vansinne över den vanliga sömnlösheten. Men sedan vår en liten stund innan vinden tilltog och regnet annonserade sin närvaro.
Har nu släpat kameran med mig i dagarna tre, men ännu inte fotograferat någonting utanför min lägenhet. Självporträttet är dagsfärskt och påminner mig dels om förra året och dels om att jag kanske inte behöver känna skam över att jag ibland äter mig mätt.

onsdag 30 januari 2013

Precis som jag vill att en nystart ska te sig.

Så kanske, kanske att det inte krävs pastellvår för att sätta livet i rörelse. Kanske är det bara att återigen kliva in på Humanisten med en tung bokpåse i höger hand och ett nytt schema i den vänstra. Att inte vika sig efter första motgången utan istället leta upp det lilla kontoret jag senaste besökte den där hösten för nära fem år sedan. Då som nittonåring och med Heliga Birgittas levnadstid nedskriven i bakhuvudet. Nu som nästan tjugofyra utan rädsla för det som ännu inte är känt.
Sedan helt utan skam, för sådan är jag nästan nu, prata konstnärskap och kreativitet. Berätta om planer och redogöra för livet. Dricka kaffe på mitt vanliga café, men nu med en främling på andra sidan bordet.

tisdag 29 januari 2013

Jag tänker att det är lite som om jag inte vill sova. Det vill jag ju. Innerligt, men ändå. Läser böcker som får mig att vilja skriva och jag har som satt det i rutin nu. Klä av mig i rimlig tid, ligga under täcket med en pocketbok. Sedan kliva upp igen och göra någonting annat. Bli hungrig, be om sömnen. Till sist somna. Bara märkligt hur jag i tanken önskar att jag slapp. Att natten bara försvann utan att jag behövde vara i den. Tänker på andra nätter. När jag inte varit ensam och när jag verkligen velat ha natten och hur den aldrig borde ta slut. Så gör de ändå det. Nätterna. Tar slut. Sen pratar jag om dem jag sovit med. Som om de vore omslutna av ett heligt ljus som gör dem ofelbara. De är aldrig ofelbara, men jag tillåter sällan någon att såra mig i tanken. Jag tänker att det är del i min diagnos. Perfektion. Hur jag tillskriver personer perfektion därför att någonting måste innehålla det. Så felaktigt.

Kanske att jag behöver lite hjälp.




Det kanske är vintern, jag eller bara någonting i luften, men den här platsen behöver sig ett uppsving. Jag läser medeltida epos och längtar efter att få teckna och skriva med solen i ryggen och uteserveringar som arbetsplats.
Än är vi inte där, i ytterligare två månader måste vi hålla ut, så vad gör vi till dess? Vad ska jag fylla bloggen med innan pastellårstiden är här, innan plusgraderna lockar till skildringsvänliga äventyr och lite, bara lite, fler örnar i magtrakten? Finns det någonting ni vill att jag skriver om? Rubriker jag borde sätta text till? Mitt arkiv är fullt av utkast, men ingenting blir någonsin klart.

Kylan.

Maj

Lika trögstartad som året. 
Kvar under täcket.
Försöker väcka drivkraften och tar med mig kameran i slutet av januari. Det går inte. Allt vad jag ser är mörker, fukt och bråttom, bråttom undan det. 
Målbilderna och sorgen löser av varandra. 
Jag har inte bråttom till maj, men jag längtar efter värme.

måndag 28 januari 2013

Dessa dagar.

En höst för fyra och ett halvt år sedan klev jag för första gången in på universitetet. Jag hade varken mål med mina studier eller förståelse för vad de innebar. Idag vet jag fortfarande inte om jag har det.
En kandidatexamen senare, ett par snurriga och stundtals fantastiska år senare, ska jag återigen in i de salar där jag påbörjade min akademiska bana. Ännu en gång ska jag diskutera ord och texter, epoker och litterära  grepp och ännu en gång är studierna mer en utväg än någonting annat. Det känns både väldigt skönt och förhållandevis knäppt att använda studier som någon form utav rehabilitering, men den här gången får det vara så (och idag har jag läst två och en halv sida facklitteratur utan att bli yr).
Det får gärna börja nu, eller lossna. Rulla på. Jag tror att det kanske gör det. I takt med att dagarna bli längre och aktiviteterna ökar. Kanske är även denna period slut inom en överskådlig framtid.

Struktur.

Inatt skrev jag roman i huvudet. Jag minns inte ett ord, men mästerverket var ett faktum. Jag hittade en ingång och nu försöker jag hitta tillbaka till den. Det ligger kvar i bakhuvudet, tio timmar bort.
Vad ska jag annars göra? Jag befinner mig i ett vakuum, helt utan sysselsättning. När jag läser vad jag skrev igår om de olika delarna som jag inte har under kontroll då tänker jag att det kanske är lättare att vara i det om delarna existerar. Jag funderar på om jag blivit blind eller om det faktiskt är så att ensamlivet och mellanlandet raderat vad som bygger upp.
Om det är så, hur det än är, behöver jag  göra någonting åt det.

söndag 27 januari 2013

Förflyktigas.

Somliga dagar, när det är fler frågor än svar, önskar jag att det gick att tvätta bort allting och börja om. Jag frågar mig själv om jag någonsin igen kommer att kunna samla den energi som krävs för att göra någonting. Ifrågasätter min förmåga att någonsin igen ta ansvar för alla delar av det vanliga livet.
Kommer du ihåg att du frågade mig om jag känner att jag inte mäktar med? Då när jag berättade om hur jag ibland drömmer om att bli ett foster igen. Svaret behövde jag aldrig riktigt uttala eftersom kroppen gav det istället. Ja, jag känner så. Det är för många delar att hålla reda på och jag vet inte hur de ser ut.

Tvivlet.

Work in progress

Väger mellan två olika sorters söndagstvivel. Ska jag avsluta teckningen ovan och kanske någon mer i det där blocket? Ska jag leta upp kollegieblocket som jag fyllde med poesi för två år sedan och som jag glömt av framtill nu? Ska jag gå ut i blåsiga, trötta, januarivintern och föreviga precis hur bedrövligt det är? Ska jag bara gå och köpa tomater och vara nöjd med det?
Den andra sorten: Är idag dagen jag försöker planera livet?
Gör det jag inte får göra: blir vansinnig på mitt yngre jag. Hon som hela tiden var så rädd för kritik att hon slöt sig och sparade alla kreativa uttryck dolda för omvärlden. Jag. Jag som vägrade välja en estetisk utbildning, inte en enda kurs, därför att jag var så orolig över att min prestation skulle plockas i bitar av någon annan. Det mest innerliga och slutgiltiga jag hade var jag tvungen att gömma undan.
Och nu. Nu ifrågasätter jag allting. Det finns ingen bortkastad tid, inga felaktiga år, men hur fortsättningen ska te sig...det måste jag komma underfund med. Vad jag avskyr känslan av att ha svikit mig själv. Vad bra det är att det fortfarande finns så mycket tid.
När det blir tomt. Varken behagligt eller obehagligt, bara tomt. All visdom som slevas upp, sked för sked och hur jag petar i den, mäter storleken med blicken och sedan tackar nej till nästan allt. Hur jag sedan öser ur mitt eget /jävla/ kärl, som om jag visste mer eller någonting annat. Så fortsätter det sedan, tills dess att jag blir avbruten och indragen.
I det finns förväntningar, trots att vi nyss talat om hur individen inte kan likställas med människan. Det kan hen inte, men frågorna och sedan lösningen som om jag kräver en lösning. Jag vill inte ha en lösning. Jag vill tillåtas vara oavsett om det är till musik eller med öl eller bara i tystnad vid bordet där ingen annan är.
Sedan dessa blickar, dessa evighetslånga blickar och jag vet att jag skrev om dem en gång. Jag skrev en sådan text som jag är osäker på om man får skriva. Jag har skrivit den flera gånger. Den om hur blickar tar sig in på områden de inte får vara och hur jag önskar mig en annan kropp, ett annat yttre, för att slippa dem. Samtidigt inte alls. Men ingenting är till fullo på individens villkor så länge hen lever i kollektivet, det oundvikliga.

lördag 26 januari 2013

En lördag när den är bra.

Januari

Självutlösare och oborstat hår istället för dammsugare och dusch. Smutsiga tallrikar och P1 istället för diskmedel och dammtrasa. Bläckpenna och sista sidan i skissblocket istället för eventuella ambitioner.

fredag 25 januari 2013

Någonstans tungt, tar emot, hugger. Sömnen. Alltid sömnen. Likt ett hån. Tar in, tuggar i sig, sväljer och spottar ut. Dränkt i saliv, bara matt. Fortfarande vid gott mod och kanske stolt över dagarna som passerat. Tuggmotståndet. Önskar mig energi, intensivt och mycket. Söker svar. På vad? Det vet jag inte. Undviker. Undviker och cirklar runt omkring, uthålligt, undflyende. Kliver in, för samtal med mig själv. Blicken i spegeln. Ögonen. Mina egna. Hela tiden mina egna. Ögon, ord och strategier. Konfrontation. Ingen flykt, men murar. Skyddet. Drömmen, förväntningarna, fantasin. Verkligheten.

Hej,

6

Varenda dag är det en för mig ganska ansenlig mängd människor som anser det vara värt tiden att skriva in min bloggadress i sökfältet. Det tycker jag är fantastiskt fint och det gör mig glad, såklart. Detta att andra människor finner någonting i mina självcentrerade klagosånger. 
Tyvärr vet jag ingenting om dig som läser. Jag vet mer om människorna på fotografiet och utav dem känner jag ingen och kan bara berätta hur de var klädda den sista april 2010. Det finns förstås ingen kravbild när det kommer till kommentarer, men jag är nyfiken och vill ställa frågor. Kan ni inte berätta någonting om er själva, var ni bor eller hur mycket ni längtar till våren (inte alls?)? Om det inte känns lockande så kanske några ord om vad som gör den här textsamlingen värd att återvända till eller vad ni vill läsa när ni klickar er in här. 
Det vore fint tycker jag! 

torsdag 24 januari 2013

Nu har jag uppfunnit hjulet igen.

