torsdag 14 november 2013

Att veta att det är en fantastisk hjärna och ett stort hjärta som gått förlorat, men också veta att det inte hade kunnat bli på något annat vis.

Kanske i framtiden. Sen.

söndag 10 november 2013

Det är ett annat år.

Plockar fram First Aid Kit's skiva som är instucken i mina magra samling vinyler. Det är den tiden på året och det är märkligt hur musiken kan placera kroppen i ett sammanhang den nästan glömt. Plötsligt undrar jag om det är samma år fortfarande. Jag lyssnade på The Lion's Roar flera gånger om dagen under november och december i fjol. Stod på uteplatsen och rökte cigaretter och kunde inte fokusera mer än ett dygn i taget.
Jag måste ge musiken ett nytt sammanhang, ett där jag inte befinner mig under någon slags yta och bara har överlevnad som mål. Ett sammanhang där jag inte känner mig hopplöst ensam och varje dag hoppas att han han han ska ta sitt förnuft till fånga och välja mig. För jag känner ju inte så längre, jag känner inte så här längre:

"Jag går ut på den stenlagda och inhägnade ytan utanför min lägenhet och tänder en cigarett. November biter lite i mina tunt klädda ben och jag saknar och längtar efter rödvinsnätter med mina bästa personer. Det är omöjligt just nu. Det kanske kommer att vara omöjligt länge.
Jag tvivlar inte när jag tänker på beslutet jag tog i somras, men jag tvivlar när det gäller allt annat. Jag tvivlar mycket när det kommer till mig själv. Känslan som jag lovat att ta tag i på riktigt den här gången och försöka reda ut. Pulsökningen, andningssvårigheterna och illamåendet som jag inte bara kan fortsätta leva med därför att det kanske inte går att leva med. 

Det river i mig därför att jag önskar så mycket att jag kan hoppas och tro på livet. Det river än mer när jag misslyckas med att se längre än till nästa bokstav i den här texten. Jag vill berätta om någonting vackert och mjukt, men allting är så skört nu. Det är dags att vända på plattan i skivspelaren nu och jag ska ta ett djupt andetag och se till så att läppstiftet sitter på plats. Jag är trots allt inte ensam i den här världen, snart kommer någon och hälsar på. Det är skört, men också lite fint. Ibland är det fint och livet kanske är ömt egentligen, men jag är inte öm och jag håller inte mig själv om ryggen.
"

inte heller

"Som jag skrev, jag menade det inte egentligen. Inte nu när mina ögon inte är mer än halvöppna och jag blir förbannad och gråtfärdig av en skärbräda som välter. Om en timme sitter jag i fåtöljen på våning fyra och jag är så jävla, jävla rädd. Jag tänker på sömnen (och så mycket annat) och läser bipacksedeln som kom med tabletterna jag hämtade ut på apoteket idag. Funderar över varför det är så lätt att skriva ut piller och om de där biverkningarna verkligen motiverar att jag stoppar i mig en vit oval varje kväll i tjugo dagar.
Vet inte vad jag ska säga idag, vill inte säga någonting, vill vägra. Samtidigt inte alls. Det enda jag vill är att få sova, få fungera, få orka. Det enda jag vill är att vara någon som inte gråter, någon som inte vill springa ut från apoteket därför att bröstet trycks inåt och illamåendet klättrar i halsen, någon som har energi över till att förstå orden och inte bara läsa dem, någon som har tid. Jag är någon, under allting så är jag det. Igår var jag någon. Idag är jag bara symptom i ett formulär."

fredag 8 november 2013

Vi försöker.

För prick ett år sedan såg jag Noréns Fragmente på Folkteatern i Göteborg. Det var en kallare novemberkväll med ett anti-rasismtåg som stoppade upp spårvagnstrafiken i innerstan och regnet låg som en fuktig dimma i luften. Den kvällen släppte jag in någon här eftersom jag redan hade släppt in någon i mig.
Det har gått några varv sedan dess.

Idag köpte jag nya jeans i den där storleken jag alltid har haft innan jag börjat. Skillnaden nu är att jag inte ska börja och det måste jag säga till mig själv varje dag. Fortfarande. Jag måste påminna mig själv om att det är värt att ha kvar livet i ögonen och styrkan i benen. Mina knän värkte nästan jämt för ett år sedan, så är det inte längre.

Jag vill bara säga att jag vet att det är så jäkla tufft att vara i sig själv hela tiden. Att vara medveten om sig själv. Det blir inte bra från en dag till en annan, tvivlet ligger kvar och gror trots att självkänslan är uppe och klappar på kinden, håller om ryggen. Det får vara så och jag tror att det blir enklare om vi är fler.
Ni vet kanske vad jag tycker om tystnad vid det här laget, om att bygga sin egen borg och tro att det tryggaste som finns är att med dubbla lås säkra sig från omvärlden. Ni vet kanske att jag inte tror på det. Så jag försöker.
Vi försöker.

onsdag 6 november 2013

Hur det känns just nu.

Att bli trött efter att ha varit någonting annat en längre tid. Känna hur låren klibbar mot varandra och försöka vänja sig vid en annan kropp. Få mer positiv kritik än på över ett år och ändå inte lyckas le länge nog. Att ändå inte vara slut, vilja ge upp.

Alla konstiga timmar jag sover och märkliga drömmar jag drömmer. Hur jag önskar att jag fick vara någonting annat än min egen chef en stund och bara väldigt kort inte tänka på hur många månader det är kvar till dess att lönen täcker hyran.

Och jag önskar patriarkatet och vinstintresset ur världen. Jag önskar patriarkatet ur feminismen. Ser det istället i alla mina relationer, i vänner och familj och i mig själv. Främst i skammen som aldrig riktigt ger sig av.

Kan bara vara stolt över att jag aldrig slutar kräva respekt.

lördag 2 november 2013

Jag är ändå tacksam.

Sliter i kroppen. Sliter på kroppen. Fredagsnätter som slutar klockan tre och ord som inte borde vara för mina öron. En öl till på det och jag vaknar med ångest.
Står bakom en ny kassa tillsammans med ännu en fantastisk person. Inser att jag tycker om det där, service och möten. Att vara behjälplig och dela med mig av det jag själv tycker om. Mycket. Om. Inte lika mycket ångest.

Sveper ett glas samarin och klär av mig strumpbyxorna. Värmer en matlåda innan nästa fest, nästa kväll, nästa öl. Helgerna eskalerar. Kvällarna följer samma mönster, men är ändå alltid olika. Jag har landat i den här staden. Vet vem jag ska skicka meddelanden till och springer in i vänner överallt. Det sociala jaget är på plats. Snart också det kulturella. Nu knyter jag kontakter. Gör mig behövd.

Livet, så föränderligt. Tack och lov.

torsdag 31 oktober 2013

x

Politiken gör mig matt, ledsen och deprimerad. Svelands politiska depression blir plötsligt glasklar för mig. Jag flyr nyheterna därför att de till största del består av allianspolitiker som aldrig svarar på frågorna de får och alltför ytliga rapporteringar och analyser av samtiden. Mest av allt försöker jag orka tro på regeringsskifte, men ibland tvivlar jag. Tvivlar innerligt och oerhört därför att klyftan är så stor. Klyftan mellan de som har makten och dem som tvingas leva med konsekvenserna av makthavarnas handlingar.

Kanske är det därför jag trots allt inte skriver så mycket.
Kanske är det därför och på grund av att jag utöver att ägna mig åt politiskt tandgnisslande, söker jobb. Någonting som känns som ett sisyfosarbete trots att jag fortfarande är vid gott mod.
Och till sist kanske det är därför att jag utöver politiken och arbetsbristen faktiskt vill leva mest där jag är och inte i texten.

måndag 28 oktober 2013

I annat fall får jag söka mig till nordligare breddgrader.



Av någon anledning tror jag att det blir en snöig vinter i Göteborg i år.

Någon gång i veckan.

Lördagarna upphör först när det blivit morgon igen. Sitter i ett fönster, sjunker ned i någons vinfläckiga säng. Det luktar gräs på den sista festen. Jag smuttar på min sista öl och motstår infallet att kasta både den och min cigarett genom fönstret.
När jag går hem är det morgon, men inte tillräckligt för att vagnarna ska gå mer än en gång i timmen ungefär. Så liten är storstaden. Det är uppehåll.


Natten därpå drömmer jag om M och sedan dör mina familjemedlemmar och det tar lång tid för mig att förstå att jag drömmer. Att jag har drömt.

onsdag 23 oktober 2013

Och därefter onsdag.