Inatt, i det vanliga tillståndet av svåråtkomlig sömn, låg jag och tänkte igenom morgondagen. Dagen som skulle bli den här dagen. Jag tyckte att den kändes som trängd utav aktiviteter, på ett bra sätt. I min dagbok skrev jag "det kanske är ungefär så en dag är i ett helt vanligt liv". Att jag sedan anser att det inte finns någonting som är "vanligt" eller "normalt" och att detta istället är ett skal utav normer som alla människor försöker tränga sig in i trots att ingen annan är där, det är en helt annan sak.
Så blev dagen också mycket bra och jag tänker att lite såhär ska dagar få vara. Dagar, eftermiddagar och kvällar där jag får omge mig med andra människor som tänker kloka tankar, kommer med insiktsfulla kommentarer eller bara besitter förmågan att dra alldeles lagom bra skämt om ingenting alls.
Jag är tacksam. Verkligen tacksam.

Jag tänker också på förmiddagen med P1 och de känslor som väcktes när människor på radio pratade om sådant jag kan identifiera mig med. Hur det är att ha ett rum inom sig som är fyllt av någonting som genererar ångest, depression och utmattning. Hur jag grät till samma program och kände hur mitt rum också måste få ta plats. Att jag måste kliva in i det rummet och låta andra göra det också.
Det är svart ibland, mörkt och jävligt uselt och tungt. Jag är i det och jag vet att det inte finns en quick-fix, men jag tänker att det är förbannat viktigt att tillåta sig själv att inte tänka på det jämt. Att tillåta sig själv att skratta, att ta plats, att må bra, när det ges tillfälle till det. För det är ok att stå på balkongen med en god vän och berätta hur det är och sedan gå in och sitta runt samma bord och skratta och vara glad. Ingenting är statiskt. Det får finnas utrymme till allt.
Maj

Idag tänker jag, när jag orkar, på självbild. Pendlar mellan plural och singularis. Försöker identifiera mig med det där tre år gamla fotografiet, bland annat. Men nu tror jag att jag har tänkt lite för mycket. På lite för mycket olika saker. Pressat mig igenom lite för många, olika, tunga processer. Både i tanken och i det faktiska livet. Det känns i bröstet.

onsdag 23 januari 2013

Ni vet hur det ofta beskrivs som en berg- och dalbana. Det är förstås sant på sätt och vis. Trots den trötta och tråkiga metaforen. Jag tycker att det blir svårt att förhålla sig till det ibland. Ganska ofta. Nästan jämt. Hur det på insidan svider och svär och hittar ut genom tårar och destruktiva handlingar, fosterställning på golvet och andra märkliga fysiska uttryck. Samtidigt kan omgivningen bjuda på bra saker. Arbetsintervjuer, uppskattade debattartiklar och varma vänner och bekanta.
Jag minns att jag i november skrev om hur separationen är nödvändig. Uppdelningen av jaget var självklar för min överlevnad. Jag vet inte om jag känner så längre eller om jag ens kan agera så. Det känns som en fysisk förändring där allting blir så mycket starkare från alla håll. Hur det tränger sig på. Det låter förstås sunt, att inte skära sig själv i bitar och plocka fram en del i taget. Att sammansmältas i en enda kropp.
Men hur gör man då när hjärtat fortfarande vill gå under samtidigt som det ibland slår lugnt och glatt därför att det yttre blir lite finare? Hur förhåller man sig till det klena tillståndet?
Jag försöker sova, äta och lyssna. Agera utifrån ideologin och magen. Hålla hårt om min egen rygg och samtidigt ta de där händerna som sträcks ut från andra och lita på att de inte släpper taget.

Och vet ni, en liten parentes som egentligen borde vara en hel sida: Alldeles nyss släppte jag ytterligare en smula på tystnaden. Jag berättade för min familj om hur jag behandlat min egen kropp och vägrat den tillräckligt mycket näring, sunda mängder mat och kärlek. Det var fruktansvärt jobbigt och jag är väldigt trött,  men det var också väldigt, väldigt skönt att sluta vara tyst. Att inte längre leva halvsann.

tisdag 22 januari 2013

Det gör så ont i mig. Inuti i bröstet. Det gör så ont i mig att huden på mina armar börjar svida under alla lager av kläder. Hårsäckarna känns som om de fylls med aceton och jag slår hårt med knytnäven mot bröstet därför att det måste släppa. Det måste släppa snart.
Jag har bestämt mig för att inte känna någonting längre. Jag har bestämt mig för att bli bäst på allt och aldrig mer känna någonting. Ibland, när det ligger krossade glas i diskhon och ansiktet drar ihop sig av allt som är fult, då är naiviteten den enda lösningen. Så jag bestämmer mig för att det får vara slut nu. Slut på känslor.
Men det går inte. Hur mycket jag än försöker blockera och tänka aktivistiskt, politiskt och hårt så kryper det tillbaka in under huden, ned i hårsäckarna och slingrar sig runt min hals. Jag är ledsen, jag är så överjävligt ledsen och det känns som en svulst som bara växer och förgiftar mig inifrån och ut. Nu läcker den genom min hud och får armarna att svida. Det är inga spindlar, bara gift.
Inatt låg jag vaken så länge därför att jag inte vågade försöka sova. Jag vågade inte försöka sova därför att jag är så trött på timmarna det tar och hur huvudet aldrig ger upp i sin jakt. Det där snacket jag hade med livet, det om hur vi inte kan ha det så här längre, det tycks liksom aldrig nå fram. Jag försöker vara glad över det som är fint. Försöker vara glad över att jag faktiskt har en arbetsintervju på torsdag och att jag har vänner som tänker som jag. Jag inte bara försöker, jag blir glad, men jag vill få det att räcka. Det räcker inte. Det räcker inte i det här tillståndet.
Jag vill åt en ständig uppgång. Det finns inget sådant. Inte ens ur det här. Det är ständiga myrsteg och sen sliriga backar tillbaka nedåt. Jag är väldigt trött på att vara ledsen. Det leder ingenstans. Jag är väldigt trött på att livet gör mig ledsen.

hope is a pearl that i share i share it with you

Tillstånd


På vintergator mitt i natten. Januari tycks aldrig ta slut. I februari blir jag äldre, men det är bara siffror. Jag har alltid varit gammal. Det blir lätt så.
Inatt med döden och tankar som slutar vid samma punkt som alltid. Det finns ingen annan som kan iklä sig mig och föra min kamp. Hela tiden dessa blodiga knogar efter trumspel mot insidan av jaget.
Tillslut arg. Ilskan som det enda som föder motivation.

En sjukdom. Ett beroende. Ett beteende.


Jag skriver någonting om det här nu. Det kommer en annan dag.

måndag 21 januari 2013

Om orden.

Det är någonting med att tangenterna på den här datorn är så tröga. Kanske är det också någonting med att jag skriver med samma svarta plastbitar som för fyra år sedan. Allting fastnar. Mycket ligger det nog också i att när jag väl lever så gör jag det långt ifrån texten. Efteråt har jag egentligen inget behov av att skriva om det därför att jag har tömt ut allt som jag behöver ge ifrån mig. Det som förr landade här i metaforer och känslostormar.

Jag brukade skriva om hur jag ibland höll handen med någon. Ibland om mörka nätter och klibbiga dansgolv. Det säger sig självt att det blir svårt att skriva om det när det inte längre händer. Jag håller ingens hand och jag dansar mycket sällan.

Så skriver jag väl fortfarande om sådana saker, men på ett annat sätt. När det blir skönlitterärt, fiktion, så placeras orden på andra platser. I dokument som inte är avsedda för någon annan förrän den stunden då texten är fullbordad och vem vet när det sker.

Om två veckor börjar den där korta kursen. Den som ska få mig att skriva mer och läsa mina texter inför andra människor. Jag vet att det är en mycket sund utmaning och hoppas att den kommer att få orden att ramla ur mig mer frekvent. Jag vet också att orden mycket sällan ramlar ur och att de inte tar utav min tid om jag inte själv ger tid åt dem. Det handlar om det också.

Nu när jag nästan bestämt mig för att jag inte har ork till avancerad nivå och magisterkurser, då tänker jag att jag får tid att ge till orden. Jag tänker att jag ska göra det. Jag saknar att skriva långt och mycket, jag saknar att skriva vackert och hårt. Fortfarande uppskattar jag att skriva om det som är viktigt, det som inte är skönlitterära ambitioner, men det räcker inte. Det är inte kärnan.

I huvudet.

Tillbaka i beslutet. Jag tror inte att jag är stark nog, men vill verkligen vara det. Sådan är impulsen. Så försöker jag komma på vad i mig som verkligen vill vara stark nog. För vem. Jag försöker känna efter hur det känns i magen. Den som jag satt min tilltro till och måste lyssna på. Ingenting känns.
Det första som händer är att luften trycks ur bröstkorgen och att jag måste dra djupt efter andan, men sen kan jag ta det till mig igen. Jag förstår bara inte. För vem gör jag det? För poängen, identiteten, arbetsmarknaden, omgivningen eller för mig?
Jag tänker att jag kanske vill göra det för sammanhanget, men när jag plockar sönder den tanken så duger den inte. Det måste få kännas rätt och jag måste rita om kartan igen.
Egentligen vill jag nog bara ta mig själv i ett fast grepp och säga åt mig själv att jag ju vet vad jag vill göra. Jag vet ju det. Någonstans vet jag ju det. Ingenstans i den bilden finns ytterligare en examen, ännu fler högskolepoäng. Trots det kan jag fortfarande inte känna beslutet i magen, veta vad som är rätt. Även om jag kanske vet det. Ändå.

söndag 20 januari 2013

Tänker på brevskrivandet. Tänker på bloggen. Tänker på mamma och pappa.
Idag främst på brevskrivandet. Hur jag vill skriva en roman till mannen som fick ta hand om mig för fem år sedan. Försöker skala ned den tanken till ursprunget och hitta vad det är som gör att jag fortfarande vill säga saker. Varför jag fortfarande söker ett avslut på någonting som är avslutat. Jag får för mig att det handlar om att förklara för både mig själv och honom att jag förstår vidden av det nu. Hur det som jag slogs med också slog mot honom. Att jag vill sätta ord på vad det var som hände och varför jag var som jag var. Men jag vet att det är verkningslöst, att jag när jag tänker så lever i en parallell verklighet där jag är arton år och att kanske är det någonting i mig som tror att om jag reder ut (vad som inte existerar) så kommer det bli lättare att vara snart tjugofyra.
Det kanske trots allt mest handlar om att jag vill göra mig själv till någon annan. På något vis säga att allt jag har gjort har inte varit jag. Det där var inte jag. Det här är inte jag. Men det är lögn. Jag är så insnurrad i det nu och för varje ord måste jag iklä mig det ännu mer. Någonstans en känsla av att jag måste göra det till mitt innan jag kan göra det ofarligt. Trots att jag helst av allt bara vill säga att "Det är ingen fara längre, jag har klivit ur det. Titta hur det ligger där vid sidan av. Det är över. Nu kan vi umgås precis som vanligt utan oron och utan frågorna. Bra va?" Men jag är alldeles för smart för det. Det är faktiskt så. Och inga brev. Inte idag. Antagligen inte senare heller.
Sedan kommer det lilla vansinnet. Då när klockan återigen blivit morgon och Pressbyrån redan har öppnat, morgontidningarna sedan länge delats ut. Jag ligger i sängen och sömnen är utom räckhåll, men alldeles intill. Den klättrar omkring över min kropp och drar i mina ögonlock. Jag försöker hålla hårt, men tappar hela tiden greppet och huvudet dundrar iväg i en annan riktning. Alldeles stilla försöker jag att göra allting rätt. Inte pressa, inte jaga. När det inte längre går gör jag allting fel, men inatt spelar det ingen roll.
Jag tänker att jag får nöja mig så. Det får vara tillräckligt med det korta lugnet och den sällsynta nattsömnen. Jakten på sömnen väcker ingenting gott. Det slutar bara i fuktiga örngott, svidande kinder och snabbspolade melodier ur min mun. Jag får låta det vara och vänta in det. Vagga lilla vansinnesodjuret till sömns och stryka henne över håret.

Allt annat är sekundärt.

Vad jag uppskattar med att resa, oavsett vilken sträcka det gäller, är tiden som ges till tanken. Dessa kvällar, som nu blivit tre på raken, där jag väntat på bussen och frusit tårna av mig har varit behagliga på så sätt. Det finns någon slags frid i att sitta på bussen, lyssna på musik (för närvarande är det mycket Olle Ljungström) och få tänka.
När jag tänker sådär intensivt landar det mycket ofta i känslor. Det är fint när känslor får ta plats. Inte bara i tanken, men också i samtal. När de ges utrymme och allvar. Extra fint är det kanske när de formuleras utav människor som jag kanske inte har förväntat mig ska säga de där orden.
Så vi pratar om ensamhet. Hur det känns att vara ensam och hur den känslan måste få finnas och ges utrymme. Det finns något mycket vackert och mänskligt i att våga säga att man känner sig ensam. Det finns något väldigt fint i att kunna säga det utan att i samma mening ställa krav. 
Ensamheten blir påtaglig när man lämnar det som varit en, i det sällskapsmässiga avseendet, trygg miljö. En plats där det alltid har funnits en samtalspartner, någon att bolla tankar med och människor som har sett en växa till den människan man är nu.
Det är förstås så att det också handlar om eller kan handla om en fysisk ensamhet. En utsatthet där det saknas verkliga personer att vända sig till. Lika mycket som ensamheten kan vara rent fysisk kan det dock också handla om att trygghet tillsammans med någon annan kan ta tid. Hur gärna och mycket man (eller jag) än vill låta någonting bli väldigt ärligt och äkta på en gång, så blir det sällan så. Möten ser kanske inte riktigt ut så. Att vara bekväm med någon annan tar tid. Det kravlösa och spontana tar tid och detta att känna att det alltid står någon bakom ryggen och tar emot - det tar tid.
Jag är evinnerligt tacksam över att jag har människor som får mig att känna mig bättre och lite mer hel. Det är väldigt tråkigt att de flesta bor alldeles för många mil bort, men jag kan tycka att det är viktigt också. Det är viktigt därför att jag lär mig lite mer för varje gång vi ses att vad som är viktigt är att kunna vara ärlig och att kunna visa sig sårbar och - inte minst - att kunna visa kärlek. Jag cirklar kring samma ämne igen och jag tror aldrig att jag kommer att sluta med det. Det handlar om ärlighet, det handlar om tystnaden och det handlar om vad som känns bra i magen och i bröstet.

lördag 19 januari 2013

En skopa finlördag.

Sen får jag tillbaka sömnen och mår bra i magen av närvaron. Kliver upp strax innan lunch och äter frukost, sätter på P1. Sätter alltid på P1 och lyssnar och blir glad och arg och fundersam. Idag blir jag som vanligt genusförvirrad av vår ologiska jämställdhetsminister. Henne förstår jag mig inte på.
Har laddat mentalt i över en månad inför städandet av mitt badrum. Nu är det rent och luktar gott och alla långa hårstrån är borta. Delger denna vardagsinformation därför att bloggvärlden generellt sett är exceptionellt dålig på att göra det.
Sällskap, sömn och finlunch genererar energi och jag vill att den här dagen ska pågå förevigt. Skriver något vackert och smäktande i ett annat inlägg.

fredag 18 januari 2013

Att inte vara ensam.

Bara väldigt kort (igen) om hur mitt hjärta mår väldigt bra av att återse vissa människor och hur jag önskar att världen var lite mindre och lite med vardaglig precis som den är nu. Iskalla Göteborg blir lite varmare, allvaret blir lite mindre och tyngden lättar. Hur viktigt det är att ha rätt personer omkring sig? Ovärderligt.

Väldigt kort känner jag mig väldigt matt med ett långsamt huvud, hög puls och ögon som sluter sig, sakta sluter sig. Jag funderar över vad jag gjorde fel igår och vad som höll mig vaken hela natten. Det är tråkigt. Det känns som om den här dagen kommer att bli väldigt lång.Vi kan hålla tummarna för att den blir bra ändå.

och sen det förflutna.

Det är ju förbannat vackert att jag låter mig själv vara sådär stark som jag var alldeles nyss. Full av principer och åsikter. Det är jag. Ofrånkomligt är det jag. Sedan går jag igenom tre år av annan nätburen dagbok och finner den andra delen. Hon som alltid har varit så förbannat sårbar och trasig. Jag ser det med andra ögon nu. Samma ögon, men andra. Hur jag skrivit om mitt hjärta och om honom och alla de andra. Alla dessa år som upptagits av kroppar och andra människors känslor. Det är också ofrånkomligt. Detta att leva tillsammans i en värld.
När jag läser de där orden. Det som ser ut såhär
nu sitter han på våningen ovanför och sjunger sönder mitt hjärta. eller det som är kvar efter trasiga juni i fjol och nu lördagens explosion. orden jag visste skulle komma men som jag aldrig ville höra. hur han vägrar gå hem med mig, inte för att han inte vill eller för att det inte är bra. men för att han träffat någon. någon som inte är värd att kasta bort för ännu en natt med hon som står med mascara runt ögonen och gråter i panik. 
varje dröm jag någonsin haft smekte han bort med sina ord om att vissa människor inte är gjorda för varandra och att jag är så fin. sen säger jag till emelie som håller min hand och klär på mig min jacka, stryker mig över håret och vägrar låta mig gå att det är dags för oanständiga mängder sprit och någon att knulla skiten ur. så jag finner mig själv med en halv öl i handen och läpparna mot hans vän. senare i en soffa i en etta vi delar med tre andra. i mig på mig under mig. det hjälpte. mellan tårarna så hjälpte det.
eller

igår fick jag en analys som stämde bättre in än någon sagt på länge
"det enda jag tänker säga är att jag tycker om dig, men att du inte låter mig göra det, och jag tänker inte säga det igen"
vad mer kan jag säga. vad kan jag säga?
jag kan inte släppa in någon. han är så jävla fin och jag önskar att han var här nu, men jag skulle inte släppt in honom om han var här. jag önskar att han sov sked med mig inatt men jag vill inte vakna med honom. eller så vill jag det. men jag vill inte ligga med honom. alls. och det går inte då. alls.

så tänker jag att det finns ingen skam i det där. Det enda jag tänker är att kring dessa ord om männen (för det handlar om olika män i helt olika tider) så ligger någonting helt annat. Utanför det krossade hjärtat eller oförmågan, så ligger allt det trasiga som gjorde att det där blev så viktigt. Att ingenting annat fick ta plats därför att det trasiga hjärtat gick att ta på. Det gick att ta på när ingenting annat gick att förtydliga. Därmed inte sagt att ett brustet eller oförmöget hjärta inte är skäl nog, men jag är väldigt tacksam nu över att jag låter mig själv tillåta helheten. Jag önskar givetvis att jag hade gjort det mycket tidigare, men det finns en tid för allt och nu är tiden. Tiden är nu.

torsdag 17 januari 2013

Filosofen säger sitt (igen).

Jag tänker i text igen. Jag sitter på bussen hem och tänker i text. Fingrarna är stelfrusna av för tunna vantar och dessa eviga cigaretter och jag vill hem till texten. Det förvånar mig inte. Det är inte ovanligt och jag förstår varför. När det blir för mycket verklighet skärmar jag av så. I tanken. I texten.
När skrattet känns i kinderna, när det märks i käkarna och stramar i huden, då har människan skrattat för lite. Då har hen glömt hur det känns att le. Jag minns samma känsla från andra tider och stunder. Då när det har blivit nästan hysteriskt. Det är inte så nu. Det är bara en vanlig kväll med vanliga människor. Allt det där stramandet och krampen gör så gott. Det träffar precis där det ska. Jag förstår vad jag (till viss del) behöver.
Det är så mycket tecken. I mig själv. Hur det känns och vad som känns. Det som känns. Jag läser och analyserar mig själv precis på samma sätt som jag alltid har gjort. Funderar över vad jag gör och varför jag gör det. Lika mycket är det existentiellt som det är alldeles tillfälligt. Mest utav allt är jag tacksam över att ingen annan frågar. Jag har inga svar nu. Jag har ramen som är enkel att ta till, men utöver den har jag inga svar. Jag frågar mig själv varför jag behöver ha ett svar och inser i samma sekund att det är därför att det alltid har förväntats ett svar.
Aldrig har jag förväntat mig ett svar så lite som jag gör nu och aldrig har jag ansett det så oviktigt. Vad jag återkommer till, vad jag återkommit till så länge är detta: Måste personen definieras utifrån sysselsättning och är sysselsättning den konstanta definitionen av personen? Svaret är nej. Det är så uppenbart nej. Varför måste frågan alltid bestå i "så vad gör du" och inte snarare "vad gör dig glad" eller "vad brinner du för".
Det är samhället. Sådant är samhället att i sysselsättningen finner vi definitionen och utifrån den kan vi göra vår värdering. Det är inte kärnfysik, det är inga nyheter, men det är fortsatt avgörande. När jag var ung, åtminstone yngre än vad jag är nu, började jag formulera mitt ideologiska manifest. Det är fortfarande under konstant utformning och kommer förmodligen alltid att vara det. Poängen som jag ändå alltid återkommer till är kollektivet och dess oundvikliga påverkan. Det och vad som gör människan tillfreds. Det är utav sådan (jävla) vikt detta - vad som gör människan tillfreds. Sysselsättning som definition är inte det. Det är inte det absoluta svaret.
Det handlar inte om att undvika frågor som stjälper personen. Det handlar bara om att inte lägga så (förbannat) mycket tyngd vid fel saker. Jag ler, jag skrattar, jag blir glad och jag brinner helt utan sysselsättning som får en godkänt-stämpel av det normativa samhället. Vad som gör mig illa till mods, nästan olycklig, är att ramen för vad som är godkänt i så många fall är så snäv att jag har svårt att rymmas där.