Hösten börjar sakta övergå i det där som liknar november. Träden blir kalare och marken fuktigare, men det är fortfarande varmt i den här delen av landet. Jag går hem från bussen med höstjackan uppknäppt och den tunna sjalen slarvigt slängd runt halsen.
För första gången på två månader frös jag inte i jazzkällaren. Lokalen var överfylld och jag satt mot väggen mellan någon gammal och någon ny. Och jag tror på slumpen. Det är dock inte samma slump som en dag ska få mig att tacka ja till de gamla männens inviter där ute i rökrutan utanför Nefertiti. Inte heller denna tisdag svarade jag jakande på förfrågan om middag. Det går en rysning genom min kropp varje gång en främmande man tror sig ha rätten att stryka mig över kinden och berätta hur vacker jag är. Problemet med respekten för gubbarna kvarstår. Den där som har sparkats in i ryggmärgen sedan barndomen.

Solen orkar nästan fram idag och ikväll går jag och tittar på en lägenhet i stadsdelen där jag föddes. Bitarna, ni vet, de tycks falla på plats.

tisdag 22 oktober 2013

Om tid.

Lämnar disken i högar om kvällen. Ser mellan fingrarna. Dricker vin om måndagen och kan inte somna. Stiger upp i tid ändå. I tid till vad. Ska boka tvättid, tandläkartid. Har så mycket tid och ingen alls. Kalendern är full av svarta bokstäver och jag bokar teaterbiljetter vid midnatt. Kanske är det årets recept på distans.

Går halva vägen hem i fint regn med vinden i ansiktet. Tiden kom ikapp. För ett år sedan hade jag paraply och han hade svarta byxor. I år drar jag i jackärmarna och röker min sista cigarett. Honom vet jag fortfarande inte vad jag ska göra med. 

Åt detta borde jag ägna min tid. 

måndag 21 oktober 2013

Summering.

En lördag som bäddade för femton timmar under täcket. Det har handlat mycket om politik de senaste dagarna. Det är ungefär det enda vi pratat om. Tanken var att jag framåt lördagskvällen skulle byta politiken mot vin, men det späddes bara på. Klockan fem på söndagsmorgonen efter att ha gått före i köer, plankat in på klubbar och låtit de snabba små fötterna dansa över golven, satt jag återigen och pratade om elitism, kultur, tillgänglighet och socioekonomiska klyftor.

Jag brukar förresten varken planka eller bryta köer, men med rätt sällskap föder jag mer än gärna min inre bråkstake och beter mig därefter. Bortsett från denna parentes är jag fortsatt en respekt- och solidaritetsivrare och vaknade således lite arg igår efter att ha fått upplevt bristen på det tidigare på en annan nivå än mina egna busstreck.

Det är ohyggligt viktigt att sköta sina kort rätt för att få behålla min respekt, den saken är säker.

torsdag 17 oktober 2013

Att hitta hem.

Det är någonting med hamnstaden. Den jag ställde mig så tvivlande till för arton månader sedan. Jag är trygg och blir levande. Alla de personer jag velat vara är jag tillslut här. En tisdag i strålande solsken, med prasslande höstlöv kring skorna och en främmande energi i benen. Det är kanaler och åar, lyftkranar och bruna 60-talslådor, alléer och lämningar från andra århundraden.

En tisdag på bakgatorna i skuggan och solglasögonen i fickan. Någon i svarta jeans, svarta boots och svart skinnjacka på andra sidan gatan. Det är förstås han som bor där i krokarna, han som sjunger duett med Maggio och får tusentals att gråta och att känna hopp. Och jag landar ännu lite mer i staden.

En tisdag och på kvällen går vi alltid och lyssnar på jazz. Det är precis som jag ville ha det. Lägenheten fylld av böcker, bläck på fingrarna, vinyler i hyllan, regn mot fönsterbläcket, muséerna och musiken runt hörnet och vänner att promenera hem tillsammans med efter tisdagskvällarna på Nefertiti.

Det är tillåtet att hitta hem och att längta bort. Det är tillåtet att må bra.

måndag 14 oktober 2013

organic oat flower.

Vaknar i min egen säng, men av någon annans alarm. Jag som har lämnat allt det där bakom mig ännu en gång. Tiden har gjort mig lugnare, igen. Alla höstdagar är klarblå, friska och vibrerande. Precis så som jag föreställer mig dem, men nu på riktigt. Timmarna med fötterna på promenad genom hamnstaden.
Så sitter vi tillslut med våra söndagshjärnor igen och skrattar åt nätterna, rörs till tårar av våra hjälteföräldrars kärlek. Lever lite till igen och om natten gör det sen inte lika mycket att sömnen söker höstlov och lämnar kroppen med en kopp te och tiden.

torsdag 10 oktober 2013

Vad som blir en vardag.

Ink drawing

Träffar en ny kamera och minns plötsligt vitbalansen. Min gamla ögonsten ligger i hyllan och senast den följde med på fotouppdrag insåg jag just dess ålder och hur mycket tekniken utvecklats de senaste sju åren. Så nu lånar jag något kompakt med systemkvaliteter av pappahjälten och ska se om fotograferandet vill komma tillbaka till mig igen.

De kreativa åtaganden. Nu har jag nära nog tecknat ett ansikte om dagen det senaste året, som avkoppling, distraktion och tidsfördriv. Utan egentliga ambitioner utvecklas så den förmågan. Orden har legat och vilat det senaste halvåret, tagit paus och dragit sig undan. Men jag vill skriva igen. Inte korta brottstycken, utan något faktiskt och knöligt. Någonting att bråka med och utvecklas i.

Så faller det kanske på plats då, långsamt. Mina timmar i träningslokalen, mina försök att balansera maten, stunderna åt intellektuell fortbildning, tecknandet, skrivandet, fotograferandet, skapandet. Och arbetstimmarna - här och där - som kanske tillslut kan bli någonting som täcker basutgifterna och teaterbiljetterna jag aldrig slutar köpa.

Jag tänker att vi får se vad det blir av det hela. Ni får följa med om ni vill. Jag fortsätter här.

onsdag 9 oktober 2013

Saker jag gör, onsdag.

Går och lägger mig i början av det nya dygnet. Tittar igenom Instagram-konton och kramar min näst bästa kudde. Vaknar av alarmet när det fortfarande är mörkt ute och gnuggar svidande ögon. Kliver upp och äter havregrynsgröt och knäckebröd till frukost. Dricker grönt te som säger sig ha renande effekt. Sparkar i luften när datorn inte vill glida ned i väskan snabbt och smidigt. Andas djupt. Fyller på mitt busskort och läser Metro och lyssnar på The National i väntan på bussen. Gråter eftersom nyheterna är hemska, alltid. Promenerar till det tillfälliga jobbet och tittar inte ens på höstlöven. Håller händerna för ansiktet och djupandas när arbetsuppgifterna inte är som förväntade. Gråter på jobbet. Promenerar till kiosken med pappa och köper lunch. Blir på gott humör och gungar på stolen resten av arbetsdagen.

(Insikter, onsdag.
Det är jobbigt att sluta äta medicin. Det är jobbigt med hormoner. Det är jobbigt med för lite sömn. Det är fint att dela kontor med pappa. Det är bra med frisk luft. Det är absolut ingenting fel på mina tårkanaler.)

måndag 7 oktober 2013

Allt är för bra nu.

På söndagen vaknar jag utan huvudvärk och hittar strumpbyxorna innanför ytterdörren. Jag har drömt om mannen i taxin, men känner ingen sorg. Ingen saknad. Medan solen vilar bakom molnen promenerar vi längs med Stigbergsleden och dricker sedan juice utanför Bengans i väntan på Veronica. Jag känner mig obekväm bland alla tonåringar, men skjuter undan tanken. Det är söndag och istället för att ligga kvar i sängen sitter jag med mina vänner och väntar på att få höra ny musik.

Sen äter vi en sen lunch i solen och funderar över hur länge till det går att sitta utomhus. Jag tänker lite på förra oktober och förra årets sista utomhuslunch. Då när jag blev kär och han flydde över gränsen tidigt en morgon. Sen gick allt utför. Det kommer det inte att göra i år.

söndag 6 oktober 2013

Hjärtat.

I november tar han en taxi hem till mig, igen. I april tar jag med någon annan i taxi hem till mig och nästa gång tar vi bussen och går i motvind. Han fryser och jag är trött, men när jag sedan ligger med kinden mot hans hals och hans hår omkring mig har jag glömt min trötthet och han är inte kall längre. I oktober går jag hem och en taxi kör in på min uppfart och jag vet att ingen ska dit jag är på väg. Det gör mig ingenting, jag klarar mig själv och det är snart gryning igen. Jag glömmer inte det. Inte idag. Inte inatt.