Det goda.

Att gå på gator som vanligt folk (vanligt folk, som om sådana finns). Att sitta på vagnen och se att någon klottrat så länge du är med mig på ett träd i Kungsparken. Att köpa tulpaner i mitten av januari. Att behöva kisa för att solen lyser mig rakt i ögonen. Att tänka det är ganska fint att vara hemma när jag mår såhär och inse att jag refererar till hamnstaden som mitt hem och att det känns bra i hjärtat en liten stund.

Det gör mig bättre

Långt ner under täcket analyserar jag tillståndet. Invirad i färgstark bomull och med en knölig fläta i nacken funderar jag över var någonstans jag är. Med tanken väcker jag vad vi kallar för ångest och vad jag beskriver som tio långa spikar inslagna i mitt bröst. Jag är ingenstans eller snarare mitt i det. Denna färd eller resa där jag försöker sluta fred med mig själv och acceptera att jag, men inte bara jag, har varit orättvis.
Väldigt ärligt tänker jag erkänna att det ibland känns som om jag har förlorat. Det känns som om jag förlorade i samma sekund som jag inte längre kunde hålla det i schack och att den förlusten är skamlig. Förnuftet vet att skammen är omotiverad. Förnuftet vet också att ångesten är kemisk, fysisk. Förnuftet räcker sällan hela vägen.
Jag vill vara klar här, men det är jag inte. Det finns nu bara sömnen, förnuftet, kroppen. Det finns bara att envist hänga mig kvar vid lyhördheten och kroppens signaler. Så jag stannar under täcket, i bomullen. Inte för alltid, inte varje timma utav varje dygn, men längre än innan. Mer tillåtande än innan.

onsdag 16 januari 2013

Nu bär jag det i mina händer igen. Här. Längs med iskalla, snöpudrade gator med armarna utsträckta framför min kropp. Torra, tomma ögon förbi min mors skola (där hon var ung och såg ut som jag, men inte var jag). Under snön i den här staden gömmer sig aldrig någon is. Det är skillnaden.
I tryggheten, med solen genom fönstret och politiska floskler ur radion finns ingen dödslängtan. Det finns inte så mycket alls. Det är inte omöjligt att vara hemskt ledsen och nästan glad på samma gång. De tar ut varandra, tar nästan ut varandra.
Jag bär det i mina händer och passerar lätt snöpudrade människor på de isfria gatorna. Ibland får jag känslan av att de är tommare än jag. Nästan blinda.

tisdag 15 januari 2013

Ibland måste jag räkna efter för att kunna skriva. Vilket datum är det idag och vilket var det igår? Jag minns att lucia helt gick mig förbi, som om alla de där brinnande ljusen och mässande körerna aldrig fanns. Så minns jag också att dagen efter lucia kom och hur jag låg på min matta mitt på dagen och andades.
Det har passerat en månad nu. Jag ser det som någon slags milstolpe. Inte månaden som passerat, men dagen från vilken jag räknar.
Jag parerar fortfarande frågor. Inleder kvällen med att bestämma mig för att det är dags att sluta parera dem, men sen blir vi så många fler än vad jag hade räknat med och då fortsätter jag att parera. Himlar med ögonen och sprider bilden av mitt liv. Så som det inte alls ser ut. Så som det kanske hade sett ut om den där dagen efter lucia inte hade slagit det sista ur min kropp och lämnat mig med tröttheten.
Huvudsaken, tänker jag, är ändå att jag accepterat det. Att jag inte himlar med några ögon eller ljuger för mig själv. Det är huvudsaken.

Ni vet nog hur det är.

Egentligen vill jag att allt ska vara lite mer romantiskt. Ljuvt, sådär. Vit spets, solljus, jämn hud och apelsinjuice i kristallglas. Men det är inte riktigt så. Jag är inte riktigt så. Det är mer gårdagens disk, Språket i P1, en konstig smak i munnen, mörkt smink runt ögonen, ett växande nikotinbegär och toalettpapper som tagit slut. Verkligheten och vardagen, så som den ser ut nu och nästan jämnt.
Jag vet inte. P1 är ganska fint. Kallt vatten i ett fult dricksglas smakar likadant. Snön bidrar med ljus. Det är bara huvudet som är sådär tungt, som vill få lutas mot någon annans kropp. Men nej, det ska bäras iväg och handla. Fylla på kylen och badrummet. Sen ikväll får romantikern gå och lyssna på jazz om hon inte somnat då.

Det ideologiska

När jag stundtals lyckas samla energi förbrukas den för det mesta väldigt fort igen. Den blir bränsle i min ständigt pågående argumentation. Dagligen formulerar jag brandtal mot allt som jag avskyr. Sexism. Rasism. Förtryck på alla plan. Det politiska är fastnålat vid mig. Det privata är politiskt. 
Jag försöker att använda mitt utrymme så. Peka på saker som är fel och inte ta skit från någon annan. Det är en del i allt. I alla processer. Ibland känner jag mig sviken. Jag förstår att det också är del i allt. 
Svek upplever man bara från någon man litar på och jag tror att det är viktigt att förstå att okunskapen finns även hos dem. Jag skriver okunskap. Någon kanske vill komma med motargument och säga att det inte behöver vara okunskap som är grunden. Det går jag inte med på. Jag går bara med på det om alternativet till okunskap är idioti, total avsaknad av empati eller solidaritet eller brist på logiskt tänkande. 
Det gör mig hursomhelst både arg och ledsen, sveket. Så säger jag också det, men vågar inte hoppas på att det kommer att förändra någonting. För så känns det när jag ser mig omkring och förstår att det väldigt sällan går framåt: Jag ställer mig tvivlande till om någonting någonsin kommer att förändras. Om inte världen alltid kommer att sälja varor med unga kvinnors kroppar som hjälpmedel, försvara nationsgränserna och blunda för lidandet och välja den egna bekvämligheten framför medmänskligheten och miljön. Det enda jag vet i allt det där är att jag inte kan vara tyst och att jag för längesedan släppte rädslan för att mina feministiska åsikter kommer att skapa dålig stämning. Det blir många strider och jag ger gladeligen min energi till dem.

måndag 14 januari 2013

Ett avsked

I olika tider. Då när det börjar ungefär såhär och hjärtat strider, för att sedan fortsätta i flera månader och kulminera i någonting som känns orättvist, ondskefullt och ärligt. Efter maj följer månader av tystnad och tankar på villovägar för att sedan återvända och plötsligt, men ändå som ur en lång process, är hjärtat annorlunda.

Det gick aldrig vägen och jag lämnade det för snart ett år sedan utan ambition att någonsin återvända. Många gånger har jag tänkt tanken att skriva ett brev och förklara någonting som kanske borde sagts mycket tidigare, men lika många gånger har jag ångrat mig därför att personen jag kände byttes ut mot någon som agerar på ett sätt som jag inte känner igen.
I förrgår, när jag åter var i studentstaden för en kort stund, passerade han precis framför mig. Trängde sig fram mellan människor och vände blicken åt ett annat håll. Vi hälsar således inte längre och relationen har komplicerats så långt att den upphört.
Inatt tänkte jag återigen på brevskrivandet. Jag har tänkt på det länge därför att jag har använt hans ord och vår relation i en text. Jag har funderat mycket på om han förtjänar att läsa den texten av just den anledningen. Det slutade likt varje annan gång med att jag konstaterade att han inte gör det och att jag saknar skyldighet.
Så förstod jag väl också, i förrgår, att det inte finns någon vänskap kvar. Att orden inte betyder någonting längre och oavsett på vilka grunder någon agerar som han gör så kan det inte vara min uppgift att försöka vända det.
Slutligen, för att på riktigt göra det tydligt för mig själv att det finns gränser för vad som går att uthärda, gjorde jag idag det där som är synonymt för vår tidsålder: "Ta bort som vän". Det är så tydligt att det var vad som hände för över ett år sedan, men från andra hållet.

Hur skriver jag om det här.

Det var förstås det bästa jag har gjort. Detta att åka tåg i drygt fyra timmar för att få gråta av glädje över att återse en av mina bästa människor, alla kategorier. Men så var det också alla dessa tårar och en kropp som tydligt meddelade att den inte har energi över till spontana utflykter. Jag skrev att jag behövde mer sömn, mer lugn och kanske lite vitaminer. Jag gjorde precis tvärtom. Det leder bara åt ett håll. Aldrig har jag varit så utelämnad åt min kropp som jag är nu. All ångest, alla tårar, all okontrollerad andhämtning och skakande ben, bultande hjärta. Igår satt jag fast på ett nedsläckt tåg när jag redan borde varit hemma och allt det där, allt det där. Även om övertygelsen om att kroppen inte kan explodera i allra högsta grad finns, så är den inte mycket att ha när allt logiskt tänkande är ersatt av kemiska impulser som vill kasta kroppen genom fönstret eller ned på golvet och som gör den alldeles fuktig av tårar och snor.

Så, jag är hemma igen. Ytterligare ett snäpp mer övertygad om att jag har världens bästa människa till vän och ännu mer införstådd med att jag inte kan pressa den här högen av ben och hud och hjärta till att göra särskilt mycket alls.

lördag 12 januari 2013

Spontant

Vad sociala medier ibland berättar. Hur jag förundras över att jag, i en stad femtio mil bort, har så många vänner som väljer att göra samma sak en lördagskväll. Hur jag tänker att det aldrig händer i min hemstad, hamnstad, helvetesstad. Sen hjärtat som liksom tillåts bestämma. Händerna som kastar ner saker i en väska, vrider om nyckeln och alldeles precis en timma senare sitter på tåget och bloggar från telefonen.
När jag lämnar Göteborg känns staden inte lika tung längre. Därför att jag återigen inser att man kan ha fler städer och att det enda som hindrar mig från att resa mer ofta är fågelhjärtat och oroshjärnan.
Det blir kanske tunnsått i bloggen under ett par dagar nu. Jag vet inte om jag blir borta en natt eller tre. Lämnade datorn på köksbordet och tänker ändå inte vara klistrad vid en skärm under de kommande timmarna. Hur många de nu blir.

hej dagboken.

Ordföljden är bedrövlig. Det känns som att jag har tappat flytet tillfälligt. Funderar på om det är för att jag inte riktigt skriver om vad jag vill skriva om eller om det snarare handlar om att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva.
Jag tänker så otroligt mycket, hela tiden. Precis som vanligt. Någonstans tycks det dock ha skiftat från det ständiga ältandet och malandet kring det psykiska till någonting mer praktiskt. Ett tillstånd där jag försöker använda den energin som ges till att få rätsida på logistiken.
Det är så onödiga ord det här. Jag har sovit dåligt, gjort mer den här veckan än vad jag har gjort på länge, saknar troligtvis en hel hög med viktiga ämnen i min kropp eftersom jag aldrig kommer ihåg att äta mina vitaminer och allt det där i ett tillstånd som redan är utmattat. Så att orden är tröga i några dagar...det chockerar ingen. Lösningen får väl bli ytterligare några timmar till sömnen och ännu mindre aktivitet, på något vis. Kroppen och jag.

fredag 11 januari 2013

Någonting om tystnaden, igen.

Ibland bara så konstiga saker i huvudet. Mer ofta det mänskliga. Ikväll går tankarna till det oundvikliga. Samtalen som en dag kommer att komma. De som varnar eller meddelar om livet som tar slut. Vandrar vidare till barn som inte får bli vuxna och barn som inte ens får bli barn. Foster som inte kan ta plats eller inte ens vill. Kroppar som stöter bort och döden. Upplyftande en fredagskväll.
Det är sådär. Vissa saker göms undan. Att kärlek kan ta slut. Och döden. Ibland tänker jag att vi pratar alldeles för lite om det i ett försök att skydda de oförstörda unga. Det händer att jag argumenterar för att tystnaden inte borde vara rådande. Inte ens när det kommer till små barn. Därför att försöken att skydda stjälper i längden.
Men det är ett trött huvud och en kropp som inte fött några barn som säger det här. Även om jag nog alltid kommer att strida mot tystnaden därför att jag lärt mig precis vad den gör och vet att det inte är vackert.
Dagens matthet. Sömnen kom långsamt i natt. Huvudet snurrade på i vanlig ordning och jag hyllade mig själv till förbannelse för stordåd jag ännu inte uträttat. Sedan somnade jag och vaknade och somnade. Lyssnade på alarmet i åtta minuter innan jag orkade resa mig ur sängen. Nu är jag helt slut och vill så gärna sova, men det finns ingenting som är så förbjudet som mittpådagensömn.
Dagens samtal. Hur jag nästan desperat kastar ur mig orden som är inuti. Snabbt mot slutet av timmen därför att jag vill understryka allvaret. Behovet.

torsdag 10 januari 2013

Egentligen bara relationer till skilda ting.

Överdoserar hela tiden nikotin till den grad att jag blir illamående. Det börjar på förmiddagen och sedan följer det bara. Jag ger mig själv pauser så. Jag ger mig själv tidsfördriv. Står gärna huttrande under min två decimeter breda dörrkarm, tryckt mot glasdörren och suger i mig tjära och lugnande, som sedan blir motsatsen. Iakttar genom ett fönster hur människor motionerar, den exakta motpolen till min egen sysselsättning.
Koftan luktar lätt utav vitlöksos. Det är ok. Jag luktar mycket utav cigarettrök. Huvudet snurrar lite behagligt, men i överkant, av alkohol. Händerna är fortfarande stela av januarikylan i Sveriges sämsta vinterstad. Trycker fortfarande ned tröga tangenter, hamrar på mellanslagsknappen därför att den är trögast utav alla.
Jag lämnar ifrån mig text. Jag lämnar ifrån mig ord. Skräms ibland utav mängden. Vet inte om det beror på självbilden eller om de faktiskt är hemskt många. Men det måste sägas. Skrivas.
Hur många gånger träffar man någon som inte kräver förklaring på varje stavelse, som vet hur man möter det sagda. Så är det. Det har jag sagt. Nu skriver jag det också. Så läses det troligtvis, förr eller senare, utav den det rör. Inte för att det (du) bara är en, men därför att ikväll och idag så var det bara en som närvarade med just det samma. Närvaron.

Förändringar

Dödar darlings i jakten på texten. Älsklingarna är ofta känslor på rad, utan filter, fil eller tid. Vad som känns äkta, men som kanske inte blir rätt med tiden. En gammal eftermiddagskladd följer, någonting som kanske inte känns helt rätt längre.


Han sitter där och pratar om att han förstå sig själv nu, men det enda jag hör är ett försök att dölja rädslan. Jag hör hur en folköl till torsdagens knäckebrödsmiddag får spegla en vinst över ett alkoholmissbruk han ännu inte erkänt. Han äcklar mig. Svagheten äcklar mig. Jag tänker inte försöka leva i det eller med det. Jag går. I det brister min medmänsklighet. I det är jag oförsvarbar. Mänsklig. Sen blir jag äldre. Eller friskare. Men igen är mina största förebilder de som har varit igenom allt eller ingenting och som inte visar någonting. De som är kalla och förstörda och sen spricker försiktigt och kontrollerat. Jag är fortfarande samma.
Skammen. I vad ligger skammen? Vad ligger i skammen? Rädslan. Rastlösheten. Behoven. Rädslan för rastlösheten och behoven. Hur? Att aldrig våga stanna. Att vara mänsklig., Att bli beroende AV NÅGON. Att aldrig våga bli beroende av någon. Att inte bli någonting. Att inte våga ta steget och göra någonting helhjärtat.

Om ingen brydde sig alls vem en hånglade med.

Ligger vaken länge och tänker på normer. På sexuell läggning. Gör mig själv arg på fenomenet. Detta att behöva definiera sin sexualitet på det sättet. En process som per automatik gör sig själv för de som sällar sig till hetero-skaran (kanske inte i det egna, privata och känslomässiga processen, men utåt). Den straighta behöver aldrig "komma ut", inte heller svara på frågan "när blev du det" eller "hur länge har du vetat".
Jag önskar mycket att vi kunde rensa kartan på dessa läggningar. Mycket därför att jag sällar mig till skaran som tror på teorin om det socialt konstruerade könet och en socialt konstruerad "sexuell läggning".  Också därför att jag tror att när det kommer till sexualitet och det sexuella är begränsningar och mallar inte gynnsamma. Inte alls.
Men. Det finns alltid ett men. Jag vet också att så länge en grupp människor är utsatta för hat och förtryck så går det inte att rensa kartan. På samma sätt som det återigen talas om ras därför att rasismen i allra högsta grad existerar och på samma sätt som vi inte kan släppa klassbegreppet därför att de sociala klasskillnaderna och inte minst klassföraktet inte går att komma runt, på samma sätt kan vi omöjligt sluta prata om det sexuella utifrån de definitioner som redan gjorts och som nu ligger till grund för just hat och förtryck.
Att det blivit 2013 fungerar tyvärr inte som argument för att gå vidare. Samhällsklimatet är ungefär lika trevligt som en bunker under jord fylld med köttätande spindlar. När strukturerna är slagna i spillror och begreppen är verkningslösa, då kan vi tala om att gå vidare. Då kan vi tala om hur trångsynta vi var förr och hur skönt det är att våra ungar inte pratar om vem som är bög eller bi. Att våra ungar tycker att sex och kärlek inte behöver ramas in med kön.

onsdag 9 januari 2013

det sista utav kvällen.

Någonstans så tycker jag att jag gör det här bra. Lämnar studierna i sin hög. Har ytterligare två veckors frist innan jag på allvar behöver ta nästa beslut. Pressar text ur mitt huvud. Den skönlitterära eller själsliga eller terapeutiska eller självupplevda eller bara alltihop i en enda röra. Den enda typen av (text)produktion som jag finner livgivande och på sätt och vis livsnödvändig, precis nu.
Ger inte mig själv åt isolationen, även om jag ibland bara vill åka hem och gömma mig. Insikten om att det i slutändan bara resulterar i ett ännu trasigare jag får mig att stå kvar. Stå kvar utanför museet i regnet och vänta in sällskapet. Krama någon jag senast träffade i slutet av en sommar som känns som tusen år sedan, men som bara är sexton månader bakåt i tiden. Är så ärlig som jag får utrymme att bli. Inte på något vis så ärlig som jag kanske önskade att jag skulle få bli, men ändå en god bit på vägen. 
Bara detta att erkänna för mig själv och för andra vem jag är. Vad jag vill göra. Sätta ord på drömmarna och omge mig med människor som varken föraktar eller fascineras, utan istället bara tar mig för vad jag är. Människor som i sin tur sedan pratar med mig, om mig, med mina ord. De orden jag valt ur hjärtat eller magen och inte de ord som jag väljer ur ramen eller förväntningarna som inte är mina, men någon annans.
Jag förväntar mig inte en slutpunkt. Tre egenskaper, tre goda sidor och tre dåliga. Jag är inte ett omdöme eller en diagnos. Inte heller är jag ett statiskt tillstånd, vare sig det är ett bra eller ett dåligt. Det är ingen av oss. Men detta att på allvar utge mig själv för att vara den jag faktiskt är och sluta vara rädd för hur det ska påverka, vad det ska röra upp. Det är behagligare. Det är också behagligare att inte se den här sidan, den ständigt skrivande personen, som en fritidssida, en sidosysselsättning. Oavsett tiden och engagemanget så är det inte någonting jag gör vid sidan av. Det är sättet på vilket mitt huvud fungerar. 

Slutligen: Hela tiden möts jag, i den Internetbaserade delen av världen ,av detta "personlig, men inte privat" och jag ska ärligt erkänna att jag är osäker på vad min gräns går. Jag skriver inga namn här, är inte anonym, men ändå på sätt och vis ganska anonym - är det vare sig personligt eller privat? Jag delar inte med mig av särskilt många klockslag, platser eller referenser till hem, varken mitt eller andras. 
Vad jag gör är att blottlägga gigantiska delar utav mitt känsloliv. Jag har skrivit om hur det känns att vilja dö. Det känns bortom det privata. Mil förbi vad som är personligt, men ändå begränsat. Jag vet inte om jag tror så mycket på det där överhuvudtaget. Om någon, någon gång, skulle vilja använda allt det här emot mig så är hen välkommen att försöka. Det här är det mänskliga, det ärliga, det krassa. Mycket grått, mycket svärta, mycket tårar, men ingenting som kan såra mig. Jag tänker så. Så tänker jag. Jag tänker att det här är jag. Personligt, privat eller ingetdera (men säkerligen både och).