Vi pratar om kreativitet under kvällen. Skapande och roller. Vad det går att ikläda sig, vad en vill ikläda sig och vad en är tvungen att bära. Jag pratar om att vara mänsklig och att vara konstnär och sen skillnaden och symbiosen. Jag är tillbaka där nu. Orden faller över mig och jag behöver dem och det jag säger är ingenting nytt. Jag har tänkt samma meningar i så många år, men behöver ibland fortfarande dela dem.

Jag återkommer till medicinen. Hur kan jag inte göra det? I januari sa jag fortfarande nej och berättade hur rädd jag var för att blockera det enda jag andades genom - mina ord. De dog inte, men de svalnade och somnade. I sju månader saknade jag dem och jag saknade gråten. Jag sa gång på gång hur halv jag kände mig. Att jag inte nådde dit jag brukade nå och att alla ord kändes framtvingade. De faller över mig nu. Orden. Och jag är hemma i min portal, på min sida, i mina ord och i min gråt och mitt liv. Min kropp.

(Och ni tappra, som härjat fram och tillbaka med mig, vad glad jag är att ni är kvar. Glad och tacksam. Ni.)

lördag 5 oktober 2013

Utsnitt.

Ägnar dagen åt tidningar och kollektiv träning. Lägger bovete i blöt och köper nya ingredienser. Ibland jobbar jag lite på mitt ena jobb och funderar över vad jag ska ha på mig på mitt andra. Drömmer mardrömmar och vaknar och somnar igen. Läser om Alakoskis oktober och önskar att jag slapp se vad jag ser på nyheterna. Äter gröt och funderar på om jag ska grodda bovetet nästa gång. Mitt element är avstängt, jag vet inte varför. Vattnar avokadoplantorna.

fredag 4 oktober 2013

Det går nog.

Oktober och jag hittar tillbaka till konsten. Ser älven från fönster på andra, tredje och fjärde våningen och när jag lämnar kajen är det mörkt, nästan svart. Det doftar svagt av saltvatten, förruttnelse och båtmotorer och Älvsborgsbron gnäller högt ovanför. Det - och jag har hittat tillbaka till konsten. 

Mellan hormonerna och avvänjningen landar jag lite mer, för varje dag. När jag kommer ihåg att andas så är det nästan som om jag ler. Och jag gråter igen. Av glädje, utmattning, förvirring och sorg. Jag gråter igen och det känns som om jag är hela jag.

tisdag 1 oktober 2013

Och nu också oktober.

Vi promenerar ganska mycket nu. Jag och kroppen. Vi äter också därefter och resonerar oss fram mellan bekräftelsebehov, självhat och gamla vanor. För nu vore det hårt att säga att jag hatar, men jag måste fortfarande påminna om att jag inte blir svagare av näring.

Men det är fint att promenera den här hösten. Det är fortfarande alldeles grönt utanför fönstret och nästan gyllene är solen. Mina knän värker inte och jag går inte i panik genom hagelblandat regn längs med oupplysta landsvägar.

Det är så mycket som är annorlunda. Nästan allt.

söndag 29 september 2013

Verkligen livet.

Sitter och väger mellan att skriva om fascism eller kärlek. Kanske om somligas förmåga och andras oförmåga. Om varför det blir som det blir ibland när den fysiska ensamheten är påtaglig. Om varför logiken går åt olika håll, samtidigt och i samma kropp.
Men jag låter nog bli både det förra och senare. Orkar inte skriva någonting om han som fick konstiga brev just idag. Är nöjd med timmarna i staden och läpparna som brinner av grön curry. Resten tar vi en annan dag.

lördag 28 september 2013

Tillfriskning på repeat, del okänt.

Med en träningsvärk som inte ger med sig sitter jag och tyst svär över att jag lät det gå så fort. Att jag inte fick vara en av dem som började äta alldeles för långsamt och fick vara den magra versionen av jaget lite längre. För två veckor sedan träffade jag en man som sa att jag fick honom att tänka på anorexia och mina vänner sa till mig att jag inte alls ser anorektisk ut. Och det gör jag inte, säger jag med objektiva ögon. Men min önskan är en helt annan. Samtidigt - och jag vill förtydliga det - gick jag till mataffären idag och tänkte att jag inte orkar vara ätstörd. Vilken motsägelsefull befrielse det är. Jag är stark och full av energi, men saknar kroppen där mina kläder släppte från huden och benen och allt annat jag är byggd av. Men jag låter mig själv vara sådan här. Det låter jag mig vara. (Och det bisarra i att det är kläder jag haft i flera år, men som känns nya därför att jag fyller ut dem igen. De kramar, sitter åt och framhäver precis som de gjorde när jag köpte dem. Och jag sörjer alla sjuttonåringar, tjugosjuåringar, trettiosjuåringar, som fortfarande slåss och kämpar med ben och senor där jag nu står med fettreserver och former och inte vill avundas. Men det är som jag sagt, som jag skrivit, att sjukdomen är en konstant och förhållningssättet det relativa.)

torsdag 26 september 2013

Minnen och hur de strosar tillbaka in i medvetandet, helt utan förvarning. Samtalsfragment, stämning, närhet, klimat och hur kläderna kändes mot kroppen. Jag lutar mig tillbaka och försöker att inte bli arg. På minnet som då var vackert och på människor som aldrig gjort mig någonting.

onsdag 25 september 2013

Vi ses igen.

Det är jämna plågor, besluten jag tar. Men jag har ju uppenbarligen valt att återvända hit och jag menar det inte på ett sätt som tar mig till en plats jag inte vill vara på. Den här platsen är jag. Jag trivs här ungefär lika mycket som jag trivs i mig själv - jämna plågor. Det känns rimligt att återvända hit i samma stund som jag väljer att avrunda min medicinering.

Det är fint om ni är kvar. Allra mest är jag glad att jag är kvar. Vi hörs här, framöver.

torsdag 21 mars 2013

flytta med mig.

Det här är bland det tyngsta jag gjort på länge, tror jag. Men nu är det dags. Jag är redo. Vill ta nästa steg.
Jag byter blogg ikväll. Skillnaden kommer inte vara så värst stor för er som trivs här. Det kan jag lova. Det är mest för min egen skull, för att kunna öppna upp.

Adressen är nästan identisk, men ni som har mig i någon länklista någonstans får gärna peta in ett extra "t" för att komma rätt själva och lotsa andra rätt. Jag hoppas verkligen att ni följer med, för ni är bäst.

g r a c i l t. b l o g s p o t . c o m

Så måste vi finnas.

När jag går till cafét tänker jag att om det bara blir lite varmare så kan jag nog faktiskt bli glad igen. Det tänker jag och så tror jag på det och funderar över om det har någonting med medicinen att göra eller om det bara är den tillfälliga kontexten som känns lite, lite bättre.
Jag känner ett begär efter saker. Ekis har förtydligat skillnaden mellan behov och begär för mig och egentligen är det självklart, men precis som hon skriver har vi allt mer övergått till att prata om saker som behov, när de egentligen bara är begär. Inte livsnödvändiga, det vill säga.
Hursomhelst känner jag ett begär och det får mig att köpa fyra böcker ena dagen och nästa dag öka på stegen ned till Storan för att få tag i biljetter till Khemiris Jag ringer mina bröder. Det finns sex biljetter kvar och jag köper två och hoppas på att livet ordnar upp sig riktigt ordentligt den kommande månaden.
På cafét sitter jag och lyssnar på systerskapet. Det försiggår på andra sidan valvet och det är fint och oroväckande på samma gång. Systerskapet kan ha en exkluderande verkan. Jag tänker på det och undrar om de tänker på det där de sitter och pratar om andra systrar. Jag vet att jag exkluderar hela tiden. Det är omöjligt att vara överallt hela tiden och ringa in allt som är och finns. Men exkluderande eller ej så gör det mig glad. Systerskapet. Systerskapet och medvetenheten.

tisdag 19 mars 2013

mitt hjärta, någon annans hjärta.

Under hösten och vintern utelämnade jag en stor del av mitt liv i mina texter. Jag vågade inte skriva om det därför att det var så skört. Förstås skrev jag, men inte så att någon fick se. Det föll sönder sedan, i takt med att jag föll sönder eller kanske tidigare ändå. Texten nedan är från slutet av oktober. Jag publicerar den nu därför att mitt oroshjärta går i taket igen.