Onsdag

Sitter på samma café igen. Magen värker. Jag hade nästan glömt hur panikångesten känns tills jag ställde mig i kön till kassan. Den finns till för att bemästras och jag gjorde det. Bemästrade. Köpte kaffe och gick igenom sex sidor text. Undrade (undrar) hur kaoset ska struktureras. Stycke på stycke och ord på ord. Versaler. Skrev ett par sidor ny text. Väntar ut värken. Väntar ut tiden. Skrev och skriver. Långt om relationer, dialoger, att ge upp, att acceptera och tusen andra saker.

Stod på vagnen innan cafét med någon som kanske aldrig riktigt kommer att förstå, men som ändå är någon som jag aldrig vill bli utan.
Sa: Nu går jag och skriver.
Svaret. Svaret som inte riktigt förstår.
Det får väl förbli så då. Fram tills allt blir verklighet. När förklaringen blir fysisk. Då.

Vi pratar om vädret.

Regn


Det regnar. Droppar på fönsterbläcket. Fortsätter att regna. Vi sa igår att det gör väl ingenting att hela januari regnar bort, våren kommer snabbare då. Sen kommer jag på mig själv med att sakna solen ändå. Det är mörkt hela tiden och känns som om det snart vore natt fastän det bara är snart förmiddag. Inte för att det är påverkningsbart. I helgen blir det uppehåll, kanske lite ljus. Vad behagligt, vad skönt.

tisdag 8 januari 2013

Acceptansen och grunden.

(Jag är förstås inte så naiv som jag framställer mig själv och förstår att det inte går att påskynda förloppet. Istället borde jag släppa stressen därför att den inte gynnar någonting. Det är som om jag inte tycker att det räcker att jag finns till. Att min existens i sig inte berättigar densamma. Jag tycker fel.)

Jag tänker på att för två år sedan vid den här tiden firade jag hans födelsedag mitt emot honom med ryggen mot väggen. För ett år sedan funderade jag mycket och länge på att skriva ett kort, men nöjde mig med ett sms. I år säger jag inte grattis. Inte på något sätt. Det känns inte jobbigt. Inte fel. Vissa människor bara försvinner. Somliga relationer har ingen livslust. De dör.
Jag tänker på hur det känns när fel person hör av sig en decembernatt och hur denne aldrig får ett svar. Hur rätt person hör av sig och säger fel saker. Hur jag hör av mig och äntligen säger rätt saker. Varför vissa människor så enkelt tar sanningen och gör den till sin, medan andra skyr den och tar långa, långa omvägar. Jag tänker på vad man får tillbaka när man är ärlig och att det aldrig är en garanti, bara en livsstil.
Jag tänker på hur tyst det är och att tystnaden alltid för med sig ett visst lugn, men att det inte är jämförbart.

Det där som aldrig blir klart.

Det går liksom inte att ta tempen och se om kroppen är sjuk. Jag har försökt vara snäll och lyhörd i snart en månad. Inte öppnat böckerna som ligger på hög. Inte rört vid uppgiften som kräver mitt engagemang. Idag tänkte jag att det nog var dags. Nu har jag varit stilla så länge.
Efter två sidor börjar mitt huvud snurra och jag vill gråta. Jag stänger igen boken igen och går ut. Tänker "det är roligt, tänk att det är roligt" och svarar mig själv "men det är inte roligt, det är så förbannat tråkigt". Sen ifrågasätter jag mig själv, igen. Säger åt mig själv att det inte är något fel på kroppen, att det är min motivation det är fel på. Säger att det kanske är dags att sluta vara lat.
Jag vet inte längre. Jag vet inte om jag inte kan därför att jag fortfarande är i något slags tillstånd som inte tillåter eller om det bara är så att jag inte längre är samma. Nog har jag gjort tråkiga saker med bravur förr. Allt i livet är inte roligt, men vi gör det ändå. Därför att vi måste.
Jag vet bara att jag vill bli klar med det här. Klar med tillståndet och klar med uppgiften. Med en takt av två sidor om dagen kommer jag bli klar om ungefär tre år. Det går inte.

Kanske bara kliva rakt ut.

Way Out West 2007


Allra mest bara lite mer magi. Kanske enklast uppnås genom att göra saker som hjärtat (magen) vill. Väga för- och nackdelar, men aldrig låta rädslan eller den sömniga ta för mycket plats.
Om nätterna radar huvudet upp alla männen i mitt minne. Avverkar dem i dröm efter dröm. Det rör mig inte. Inte nu när jag kommer upp ur sängen och dagen är ny.

måndag 7 januari 2013

Allt jag får, som jag inte ber om.

Hjärnan och minnet däri bjuder på bilder jag inte behöver se. Någonsin igen. De är efterhängsna och slipade. Gör ont. Såklart gör de ont. Nu har den här dagen pågått så länge att jag inte kan värja mig. Jag önskar att de kunde bytas ut mot några andra. Några andra bilder som inte slungar sig rakt in i bröstet med full kraft. Vassa kanter och illvilliga hakar som river sönder och fastnar. Den önskan är inte lika lätt som den om maj.

Jag är flera år förbi den tiden då jag vältrade mig i nostalgi för att ha något faktiskt att sörja. För längesedan bestämde jag mig för att jag vill ingenstans förutom vidare. Så tycker jag återigen att det är orättvist att bli dragen tillbaka, tvingad att möta sådant som blivit inaktuellt. Trots att det kanske bara är mänskligt. Detta att inte kunna rensa, blockera eller förstöra.
Det borde få vara lite enkelt ibland, men det kan inte bli så mycket enklare än vad man gör sig och jag kan inte göra mig enklare än såhär.
Ibland är det bara väldigt skönt att få önska sig lite saker. Idag önskar jag mig lite mer sol. Jag önskar mig någon som kommer hit och dricker rödvin med mig ikväll och som berättar om bra saker och som är klok och lite knäpp. Jag önskar mig helt fri från alla rädslor och på väg ut en kväll i maj när det fortfarande är ljust och allting är grönt. Jag önskar mig orken att dra medlemskortet vid incheckningen på gymmet och på så vis skaffa mig mer ork. Jag önskar att jag kunde skriva mina andra texter lika otvunget som jag skriver blogginläggen här. Jag önskar att det fanns en skog alldeles runt hörnet och ett bra café med stora fönster och mycket ljus. Det hade också gått bra med en alldeles egen arbetsplats någonstans där jag hade fått sitta och göra allt det där jag tycker om att göra. Jag önskar att jag kunde känna någon slags ro i alla mina vänskapsrelationer och att jag och alla mina bästa personer kunde få vara på samma plats en liten stund.

Men egentligen. Egentligen så är det helt ok. Det skulle väl vara den där solen då. Annars är det inte precis några omöjligheter jag vill ha. De flesta av de där sakerna kommer att komma med tiden. Synd på rödvinskompisen bara. Var är hen?

De små sakerna.

Att det ska vara så oövervinnligt. Idag är ingen usel dag. Den började bara med att jag halkade i trappan ned från mitt sovloft. Räddade mig med vänsterhanden som börjar anta en svag nyans av mörkblå. Upptäckte att jag aldrig släckte mitt stearinljus igår. Drack juice och gick ut på promenad. Ramlade nästan i trappan på väg ut. Så, fötterna lever sitt eget liv idag.
Men, hade fått ett fint mail av kursansvarig som gav mig tid till bättring. Åt frukost och fick ytterligare ett mail från en vän. Svarade på ett annat. Ett till. Har målat eyeliner runt ögonen och borstat håret. Önskar min syster hit för otvunget sällskap på stan.
Stan. Det är nästa mål med den här dagen. Målet som känns oövervinnligt. Att ta sig ut en andra gång idag. Det är inte det. Jag behöver inte någon som släpar mig. Hur svårt kan det vara.
Det finns en plan för det här året. Den planen innefattar inte kroppen i fosterställning på hallgolvet med ansiktet blött och kladdigt. Planen innefattar lugnet på insidan och några saker att vara stolt över.
Jag tänker på mycket annat också, sådant som ligger bortanför året som struktur. Jag tänker på hur människor saknar. På vilka sätt och varför de ibland inte gör det alls. Jag funderar över om jag saknas någonstans och vem eller vilka jag saknar.
Jag tänker på kärlek. Jag skriver nästan aldrig om den längre. Jag vet nog inte riktigt vad jag ska skriva. Vad jag ska känna. I förrgår kastade jag ned några rader i min svarta anteckningsbok. Någonting om att hjärtat måste gå sönder därför att det sedan blir helt igen. Att det måste få vara värt det därför att annars är ingenting annat värt någonting heller. Kanske är det så. Jag vet inte, jag har svårt att hålla det i mina händer. Vet kanske just nu bara detta: När man möter någon som gör en lugn bara genom att sova alldeles nära.

Ikväll är jag lugn. Inte med någon annan. Ikväll är jag lugn därför att jag om bara en liten stund ska svälja en vit liten tablett och sen ha förmånen att slippa oroa mig för sömnen. Efter den tabletten är det bara en kvar och jag undrar vilken natt jag ska spara den till. Jag undrar också när det ska ta slut. När tar den här perioden slut. När blir jag lugn utan sömntabletter.

söndag 6 januari 2013

Om bläck.

Jag använder mina ord på annat håll, men i och med att jag rotar i arkiven har jag öppnat lite andra gamla mappar också. En gång i tiden hade jag mycket seriösa planer på att tatuera mig. Häromdagen slogs jag av känslan igen. Jag vet inte riktigt vad, inte nu, men för fem år sedan visste jag precis.
Det gör mig ingenting att jag inte bestämde mig och lät någon föreviga min svala. Det hade antagligen inte gjort mig så mycket om jag hade låtit det hända heller. Då hade den varit där. Varken mer eller mindre. Känslan är behaglig. Att veta att det inte spelar så stor roll i slutändan. Det blir vad det blir. Ingenting är särskilt heligt.





Om hur det blir vår redan i januari.