>> Kaoset i mitt huvud. Jag tänker så mycket att jag tror att min hjärna snart exploderar mellan mina tinningar. Det är nästan så att jag önskar att den kunde göra det. Jag försöker titta på film. Ser någon dålig amerikansk romantisk undergångshistoria. Den är verkligen dålig. Mitt huvud surrar i takt med kylskåpet. Jag pressar cigarettfilter mellan mina fingertoppar. Äter upp maten min farmor gav mig innan hon åkte. Det surrar vidare. Min hud surrar. Min armbåge värker. Jag har så mycket tankar, så många idéer. Allting är ett uppehåll nu när hjärtat krånglar och livet kommer emellan. Jag vill inte träffa någon, vill inte prata med någon. Annan. Jag tänker att vi inte har tid med det här. Jag tänker att vi har massor av tid. Hur ska man veta det. Hur ska man förhålla sig till det här. Jag har någon i mig. Han är i mitt huvud. Min oro slåss med min egoism. Jag vill göra vanliga saker tillsammans med honom. Jag vill att han ska bli frisk och att vi ska ha tid. Jag önskar en orkan som blåser bort allting runt hans hjärta, i hans hjärta, allt som bråkar med tiden. Den tid vi har, som vi inte har. Den tid som låser in honom och kopplar honom till apparater. Det var så längesedan jag verkligen trodde på någonting sådant här. Trodde att någonting sådant här på riktigt skulle komma och störa min tillvaro. Jag önskade det så hårt, men förstod aldrig vad jag önskade. Nu är det här. Det surrar omkring och i mig. Det är så mycket knutar och hinder, trubbel och förvirring, men i allt det så är det också någonting som är så väldigt bra. Någon som är så fin. Och jag oroar mig. Jag gör verkligen det. Jag blir rädd för det där som gör ont. (Och jag är rädd för vad jag känner och vad det gör mig med mig och jag är rädd för vad det kan ställa till med och hur det kan få mig att känna och jag önskar att jag inte kände så här och jag önskar att jag alltid får känna så här och jag är rädd för att jag har skapat någonting i mitt huvud som inte finns och som aldrig kommer att finnas och alla dessa och på rad som bara fortsätter runt, runt, runt. Jag vill känna så här. Jag vill det.) <<

måndag 18 mars 2013

Så minns jag igen på vilket vis jag är skapad och hur mitt sinne är utformat. Den frid som infinner sig när jag återigen känner mig lite mer som mig själv och lite mindre som det sjuka. Att göra färdigt saker, ta klivet utanför den vanliga tillvaron. Eller, det som blivit den vanliga tillvaron.
Kanske är det dags att skriva små lappar åt mig själv igen. Sådana där det står saker som påminner mig om vad som får mig att må bättre. När trycket över bröstet släpper bara lite och jag faktiskt skrattar högt åt ingenting alls känns det inte omöjligt längre.
Det är som fint att le lite på insidan.

söndag 17 mars 2013

i veckor har jag gått runt och väntat på förkylningen. värken i bihålorna, blåsorna i munnen och förkylningssmaken har förvarnat. men det händer aldrig. tillslut vaknar jag bara och allt det där är borta.
det är lite sådär som allting är just nu. tecken och förvarningar, men aldrig någonting på riktigt påtagligt. verkligt.
minusgrader och nysnö när jag väntar på våren, fel telefonnummer när jag väntar på kärleken.

jag tror att allt jag vill ha finns inuti mig,
men jag funderar verkligen över om jag är på rätt plats.

torsdag 14 mars 2013

det är som vanligt:

gråter framför nyheterna eftersom världen inte blir det minsta bättre. alldeles för unga människor blir utsatta för alldeles för grova brott. alldeles för många människor lever under omänskliga förhållanden. våra politiker tycker det är god idé att sänka skatter trots att skolorna och vården inte alls fungerar som de borde.
jag önskar att jag kunde göra någonting annat än att dela artiklar, prata politik på fester och rösta när det väl blir val. det är klart att jag kan.

så var det orken. äter mat, tränar på gymmet, sover om nätterna, tar min medicin. fortfarande blir arbetsdagarna korta, fortfarande ligger jag på soffan och gråter, fortfarande kan jag inte se mig själv i ett liv som bara är utan att vara som det är nu.
depressionen, jag trodde att den skulle vara över nu. men det är fortfarande samma sak. jag önskar mig livet som det var när jag visste var jag hade mitt hjärta och när jag kände mig bra på vad jag gjorde. ingenting känns självklart i den här staden. inte ens jag. det finns ingen annanstans. jag rabblade städer förut, men insåg att jag tar med mig det här var jag än flyttar.
trots att det inte är så jag gör, trots att jag fortfarande skäms över att jag sitter på så många privilegier, så vill jag ibland bara skrika att det är orättvist. jag är ung och åtminstone fysiskt frisk och lever lyxlivet där jag har massor av tid över till att hångla, gå på teater och läsa fin och smart litteratur. istället ligger jag på soffan, ensam och tittar på repriser av svts morgonsändning och amerikanska militärserier.
depressionen, jag är så trött på den. gör så gott jag kan. det måste bli bättre snart.
jag håller det på avstånd så gott det går och ännu en gång börjar jag långsamt i vad jag hoppas ska vara rätt ände. om jag tar det försiktigt önskar jag att annat kunde gå snabbare. värmen. nu är jag så trött på vinden.

(och där bröstkorgen spruckit sitter du nu fastkilad)

måndag 11 mars 2013

måndag.

x

Började dagen i de gamla tofflorna och klänningen som numera allt oftare agerar nattlinne än någonting annat.  Den här veckan ska det vända och kanske gör det precis det oavsett vita piller. Hormonerna har lagt sig för den här gången och nu är jag lämnad med värken. 
Vi är i mitten på mars nu och jag har ingen lust att slösa fler månader utav det här året. Den här veckan planerar jag inga stordåd, men mycket utav det praktiska, milda och bra. Åter med hoppet. Låt det stanna. 

torsdag 7 mars 2013

ungefär

om det är solen eller de långa dagarna
eller faktiskt medicinen
men jag sover mest.

tre timmars försök till arbetsdag och sedan det dubbla i soffan. vägrar datorn och vägrar för det mesta sociala medier och vägrar nästan allting. ligger på soffan och tittar på allt jag tycker är dåligt och tänker på vad jag vill ha och vet nog inte riktigt, men vet att det inte finns i soffan i ensamheten i lägenheten.

precis när en tror att det vänder, då slår det tillbaka. jag röker knappt, bara gäspar och undviker att gråta på bussen hem. duckar för vad som är socialt, slutar höra av mig. det spelar egentligen ingen roll. han lämnar stan del femhundra på ett halvår och det spelar ingen roll.

på bussen en morgon och någon tittar på mig och han har fina skor och jag tittar när han inte ser och tänker att alla är tysta. när jag kliver av sitter han kvar och jag vänder mig om när jag passerat övergångsstället och han har vridit kroppen i nästan nittio grader och tittar ut genom fönstret och jag undrar om han tittar efter mig. dagen efter, samma buss och inga fina skor.

lördag 2 mars 2013

(hej)

Jag känner mig inte helt bekväm med att skriva här. Det är någonting som har gått förlorat. Jag önskar mycket att det återvänder. Att jag hittar formen. Hur som helst är jag i behov av att plita ned några rader, ge en lägesrapport.

Det är lördag. Jag är ovillig. Min kropp känns svullen och jag går upp i vikt nu. Det behövs ingen våg för att bevisa det. Jag har svårt att förhålla mig till det. Vet att det är bra, men tycker inte om det.
Jag äter medicin också. Min läkare säger att jag kommer att vara glad i sommar. Jag pendlar mellan att ifrågasätta varför jag ens ska äta den och tänka att jag verkligen måste äta den. Fortfarande är jag mycket misstänksam. Övertygad om att de skrattar bakom min rygg och ger mig sockerpiller. Jag funderar över den misstänksamheten och jag funderar över mitt självförtroende. Ingenting med det känns logiskt.
Trots att mitt liv är ganska fullt nu, fullt med böcker, middagar, rödvin, vänner, så känns det ofullbordat. Det känns grått. Jag vet att det är del i diagnosen, men vet också att det fattas somligt. Sådant jag inte kan åtgärda med vad jag har. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig otacksam. Att känna skam över att jag inte är tillfreds.

Jag undrar vad som krävs. Om det går att förändra.

lördag 23 februari 2013

Jag älskar dig, men...