Möblerar om lite här. Jag tänker att det är bra. Det kanske förtydligar hur ett år har tagit slut och nästa har börjat. Markerar att jag har bestämt att det får vara nog nu. Flera gånger om.
Imorgon börjar våren. Det är långt kvar tills jag är klar med hösten, men imorgon börjar våren. Jag längtar efter att göra saker igen. Orka med full sysselsättning, rulla ut yogamattan, inte längre slåss mot stela leder, värkande knän och den usla blodcirkulationen, gå på utställningar, planera in tid för skrivandet,

Fotografiet där ovanför (kanske krävs det ett litet F5-tryck för att se det) är taget i Paris i slutet av 2007. Det är ett löfte. Det kan vi säga. Ett löfte om att ta drömmarna, magkänslan, och kroppen på allvar. Ett löfte om att spendera sju dagar eller två månader i Frankrike. Inte nu, men längre fram, då när körsbärsträden blommar på Järntorget igen.
Omgivningen berättar saker för mig. Saker jag redan vet. Jag berättar saker för mig själv. Saker jag redan vet. I kramp på golvet, med känslorna i en pöl mellan mina händer. Säger att jag inte vet vem. Känner att det inte finns någon. Vet att jag måste få komma först någon gång. Före alla. Kan inte för alltid bara vara barnet. Nu finns ingen. Ser att det inte går att bota med pengar eller mediciner. Vet att det är någonting som inte går att be någon annan om. Menar fortfarande att det tar för hårt. Drar skärpet ur hällorna och kastar det. Trycker med fingrarna mot halsen. Hör hur det knakar i nacken. Hela tiden övertygad om att jag ska leva. Hela tiden övertygad om att frågan i sig inte ska behöva finnas.
I det där. Långt ner i det där, då tror jag att jag aldrig mer kommer att bli glad. Och i det här, då tänker jag att jag aldrig mer kommer att orka möta någon annans blick. Tittar långt bortanför busskurens glasväggar, ansiktena på andra sidan. Letar inuti efter någonting som kan vara det som brinner. Hittar ibland ingenting, ibland alldeles för mycket.
Det skiftar. Mycket. Inte i balans. Försöker leka balanserad ibland. Tänker att det ska förändra någonting. Det förändrar ingenting. Undrar över vad det är jag försöker upprätthålla. Om jag bara försöker uthärda i väntan på att orka möta blicken hos någon annan. Att komma före alla.
Och jag förstod ingenting av orden. Inte en bokstav. Inte följden. Satt på mattan och grät och förstod ingenting. Vad var det jag skulle förstå den gången? Gången innan? Alla orden. Varför skulle jag förstå. Det är inte jag som ska förstå. Det vet jag redan. Jag är inte före alla.
Jag tänker inte vänta i tystnad på någonting, någonsin. Det har jag lovat mig själv. Och jag blir glad. Hela tiden blir jag glad. Jag måste bara lära mig några saker till. Låta mig själv vara. Uthärda. Inte i tystnad, men uthärda.

lördag 5 januari 2013

Har någon slags ambition om att förändra, förbättra och förnya. Det går så otroligt dåligt. Allting ger upp. Tekniken felar och strejkar, kroppen bråkar varje dag, skallen gör mig galen. Jag känner mig som två personer igen. Den ena väsnas på fest och den andra kastar sönder glas i diskhon klockan fyra på natten. Jag kan inte få de två till en och känner mig falsk.
Och långärmade tröjor, sommarklänningar, knän som värker, promenader hem mitt i natten, cigarettpaket som pressas in i huden när handen kramar hårt, mail som inte betyder någonting, antagningsbesked, oförmåga och alla försök att vara ärlig, men falsk hela tiden falsk.
Det finns tid för allt. Det finns tid för att ursäkta icke-existens. Det finns tid för att propagera för avskaffandet av p-piller som de ser ut idag. Det finns tid för att berätta om en mor för någon som vet allt eller åtminstone mycket, om hur det varit.
Det finns också tid för att stå vid busshållplatsen och tända en cigarett, röka cigaretten och sen vara övertygad om att kroppen inte längre kan stå till. Gå därifrån, lite längre. Se bussen, som är alldeles för tidig, passera och sedan fortsätta gå längs samma väg. Lyssna på de egna andetagen som man önskar är andfådda, men som egentligen bara är trötta på att behöva fungera. Se mötande trafik och bita tag i underläppen, stänga munnen, för att så fort alla fordon passerat bara släppa taget och fortsätta med de stötvis utpressade, intvingade luftmängderna.
Det finns tid att vara övertygad om att känslan inte beror på mängden alkohol. Tid att tända ytterligare en cigarett och känna hur de noggrant ditmålade vingarna av svart smink sakta glider iväg i takt med saltblandat sekret som lossar från ögonvrån.
Tid att tänka i versaler och vilja skriva den där texten som aldrig blir klar och berätta hur det känns när man vill krossa vare billykta på vägen hem, trycka varje glödande cigarettstump mot armen eller kinden eller bara slå hårt med öppen handflata. Likt de gånger jag inte kan somna och vet om att det bor i mig. Det som gör mig till den jag är.
Det finns tid för att känna sig censurerad, känna att orden är granskade. Vilja spara den här texten i ett dokument som ingen får läsa förrän det är skönlitteratur tryckt mellan pärmar och kan bortförklaras med just dessa ord.

fredag 4 januari 2013

mellanrumsfredag

Helt tyst. Hela dagen. Inte ett ord. Det kanske räckte för två dagar igår. Textmassan. Men det är nog inte därför. Det är nog snarare för att vissa dagar blir mellanrumsdagar.
Jag sov på soffan inatt igen. Det låter ju inte så hemskt, men det förstör mina knän. Den är bara dryga metern lång och jag ligger i fosterställning framför TVn tills dess att mina ögon ger upp. Jag vaknar alldeles för många gånger och somnar igen och igen. Med krokiga ben.
Inatt ska jag sova i sängen. Slutligen bytte jag sängkläder. Dammsög upp hårstrån. Det borde inte ta sådan tid, men det gör det. Ikväll ska jag bli berusad på vin och öl och sedan ska jag somna i min säng.

Snart måste jag ur låtsasvärlden. Livet kostar pengar. Det trillar inte in någonting på kontot när man sitter och pular med sitt i låtsasvärlden. Jag får förmå mig själv att styra upp situationen. Gå plus ett tag, både själsligt och ekonomiskt. Efter det kanske jag kan få ta pauser i låtsasvärlden utan att oroa mig för det andra. Varför kallar jag det för en låtsasvärld? Det är ingen låtsasvärld. Det är i allra högsta grad den verkliga världen där jag gör det jag vill göra.

torsdag 3 januari 2013

något gammalt.

När jag inte sitter strandad på ett café med bara papper och penna blir det alltid mycket svårare att skriva från ingenting alls. Istället rotar jag igenom alla mina mappar, hårddiskar och anteckningar. Jag tänker att det är lite som att inventera brädhögen innan man åker och köper nytt material. 
Jag har en text som jag ofta kommer tillbaka till. En text som ingen någonsin har sett, men som jag hittar väldigt mycket utav mig själv i varje gång jag läser den. Den är flera år gammal och det skulle absolut gå att putsa till den, men jag tycker mycket om den. Jag har väldigt svårt att röra i den. Flytta punkter. 
När jag läser den idag ser jag någonting som jag inte minns. Texten är ett brev eller en berättelse till någon som en gång var en del i mitt liv. Det är en märklig insikt. Så här ser den ut:


Jag inleder med slutet och tar dig till början. Inte för att jag tror att det kommer att hjälpa dig att förstå, men för att jag tror att jag kanske kan göra mig förstådd så.
Det var längesedan jag slutade drömma. Överhuvudtaget. Du kanske tänker på din kemiska villfärd. Jag tänker på hur sömnen känns när man inte vet om att man sover. När jag vaknar om morgnarna är jag inte säker på att jag har sovit. Ibland ser jag bevisen i mina knöliga lakan och omkringkastade kuddar. Detta till trots är varje dag mer lik en oändlig morgon än en majdag i mitten av nittiotalet.
Ibland tror jag att du tänker på mig som någon som har hatat dig. Gud ska veta att det var längesedan jag hatade någon. Kanske inte sedan nittiotalet. Då hatade jag livligt de som ställde sig i vägen för mig och kastade grus efter mig, grus som slog mot ramen på min cykel. Dig har jag aldrig hatat. Tråkigt nog har jag bara älskat dig och sedan glömt att älska och tappat mig själv istället för dig. (Gud finns inte.) Du är bara någon som inte har älskat mig. Om du bara hade slagit mig i magen när du sa att du ville det. Om du bara inte hade viskat namnen på de barn vi skulle fått i mitt öra. Kanske hade jag då hatat dig någon gång. Nu har jag bara älskat dig och sedan glömt att älska.

Min mor sa en gång att du var ful. Rått och obarmhärtigt var jag ett barn och hon min mor. Inte alls som den mor jag känner. Du var inte ful. Inte då. Ibland blev du ful. Du sov med öppen mun och luktade svett och gammal öl. Dina kläder var smutsiga och jag ville kasta mig i havet för att rensa mig från dig. Jag gjorde aldrig det. Ibland sänkte jag mig ner under vattnet i mitt badkar och funderade på hur vattnet skulle kännas på insidan kroppen. Jag kastade mig aldrig i havet.

Det är inte enkelt att växa upp. Jag har ofta tänkt att det inte ska vara enkelt att växa upp, är det enkelt så blir man ingen. Karaktär är viktigt. Det har man sagt oss. Det har vi sagt oss själva och tittat ner på våra ärr och märkliga skor. Karaktär. Jag vågade inte läsa min systers dagbok för jag var rädd att hon var som mig. Inte för att jag var rädd om henne, men för att jag var rädd för mig själv. Mitt äckel och min ångest. När de kysste min mage ville jag klösa bort min hud. Jag har aldrig velat kyssa min mage. Det är inte enkelt att växa upp.

Jag blev en parodi på tonårsångest och började slita i mina armar när jag var fjorton. Räkna skedarna jag stoppade i min mun och flytta runt vågen för att hitta ett ställe där den visade mindre än på andra platser. Min kropp var min ångest mycket längre än du någonsin varit. Jag har räknat dagarna och vet att det är så. I 2929 dagar har min kropp varit min ångest. Du var min ångest i 1125 dagar. Jag tror aldrig jag lyckades förklara exakt hur det känns att se sig själv i spegeln och veta exakt hur man ser ut, men vägra att inse det. En gång insåg jag det och log mot mig själv och klädde på mig min fars tröja mitt i sommaren för att jag visste att ingen annan skulle le. Så sa de att jag var mager och iakttog mig när jag åt. Jag kunde inte fokusera blicken på deras ögon och ljuga samtidigt så jag tittade bort. När jag gick genom köpcentret gungade marken under mina fötter och svetten rann längs med min rygg. Jag log och viskade hej till en gammal vän som återvänt till mig. Det var inte ditt fel, men du fick det att bli det. Jag ville kräkas och allt rann av mig, allt förutom du. Jag har aldrig hatat dig, jag har bara älskat och glömt att älska och hatat någonting annat. Det enda jag hatat efter gruset på nittiotalet är äcklet och maten. Äcklet för att det var jag och maten för att den gjorde mig. Ångesten har jag glömt att hata, den blev min vän.

Vet du om att jag kysste en annan man den där kvällen då du hällde upp vin i mitt glas och jag bestämde mig? I panik och ångest kysste jag en annan man och sen slog de mig i bakhuvudet och kallade mig idiot och så blev jag en idiot för dem. När blev jag en idiot för dig? När du hade kysst någon annan och glömt allt. Vet du om att jag legat vaken med mitt ansikte tätt mot ditt sovande och andats in din utandningsluft för att ta in dig mer än vad som är möjligt? Du sa en gång att jag var söt när jag sov, men det är mest någonting man säger. Jag kände det redan då när jag tvingade det ur dig. Min vassa armbågar och min spetsiga haka grävde sig in i dig när jag sov och ibland var mitt hår otvättat och min mascara låg i flagor på mina kinder. Jag var inte söt när jag sov, men jag tvingade dig att säga det för att det är någonting man säger. Du låg med ett skrämt barn och jag blev inte kvinna förrän jag en svettig morgon vaknat av panikångest och insett att du aldrig skulle komma att älska mig.

jag borde söka jobb, men vill inte. vill inte.

Femton minuter ensam vid bordet på centralstationen och jag skriver två sidor och förstår återigen att det är där och då jag gör det allra bäst. Inte i lägenheten, ensam, distraherad. Måste ut bland folk, fast in i mig själv.  Två klunkar tjugofyrakronorskaffe och människor runt omkring mig. På andra sidan serveringen sitter en uniformsklädd man och läser ur en bok med turkost omslag. Han tittar på mig ibland, jag tittar tillbaka mellan orden. Något närmare en man, en kvinna och en liten pojke. Hon fotograferar pojken med sin mobilkamera, mannen ser trött ut. Han ser så trött ut. Jag tänker att det är många som ser trötta ut nu. Slitna ansikten och det blåser kallt. Alkoholsprängda näsor och gropig hy. Eftermiddagsstress.

alla små steg bakåt.

Ibland önskar jag att jag var en sådan som blev arg och skrek på folk. Istället för att sansad sätta mig och diskutera eller samtala. Men varför skulle jag vilja vara sådan. Människor som bråkar högt istället för att ta i saker med förstånd gör mig orolig och trött. Det är ingen lösning. Men jag tänker att det är en urladdning.
Jag känner en sådan maktlöshet just nu. Den kommer över mig. Går hand i hand med tröttheten. Det enda sättet jag kan bemöta den är med ilska. Ilska som sen omvandlas till motivation. Jag ska ju vinna. Det har jag sagt.
Det vore fint med en ren yta nu. En ren yta och små klossar av verklighet att placera ut på den. Men det är vad det är. Jag har vad jag har. Det är där jag har börjat. Nu måste jag bara fortsätta. Dag efter dag efter dag tills dess att jag kanske inte längre behöver tänka så mycket, tills dess att jag bara gör.
Det handlar om det egna värdet. Vi har pratat om det - självrespekten. Hur jag hoppas att jag aldrig tummar på den igen, aldrig kompromissar med det som är mitt. Det går inte att planera konsekvenser, men det går att vara stolt över handlingen ändå. Ärlighet. Det måste hela tiden handla om det. Inte låta någon annan styra och inte låta någon annan få vara den som känner dig, mig bäst.
Så kanske att någon kallat mig galen. Det är inte utav vikt. Jag är inte galen. Inte i det. Jag somnade sju imorse. Det gör mig galen.

om natten.

Jag bestämmer mig för att sova så att jag kan gå upp tidigt och överraska mina småsyskon vid tåget. De åker hem till sina andra städer om knappt nio timmar och jag har varit en frånvarande storasyster den här julhelgen. Det gör lite ont i hjärtat. Jag har dåligt samvete. Samtidigt vet jag att det blir så, att det är så och att vi är sådana.
Det blir förstås ingen sömn än. Hur ska det gå till när mina insomningsproblem hela tiden förvrider dygnet för mig. Jag läser ut en bok. Börjar på nästa. Sakta växer mina egna ord i huvudet istället. Jag tänker lika mycket på min egen text som på den jag läser och jag lägger ifrån mig boken, klättrar ned från loftet och klär på mig mjuka kläder. Kokar ägg. Öppnar ännu ett dokument.

onsdag 2 januari 2013

Nu är det mörkt ute igen. Den andra januaridagen bjöd på vårkänsla. Plusgrader och sol. Nu är det mörkt och dagen kanske går mot sitt slut, men jag har ju bara varit uppe i fem timmar. Det ger mig massor utav tid att skriva, kan man tänka. Men det går så trögt. Jag bara flyttar ord. Nya radbrytningar. En punkt. Ingenting mer. Ingenting nytt.
Vad gjorde jag idag, med min dag som inte ens kommit halvvägs. Jag promenerade i solen. Det var skönt. Kände att kroppen nog har en annalkande sjukdom i sig eftersom jag svettades så mycket, blev så trött och så kliar halsen igen. Pratade i telefon i 24 minuter och 38 sekunder. Tänker på det där, att ha vänner. Det fascinerar mig. Hur människor orkar vara vän. Konstigt, jag orkar ju också vara vän.
Vad gjorde jag mer. Jo. Något underligt. Fyllde i mina personuppgifter i ett formulär. Nu ska jag tydligen gå på någon kurs där i februari. Skriva. Jag förstår inte riktigt vad jag håller på med. Lyder råd antar jag. Försöker motivera mig själv. För några år sedan läste jag en sådan där kurs på distans. Det var helt värdelöst. Jag hoppas att detta inte är det.
Så har jag klätt om soffan igen. Den här gången med gardinerna istället för med filten. Jag blir inte klok på den här lägenheten. Ser den heller inte riktigt som min, vet att den är så tillfällig. Jag ger aldrig några nyårslöften, men man kan väl säga att jag satt upp mål den här gången. Ett av dem är att skaffa en bas. En bas är inte den här lägenheten. Viktigt.
Tänkt har jag gjort också. Jag har tänkt så mycket att jag började fundera över tänkandet. Tänker människor verkligen så här mycket? För de konstant små dialoger i skallen? Förklarar alla människor för sig själva varför de måste laga lunch? Berättar alla människor sin egen historia för sig själva gång på gång?
Jag känner mig som ett barn idag. Tycker att jag skriver som ett barn. Det får väl vara så då. Lite tänker jag också att det kommer att ordna sig. Även om jag aldrig mer kliver in på universitetet. Tänker också att allt det här känns så flummigt. Känner mig ungefär lika tuff som en medelålders vilsen själ som går och köper rökelse för att hitta sig själv. Det är för att jag är trött på tillståndet. Punkt.

samma nätter, annat år.

Som för att känna efter. Sen inte komma fram till någonting. När klockan blivit fyra på morgonen är det lika bra att stänga av alarmet som är planerat till fyra timmar senare. Ömsom svettig, ömsom iskall under täcket. Allting kliar.
Kroppen gör alltid så ont när sömnen dröjer, som om den med all sin kraft vill be om att få sova. Jag ber också om att få sova. Sex timmar senare vaknar jag med ett ryck och måste känna efter om kinderna är blöta. I drömmen var dem det. I drömmen grät jag tröstlöst därför att jag inte fick något kaffe. Somnar om och drömmer om en frukost och familj och någon jag inte alls förstår vad han gör där. Inte vill ha där. Kliver upp, äter frukost och nu är klockan sex minuter efter lunch och jag funderar över kurslitteraturen igen. Om det ens är möjligt.
Jag vill ha struktur. Det är helt omöjligt med dessa nätter. Men jag ger mig inte.

tisdag 1 januari 2013

det här är nummer ett på det nya året.

Jag tänker villigt erkänna att jag har haft bättre aftnar, men det spelar ingen roll. Huvudsaken är att jag är glad att jag inte valde att spendera den ensam i min lägenhet. Jag tog mig ut. Hatade resan dit. Tittade på tonårstjejen som redan hade halkat i sina höga klackar och slagit sönder sina knän. Hon halsade ur vodkaflaskan hon delade med sina vänner. Jag kände trycket över bröstet och funderade över HUR FAN det skulle gå vägen.
Det blev en trevlig kväll. Inget exceptionellt. Jag vet inte ens vad som hade varit det nuförtiden. De åt mat, jag drack vin, pussade min äldsta vän på munnen vid tolvslaget, såg mitt ex kyssa sin flickvän och hade inte ont någonstans. Såg fyrverkerierna och tänkte "nej, det var som jag trodde, det här är inte magiskt", men grät inte, var inte arg. Inte heller ledsen.
Missade pendeln hem och fick betala etthundrasjuttiofem kronor mer än förväntat för resan hem. Fick också med mig en halv flaska vin mer hem än vad jag hade väntat mig. Det blev ganska lugnt. Jag höll mig inom ramen för vad jag klarar av.
Äntligen hemma vacklade jag inte ned för trappan, vilket är hur jag har hanterat de där stegen de senaste månaderna. Jag studsade snarare ned med min gamla förfestlista i öronen. Det känns lite som att jag trycker undan någonting, men jag vet inte vad det skulle vara. Det känns dugligt nu.

Jag jämför: De sista minuterna på bussen ut till festen. Då när jag tänkte på vad jag har gjort och vad jag har berättat och var tvungen att stirra rakt upp i taket för att inte låta tårarna förstöra det noggrant lagda nyårssminket. Och de sista minuterna på bussen hem när jag inte kände någonting egentligen. Jag försökte tänka "vad dum jag har varit den senaste tiden, de senaste åren" och sköt bort tanken därför att jag inte är där än. Kanske aldrig kommer att komma dit. Men fortfarande: Ett tryggare mellanland.