åter

Bloggen, jag är lite trött på dig nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den tröttheten. Vad jag ska göra av dig och mig. Vår relation känns på något vis uttömd. Jag tror det är för att du har fått ta så mycket plats i mitt liv den senaste tiden och jag funderar på vad du ger mig. Den senaste tiden har jag gått igenom materialet som ligger här. Det finns en plan för allt. Men hur går jag vidare nu?
Jag vill inte göra slut, men...det måste hända någonting. Jag vill inte skriva för din skull. Mitt engagemang måste vara ärligt. Det är själva grundsubstansen i det här. Att jag är ärlig. 
Med det här vill jag också vara ärlig mot er som läser och säga som det är: Vi har en kris, jag och bloggen. En svacka i vårt förhållande. Och det här är inte ett sista desperat försök att bryta tystnaden i kommentarsfältet, även om det hade varit fint i sig. Det handlar mer om att jag avskyr när jag skriver för att det inte ska vara tomt istället för att skriva därför att jag känner ett brinnande behov. Har ni några tips nu, idéer om vad man tar sig till när det blir såhär eller bara en åsikt om det här inlägget och bloggen i stort så tas det tacksamt emot. Med mycket, mycket värme och kärlek.
När jag somnar håller jag dig på armlängds avstånd med båda handflatorna pressade mot ditt bröst. Tänker framåt, inte bakåt.
Vid nio, när jag vaknar, ligger du ovanpå mig och pressar dina höfter mot baksidan av mina lår. Bara bakåt.
Det är så nu och jag tar och promenerar bort det snart. I solen. Vid vattnet.

fredag 22 februari 2013

Passerar en lokal med stora fönster och skylten "Lokal uthyres" och är där i tanken. En arbetsplats, en yta, som är min. Där jag kan få verka. Det ekonomiskt ogenomförbart, men jag vägrar att se det som orealistiskt. Jag antar att det är en slags dröm, bland många andra. Att få ha sin egen plats för den egna verksamheten. Inte böjd över det lilla köksbordet eller på en fåtölj i biblioteket. Inte på ett café med stolar som förstör rygg och axlar. För att komma dit krävs dock att jag lyssnar på startskottet som gick för längesedan. Nu.

tas över.

försöker ta ett fast grepp kring min egen hals, men min hand är för liten. inte som hans. inte alls som hans. vad han gjorde där, när han gjorde sådär. jag försvann, tilläts vila i det. jag tror att jag glömde av min kropp en stund. var bara en kropp. det kanske är vad det handlar om, hur jag vill bli kastad mot en vägg. känna att jag finns.

det blir vin ikväll. det är fredag.

I min värld är det upp-och-ner. Det var väl ingenting nytt, tänker ni. Nej. Men nu på ett annat sätt. Jag sover som ett barn om nätterna. Flera nätter i rad somnar jag före midnatt och får de där åtta timmarnas sömn som jag har lärt mig att man ska ha. Vaknar sedan utmattad och vill sova mer, men det får jag inte. Jag måste arbeta. Så jag gör det och är på dåligt humör, känslig, trött, arg, misstänksam, behövande och ibland bara lite bubblig.
Jag vet inte hur jag ska skriva när jag känner mig såhär. Det är något pubertalt över det. Mitt förhållningssätt till omvärlden. Som om jag inte kan styra mig själv.

onsdag 20 februari 2013

Text

Minns ni att jag skrev om den där skrivarkursen och att jag eventuellt skulle publicera texterna här. Jag har bestämt mig för att göra det. Igår läste jag min första text inför den lilla gruppen människor. Ett hastverk med somligt saxat ur bloggen, somligt helt nyproducerat. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om texten som följer nedan, men jag gör inte det. Den bara följer nu:

"Det finns de dagar då jag vaknar i en ljus lägenhet med solen mot persiennerna och inte frågar mig själv varför han inte är där. Det finns de dagar då jag är tillfreds med att det är tomt och nästan fridfullt. Ibland intalar jag mig själv att det inte gör någonting att han försvann, att substituten räcker till därför att de är kroppar att luta huvudet mot. Men sen kanske inte.

Han som fortfarande är det som är kvar. Och vem jag är, i allt det här. I mitt liv. I tillståndet som jag ifrågasätter. Men någon gång måste det trubbas av. Rinna ur kroppen. Det gör det. Den behagliga dimman som ibland uppstår efter sprit och vin. Folköl flera timmar efter midnatt. Den bristfälliga sömnen. Tillslut försvinner den. Återigen i det som är vad som inte får vara grundtillståndet. Hur flykten känns som det enda gångbara. Ifrågasättandet av framgång. Vari ligger värdet av att vinna.

Jag tänker på mina mörkblåa dagbok som har agerat underlägg åt vattenfyllda glas de senaste nätterna. Vatten som inte var avsett för mig. Jag bär aldrig upp vatten till min säng. Jag tänker på vad jag måste skriva i den dagboken ikväll och jag tänker på vad som hände i torsdags natt.

Det som kändes som det slutgiltiga misslyckandet.

Hur jag frågar honom om han ser mig som sjuk och han svarar: nej, nej inte nu när jag ser dig såhär. Han säger: när jag läser dina texter och ser hur du skriver då ser jag sjukdomen. Jag ser hur den äter dig, hur den tär på dig och jag ser hur den tar sig i uttryck, men nej inte nu. Nu är du inte sjuk för mig. Och jag säger: vad bra och nickar och sviker oss. Tänker: Vad bra att du inte ser att jag inatt kommer att gå hem och slita i min egen hud därför att jag inte får dig.
Och jag får honom inte heller. Han håller om mig och stryker mig över huvudet och jag tänker att snart, men inte nu, så inser han vad han inte har. Snart inser han vad han vill ha.
Sen går jag hem och kastar ett av mina glas i diskhon. Det slås i bitar . Inte alls vad det var avsett för. Inte alls vad som var tanken när det per maskin blåstes upp till ett dricksglas. Kastar det hårt och funderar över om det är vansinnet. Om det kommer nu.
Morgonen därpå kommer jag att ha glasskärvor att samla ihop. Små flisor att spola ner med kallt vatten. Jag tänker på vad de skulle säga om de såg mig nu. Vilka människor jag kan tänkas ha omkring mig som överhuvudtaget skulle ana att jag har en ambition att slita min egen hud eller kasta glas så att de slås sönder. Som om det finns någon som ens skulle närma sig den tanken.
Men det finns en, tänker jag. Han som inte ser mig som sjuk när vi ses. Han som jag inte vill ska se mig som sjuk därför att jag vill att han ska titta på mig med sex och lust i blicken, se mig som någon han kan dela det här med. Jag vill att han syr ihop mig. Inte mitt inre, mina sår eller min mage, men resten. Den delen som jag inte själv rår på. Den delen som handlar om tvåsamhet och som jag måste kräva utav någon annan."
Om jag bara fick bestämma en sak idag så skulle det vara att jag genom mitt liv har råd att skriva, att ibland få ta sovmorgon med någon jag älskar och att dricka juice till frukost och vin till middag.

Den här satans romantikern går inte att göra sig av med.

tisdag 19 februari 2013

Fryser ihjäl på vad som inte är årets kallaste dag, men vad som känns som precis det. En av de där långa dagarna där jag funderar över om det är rimligt att bli så trött utav inte särskilt mycket alls. Ändock tolv timmar från det att jag lämnar lägenheten första gången tills dess att jag kliver innanför dörren igen.

Och vad jag saknar att ta mig tid att sitta ned och skriva. Samtidigt som jag känner att det börjar ta form nu. Lossna. Jag ser hur mina ord blir verkliga på något vis. Kanske främst därför att jag låter andra människor ta del av dem när jag är närvarande. Och för att jag förstår att jag lyckas förmedla vad jag känner. Det som ni ibland säger till mig att jag är bra på, men som jag har svårt att förstå. Sätta de där orden på känslorna. Skildra hur det är inuti. När det är som det är.

måndag 18 februari 2013

Nu har jag börjat. Det är dags nu. All denna text. Alla dessa ord.
Och jag är i början av tjugohundraelva. Ser starten och hur det är rent. Poesi. Framtiden och hoppet. Jag minns så mycket och hur vackert det var. Mycket var vackert. Trots att jag grät framför nyheterna då också.
Det är dags nu. Att ge det ett försök. Ge orden ett försök. Sortera dem, foga dem samman. Plocka fram en av de tjocka tuschpennorna. Känna tyngden av två år i händerna. Kanske mer.
Smutsiga skor

Detta att vara vuxen. Ligga på mattan och röka cigaretter. Gå in med leriga skor. Inte skada någon annan än sig själv. Detta att vara vuxen. Hela tiden förhålla sig till andra människor. På gott. På ont.

En kort parentes om relationer.

Väldigt mycket är väldigt ofta ett ständigt sökande efter bekräftelse och jag återgäldar gärna det genom att ge detsamma till någon annan. Men jag vill inte bli ett verktyg. Jag tillåter inte att någon använder mig som verktyg. I det skulle jag förlora min identitet och det mänskliga utbytet. Det finns inga hållbara envägsrelationer. Inte hos mig. Jag vinner ingenting på att leva så och arbetar synnerligen flitigt för att eliminera den typen av konstellationer.

Så kräver jag också en viss grad av intelligens och självinsikt hos mina medmänniskor och vet med mig att jag är en elitist av rang i vissa avseenden. Ett något osmakligt och osympatiskt karaktärsdrag, men alltjämt någonting jag inte kan avsäga mig.

söndag 17 februari 2013

Söndagarna kommer alltid ikapp, tillslut.

Kanske inte ändå eller kanske främst: vem som fortfarande är vackrast. Den som fortfarande är det. Och vem jag är, i allt det här. I mitt liv. I tillståndet som jag ifrågasätter. Men någon gång måste det trubbas av. Rinna ur kroppen. Det gör det. Nu har det gjort det. Den behagliga dimman som ibland uppstår efter sprit och vin. Folköl flera timmar efter midnatt. Den bristfälliga sömnen. Tillslut försvinner den. Återigen i det som är vad som inte får vara grundtillståndet. Hur flykten känns som det enda gångbara. Ifrågasättandet av framgång. Vari ligger värdet av att vinna.

Så jag granskar de andra. Dem som jag ibland vill byta allt med. Hur jag bytte bort allting därför att jag alltid måste jaga ärligheten in i ett hörn som visar sig vara oändligt. Det visar sig alltid vara oändligt. Samtidigt så trångt när ingenting jag ser är vad jag vill åt. Kanske ser jag ingenting. Jag blir inte blind, blundar inte.

Jag tänker på mina mörkblåa dagbok som har agerat underlägg åt vattenfyllda glas de senaste nätterna. Vatten som inte var avsett för mig. Jag bär aldrig upp vatten till min säng. Jag tänker på vad jag måste skriva i den dagboken ikväll och jag tänker på vad jag gjorde i torsdags natt.

Någon satt på min matta och pratade om tvivel och jag blev matt av svagheten i allt. Jag kämpar så aggressivt mot det där tvivlet och att kapitulera under det är att ge upp allt. Kampen måste få finnas.

Någon annan bara så obrydd. Ställer frågor jag inte trodde mig behöva svara på längre.

Och jag då, som inte vill ge upp, men som lätt dukar under väldigt tillfälligt för tröttheten och den kemiska obalansen.
På något underligt vis finner jag frid. Helgen som snart är slut, som skulle vara den lugna helgen men blev någonting annat. Jag gör vad jag inte tror på och så funderar jag på vad det är jag inte tror på. Om det är någonting som behöver tros på för att fungera. Det kanske inte behöver det. Inte när människor har den goda smaken att kliva upp tidigt och hitta sin egen väg ut. Bort. Härifrån.
Mer hud. Ännu mer hud. Helt utan hjärta. Det är vad jag inte tror på, har aldrig varit vad jag tror på, men även jag är kropp. En stund kommer jag nog att vilja ha det såhär. Främlingar och inga ord. Hjärtat är någon annanstans. Någon helt annanstans. Det kommer att vara där, förbli där.

Och ibland är det skönt att finnas på låtsas.

lördag 16 februari 2013

Det viktigaste på länge.

Sönderkokt pasta och en inrökt lägenhet, igen. Det händer ingenting här. Jag söker verkligheten. Verkligheten är utveckling. Här står det still. Jag har glidit tillbaka. Det är alkoholen. Ett kemiskt tillstånd mellan två dygn. Ingenting. Återigen frågar jag mig själv om det är den här staden, jag eller bara livet. Är det romantikern eller konstnären? Den ständiga jakten.
Jag känner mig gammal och samtidigt helt utan ålder. Här där det är stilla. Där ingenting finns att jämföra med. Bara mitt eget huvud, som inte ruttnar, inte ens snurrar. Allt är ett färglöst mellanland. Jag är i det igen och har inga ambitioner att stanna. Är ovillig att lägga över ett halvår av mitt liv på att ta det försiktigt, lugna hjärtat. Jag vill säga upp mig. Inte från jaget, men från tillvaron. Sysselsättningen.
Det finns andra rum jag måste vara i. Någonting större än det här.
I magen bor känslan som har makten. Känslan som tog beslut redan första dagen och sedan inte har låtit sig luras eller väja. Ibland räcker det med en kopp kaffe, en halv öl, en cigarett och tio minuter. I magen bor känslan som berättar hur det är. Sedan är det så.
Någonting säger mig att jag sviker, men jag är inte säker på att det är magen. Jag misstänker hjärtat. Det handlar om integritet och mitt eget stora värde. Vad jag delar. Hur jag delar det. Vem jag vill tillåta och när jag tillåter trots att hjärtat, hjärtat, inte får vara med.
Det lilla bråket som uppstår i mig. En annan typ av obalans. Mina tankar som kastar sig från någon till nästan, till en annan, andra axlar, annan hud, andra situationer - samma sak. Sedan det jag inte får tänka på. Det som framkallar susandet i huvudet och hjärtat, pulsen, skräcken. Och det lilla äcklet.
Jag är inte impulsiv. Bråkar inte med min integritet, min person. Hymlar inte. Men ibland gör jag saker jag inte tror på. Därför att jag är människa.

fredag 15 februari 2013

vid slutet och på vägen finns bara kreativitet.

De där dagarna när jag känner mig oövervinnlig. Dagar när jag är arg istället för ledsen. Tror mig kunna ta varje konflikt (förutom den jag skrev om förut) och lyckas med allt. Kanske inte med allt, men med vad jag vill lyckas med. Hur jag tänker att det är vad jag söker hos människor. Den där viljan att leva det liv som man vill leva. Oavsett hur det livet ser ut. Oavsett om det är fabriksjobb, åttiotimmarsveckor, soffsurfande eller vad det nu än kan tänkas vara. Bara en drivkraft och ett mål.
Jag vill se mig som en sådan människa. Jag ser mig som en sådan människa. Mina mål finns där, diffusa och hela tiden under konstruktion. Precis som jag tycker att mål ska vara. Nu vill jag ha tid igen. Tid till skapandet. Jag tror att det är därför mina tänder kliar ibland. Jag tar mig inte tid.
och du, försvinner nu
mellan raderna
rinner ur
och jag vet att det här är ensamheten
med huvudet mot substitutet
vet jag
Det rasar tung och blöt snö från glastaket utanför mitt fönster och jag tittar upp och inser att jag har glömt av att vara arg och tung i kroppen för en liten stund. Mitt i musiken, mitt i den vetenskapliga texten och det ryska svårmodet fanns det inte längre plats för konflikten. Den trängdes ut.
Nu ligger den framför mig. Ihopskrapad i en liten hög som jag försöker hålla ifrån mig. Jag tittar på den, men petar inte. Vill inte, orkar inte, gräva i det nu. Istället har jag vänt på telefonen och ser inte längre om hon ringer. Jag orkar fortfarande inte svara och jag vet att i högen ligger någonting otillåtet. Någonting som är fult. Men det finns inte tid för det nu. Det finns inte tid och plats för det nu.
Glastaket, jag undrar på vilken sida om det jag är.

om bloggen, till bloggen.

Det blir märkligt att prata om det här när det är en så stor del utav mitt liv. Ibland undrar jag om jag ens förstår det. Hur stor del det här forumet är - utav mitt liv. Det är en gigantisk del. Utan att överdriva är det en  del i min överlevnad. Att jag fortsätter skriva text efter text, ord efter ord. Fortsätter gräva i mig själv och i vad som händer. Förmedla vad som är livet. Enkelt eller hemskt svårtytt. Det fortsätter. Lik förbannat fortsätter det. Varje ord som kommer ur mig, varje rad och varje inlägg.
Alldeles uppenbart är att jag skriver för min egen skull. Precis som vi säger. Det här är min ventil och min lösning på mycket, om än inte allt. Jag förenklar inte proceduren för någon annans skull. Inte heller förfinar jag. I alla tillstånd får denna adress vara mitt utlopp för vad jag inte kan tänka bort. Det kanske är en obalanserad bild utav jaget, men det är också den del - som blir den bild - som jag behöver skriva av mig.
Jag behöver inte skriva om kaffekoppar över vilka oväsentligheter (men livsnödvändigheter) avhandlas. Självfallet är det också därför jag någonstans stryper åtkomsten. Inte genom lösenord eller total anonymitet, men genom att inte länka varje inlägg, dela varje ord. Jag har inget behov av det. Mitt behov fylls till fullo utav de tysta läsare som ibland överstiger hundra, ibland cirklar strax under sjuttio.
Jag ber kanske om svar ibland eller åtminstone om åsikter och reflektioner. De kommer sällan, hemskt sällan och det är någonting jag respekterar. Till fullo respekterar därför att jag vet med mig att jag inte väljer de enklaste vägar och de mest lättsmälta ämnen i den här bloggen. Ibland gör det mig lite uppgiven, att det är så tyst här trots att jag ser hur siffrorna stiger och tillströmningen förblir, om inte ökande, så åtminstone konstant. Men det är vad det är. Visst är det alltid vad det är. Hur mycket jag än vill bryta tystnaden kring precis vad jag skriver om. Hur mycket jag än önskar att det inte fanns någon skam eller skuld.

torsdag 14 februari 2013

Jag förstår att jag är stressad när jag ser och känner hur hetsigt jag diskar mitt smutsiga porslin. Skvätter vatten och diskmedel. Lyssnar till pulsen. Den ojämna, svettiga, skakiga. Jag förstår att jag är stressad när jag är trött trots två nätter av god sömn och milda dagar. Trots försöken att bygga lugn och glädjeämnen. Jag förstår också att jag är stressad, stressad och matt, när jag vill sätta mig i knät på främmande människor. När min hud drar och sliter efter någonting annat, någonting mer. Hur den önskar sig lugn och värme.

Återigen funderar jag över vad som krävs av individen och jag är lite ledsen, lite besviken. Inte på mig själv. Idag tycker jag att jag gör så gott jag kan. Men på strukturen, det omkringliggande, kontexten, institutionerna. Vården.
Jag funderar över hur mycket människan ska behöva be om och strida för och jag är precis lika upprörd som vanligt över att vad som erbjuds är tabletter och kemiska lösningar. Det gör mig också uppgiven att jag blev tvungen att ge mig själv tiden och utrymmet, att jag blev tvungen att sjukskriva mig själv. Det finns något orättvist över det, inte enbart för att jag hade möjligheten när så många andra saknar den, men också därför att min sysselsättning inte ses som en riktigt sådan. Mina studier, min framtid, vad som på riktigt är mitt arbete just nu, förtjänar inte att tryggas av någon annan än mig själv. Det är ofint. Jag tycker att det är ofint.
Slutligen, så många människor som inte ens får komma fram till vårdinstansen. Så många människor som inte kan, tillåts eller orkar. Så många människor som marginaliseras. Där jag bara är en liten, liten prick i mängden. En prick med förutsättningar och förmåner som är privilegier i sig, som verkar främjande, men fortfarande där.

onsdag 13 februari 2013

Feb

Lågmält och till stor del utan ord.

Tips.

Igår lyssnade jag på P1 likt alla andra dagar och framåt kvällen var det dags för skönlitteratur. Om ni vill höra någonting ganska vardagligt och mänskligt så kan ni trycka här för Linda Boström Knausgårds novell Dagen med cykeln. Det var nog det mänskliga snarare än formen som tilltalade mig. Beröringspunkterna. Så tycker jag också mycket om när människor pratar eller skriver om barn på ett något mer ärligt och nyanserat sätt än det där kärleken övervinner allt och det aldrig finns några tvivel.

tisdag 12 februari 2013

Om en månad - nästan vår.

Det bästa med tiden är att den går att vända. Inte tiden i sig, men vad den innehåller. Jag skrev det tidigt i höstas och jag skriver det igen: Det här är min kamp och jag ser ingen annan utväg än att jag vinner den. 

Så känner jag mig rädd och svag med skakiga händer och svajigt hjärta i väntrummet. Fuktiga ögon och armarna som en försvarsmur mellan min kropp och henne. Där och då ber jag om någonting jag inte känner mig förtjänt utav och heller inte tror på. Då trotsar jag mina principer och min övertygelse.
Något senare trotsar jag även skräcken och snörar träningsskorna lika hårt som jag brukade, lyssnar på alla göteborgssönerna medan fötterna studsar mot löpbandet. Ler lite åt musikvalet och är tacksam över att knäna och lungorna fortfarande orkar. Svettas.
Till sist - lägger en av uppgifterna till de avklarade och vet att högarna snart är jämnstora. Får närvaron jag bad om och den tysta kroppen tvärs över bordet. Någon som klappar mig på huvudet och ger mig choklad utan att jag ber om det.

Det är en liten bättring, en skiftning. Från fuktiga ögon till ett stick av värme i bröstet.
Vill vässa det långa fingret, muttra fula ord. Är orolig att tröttheten ska slå omkull mig, bokstavligt talat. Få mig att falla i marken med huvudet före.
Det är det här: Att gå in i den femte månaden av allvarliga insomningsproblem. Skrapa ihop nästan fyra timmar sömn och sedan jaga upp kroppen därför att jag måste få rutin på livet.
Nu med träningsoverallen på och skakiga händer. Mätt och hungrig på samma gång. Illamående och svajig. Tröttheten och viljestyrkan strider vansinnigt i min kropp. Jag vill. Jag vill jättemycket. Kroppen måste sluta sätta sig på tvären nu.

måndag 11 februari 2013

take it slow

Tänker alldeles snart avsluta den här dagen och jag hoppas precis lika mycket som vanligt att jag kommer att somna innan natten övergår till väldigt tidig morgon.
Nu anser jag mig ha lagt en ganska god grund för morgondagen. Tre matlådor i frysen och disken glänsande ren.
Jag packar mina dagar fulla, på gott och ont. Försöker vara snäll mot hjärtat genom att berätta för det i förväg vad jag förväntar mig. Skriver in ledig tid i kalendern för att på riktigt ta mig den tiden.
Imorgon ska hjärnan likväl som kroppen få sin gymnastik. Om tiden och dagen är på min sida rätas somligt ut. Kanske någon form av försök till ytterligare en nystart. Jag vet inte.

Jag vet inte heller särskilt mycket om den stadiga skara som fortsätter läsa mina ord. Sällan får jag några svar, men jag fortsätter understryka det faktum att jag gärna tar del av era åsikter och tankar. Jag vet att somliga av er vet vem jag är. Ni hittar hit med mitt namn som utgångspunkt, en sökning och jag är inte anonym. Ni är det. Ni får vara det, men jag slutar inte önska att jag ibland fick dela lite med er vad ni delar med mig.
Himlen är delad i ljusblått och mörkgrått och jag går över vägen och tänker på ångesten. Den som alltid är med mig, om än inte alltid aktiv. Hur jag väntar in och gör avvägningar, men försöker vägra den makten att styra mitt liv. Den är kalkylerande och ombytlig. Nu har den skiftat skepnad igen och slår mot huvudet, med yrsel och obalans. Attacker jag uthärdar, andas igenom, tecknar eller dricker bort.

Det är svårt att veta vad som är snällt och vad som är elakt när konsekvenserna blir de samma av allt jag gör. Jag blir arg på vården därför att den lägger det i mina händer när jag behöver någon som tar mina händer ifrån mig. Avgörandet, besluten, kunskapen. Jag ber om hjälp, men vet inte vad jag får.

Tiden rinner mellan mina fingrar och jag försöker ta vara på den. Vara god. Ge mig själv vad jag behöver, men inte ge vika för vad som är lathet eller rädsla.
När vad som finns är negativ energi i överflöd. Hur jag försöker lösa det genom att tänka bort den och dra filten hårdare omkring mig. Jag måste på något vis lyckas med det här. Har så svårt att avgöra vad som är det som inte vill.
Jag undrar om det faller på plats, om jag lyckas dra bitarna dit de ska vara. Ofta tänker jag att det alltid kommer att vara såhär nu. Ofta tänker jag att jag vill lägga mig ner och sova, men det är inte livet.
Yrseln och koncentrationssvårigheterna är tillbaka och jag som trodde att jag hade gjort allt för hålla dem borta. Inte tillräckligt tycks det. Eller alldeles för mycket.
Och jag vet: Jag måste ruta in livet. Schemalägga allt. Skapa rutiner som får kroppen i balans och ger lugn åt huvudet.

söndag 10 februari 2013

Nu kanske det är dags att någon annan låter mig vara sjuk.

Blir som ledsen av att kroppen fortfarande är den lilla, skakiga versionen av mig. Hur obalansen blir så tydlig efter minsta lilla stressjagande substans. Tvivlet och de vakna mardrömmarna. Bläddrar i telefonboken och undrar vem och vet ingen. Vill inte be någon om hjälp som inte kommer att sitta bredvid mig om fem minuter med armen runt mig och stadig puls mot mitt öra.
Vi pratade om ensamhet och det är tydligt, blir tydligt att jag inte är ensam, men att jag fortfarande lever med känslan. Hur den, i kombination, med det rådande tvivlet blir ohälsosam. Den bristande förmågan och hur uppgifter återigen hopat sig och får huvudet att snurra just när det hade slutat.
Så jag har inte tid nog och samtidigt har jag tid att sitta med fötterna under mig och musiken ur högtalarna, disken blöt och ren på bänken. Har tid att känna hur hjärtat rusar i bröstkorgen och hur det susar lite lätt i öronen av de skakande händerna och tröttheten.
Vad gör man när man inte har tid eller råd att vara sjuk längre? Hur misslyckas man återigen precis när man hade börjat lyckas igen? Jag vill be om medicin och vet att det fortfarande inte är lösningen. Jag måste landa. Vet inte var jag ska landa.
Den blogglösa helgen som uppstod när jag hade min namne på en luftmadrass på mattan. Alla vettiga diskussioner vid köksbordet och det helt filterlösa, nakna. Att försöka komma överens med kroppen och tillvaron. Men två den här gången. Hur det egentligen blir lättare då.
Och nu bara oron över att min tågresa för en månad sedan ska upprepa sig, men den här gången åt andra hållet och för en annan kropp.

fredag 8 februari 2013

Så har jag väl varit för ihärdig eller bara korkad, men kroppen ger besked om något. Jag flyr fältet och stänger in mig på bibliotekstoaletten. Gömmer mig för verkligheten och sen knäpper jag jackan igen och lämnar universitetet. Skickar ett meddelande till professorn och skriver att jag är sjuk. För det är jag ju. Om än inte i feber eller lunginflammation. 
Det är som jag skrev igår: Jag behöver verkligen det här. Men kroppen är fortfarande less på mig. Den är otroligt less.

torsdag 7 februari 2013

Förklara för mig.

2013 Feb

Dramatisk mot väggen i februari. Längtar efter mer ljus, kortare slutartider och lägre ISO-tal. Försöker förstå vad som händer i kroppen när den slutar fungera en vanlig vardagskväll i mataffären. Letar efter orsaker till att fingrarna domnar och golvet går i vågor under de små fötterna.Vill inte tänka att jag gått för fort fram, pressat mig tillbaka in i livet. Behöver, behöver verkligen det här.

Perspektiv på idealet.

Ibland blir jag så rädd för min kropp därför att jag inte kommer överens i tanken och i känslan. Nu när kommentarer om storlek och vikt stöter mot min hud, när andra människor lägger värdering i hur jag ser ut, blir jag nästan yr. Jag vet inte riktigt hur jag ser ut. Jag tror att jag ser fel.
Någon frågar om jag fortfarande blir mindre för varje dag som går och jag svarar nej. Jag svarar nej därför att jag inte tror att jag blir det. Men så börjar jag tvivla eftersom jag vet att jag har fel på ögonen och fel i huvudet. Eftersom jag vet om att jag är sjuk och sjuklig.
Det enda jag vet är vad andra säger och hur kläderna känns mot min kropp, hur ryggraden nästan landat utanpå huden och skulderbladen är som pansar. Jag ställer mig aldrig på vågen längre, jag plockar inte fram måttbandet. Även om jag hade gjort det hade jag inte litat på siffrorna. Jag litar inte på någonting.
Någonting i mig vill stryka mig själv över kinden och säga att det inte spelar någon roll, att jag är fin oavsett om jag krymper eller inte. Men det räcker inte. Jag är livrädd för att någon ska titta på mig och säga att jag är äcklig.
Det hänger kvar i huvudet. Allting. Orden om min kropp. Allas ord. Hon som frågar om jag krymper, han som visar mellan pekfinger och tumme hur liten han tycker att jag är och samtidigt säger att om jag trivs så spelar det ingen roll. Han som sa att jag kanske går sönder. Jag som skakar på huvudet och inte vet, säger att jag inte vet. Trots att jag vet att armarna inte ska vara som bredast vid armbågen, att knäna inte ska göra ont varje dag.
En del utav mig vill inte ens skriva det här. Den delen som driver kampen för tillfrisknandet så intensivt, som försöker komma ihåg hur mycket mat det ska ligga på tallriken och hur ofta. Den delen som inte förstår hur jag kunde hamna här, hur det kunde gå så långt och hur jag tillslut på riktigt blev sjuk av någonting jag aldrig riktigt tog på allvar.

(Och det är väl lite sådär att jag inte vill att somliga läser det här därför att jag önskar så mycket att jag var någon annan ibland för dem, för er.)

och jag önskar mig någonting helt annat.

Precis som vanligt fastnar jag i musik. Både därför att det är bekvämt och för att det är bra. I slutet av december lyssnade jag på samma skiva tjugo gånger varje dag och fann tröst och hopp i den. 
Nu är jag hos Olle Ljungström och allting påminner om någonting. Precis som vanligt.
Det är någonting med texter och röst som får mig till en plats jag inte är säker på om jag borde bevista. Ifrågasättandet studsar mellan mina tinningar, tar plats i mitt huvud. Jag har ingen ambition att lyssna. Bara på musiken.

Men det är så. Det är hemskt lätt att fastna i någonting och sedan vara där. Det är hemskt lätt att förstå vad som är viktigt och vad som är avgörande. Gärna mitt i natten, i väntan på bussen med stelfrusna fingrar därför att jag aldrig slutar röka. Snarare fortsätter, ökar. 
Det banala i orden som når mig kring midnatt. Vad omöjligt det är att bygga någonting kring det. Jag vet att jag tänker rätt när jag tänker vad jag tänker. Jag vet att jag gör fel när jag låter det fortsätta. Om jag låter det fortsätta. 
Hur jag alltid tar ansvar för det outtalade. Varje gång. Ibland när jag låter det uttalas blir det rätt, men den här gången förbli jag tyst. Det finns ingenting att vinna, ingenting att hämta och ingenting att bevara. Bara fortsatt hålla fast vid intentionen.

onsdag 6 februari 2013

Sällan, men det kommer tillbaka ibland.

Trots att jag nu raderat dig ur mitt liv för gott, valt bort allt som fanns kvar eftersom det var ingenting och bara sådant som skavde, händer det ibland att jag tänker på vad som inte blev. Minus arton grader och gatuhörnet där vi fastnade flera vinternätter för vad som tycks vara både hundra år sedan och alldeles nyss.
Jag, i min röda kappa och stora vantar och du, i din blåa jacka och mössa som alltid satt snett.
Det var ingen idyll. Hångel som frös fast och människor som vinglade hem på cykel trots att gatorna var hala av is och den kalla luften knappt gick att andas in.
Men då, innan det blev ingenting och skav, var det fint en stund. Med det tunga huvudet och håret som fastnade i ditt skägg. Din mjuka t-shirt mot min tjocka tröja och de nätter du sov bakom och jag somnade i samma stund som jag lade huvudet på kudden.
Jag antar att jag tänker på det därför att jag tänker mycket. Tänker mycket på hur jag har så svårt att förstå vad det är som känns ibland. Hur jag alltid står och svajar mitt emellan trygghet och kärlek och inte vet vad det är som väger över.

tisdag 5 februari 2013

Tillståndet och en fråga.

Nu försöker jag landa i tanken. Intrycken tär på mig och gör det stökigt i huvudet. Det finns inte en ren tanke kvar. Alldeles för många röster slåss om samma lilla utrymme och samma energi. Men det är någonting om att jag känner glädje och tacksamhet över att jag är den jag är. Att jag ger mig själv tid och använder den till det som känns rätt i hjärtat och i magen.
Även om mycket utav tiden går till oro, tvivel och framtidsångest så vet jag att jag inte kommer att ångra mig. Jag kommer inte att ångra dessa val och dessa år.
Det blir än mer tydligt när människor jag aldrig tidigare mött ser på mig med längtan. Inte längtan efter min person eller min kropp, men efter det jag har valt att göra. Jag längtar inte efter deras val, även om det finns saker jag önskat mig. I mig finns mycket tacksamhet över att jag inte är den som beskriver mitt liv med orden "jag valde framtiden framför drömmen". I min värld (och detta är en ynnest) är de två orden kompatibla och oskiljaktiga.

En annan sak: Ikväll påbörjade jag en kort kurs i kreativt skrivande. Det kommer innebära en viss textproduktion på annat håll. Jag vet inte hur den kommer att te sig eller om det är någonting jag kommer att känna mig stolt över, men om jag blir tillfreds med vad jag skriver där - är det då någonting ni vill att jag delar med mig av här?

Hatet mot kvinnor i Sverige, idag, 2013.


Om ni vill göra någonting för mig idag så ger ni den här filmen sex minuter av era liv. Om ni vill göra någonting för mänskligheten så fortsätter ni att peppa de som orkar ta upp kampen och fortsätter ta striden när människor förtrycks.

måndag 4 februari 2013

Där står du som ingen särskild alls. Smyger fram över golvet och tittar ned i bordet när du pratar, sneglar mot mitt håll som för att söka respons och snurrar dina ringar flera varv runt fingrarna. Du som bläddrar i mina block utan att fråga om lov och innehåller saker jag inte känner till. Dina cigaretter som jag röker när mina egna tar slut och du som den jag letar energi åt.
Du frågar inte så mycket, men jag har nog berättat allt som är viktigt ändå. Jag berättar inte om nätterna när jag fyller den svarta boken med ord om någonting annat och inte heller om hur jag ryser när du pratar om godis. I spegeln granskar jag mina armar igen och jag drar i mina byxor och undrar om de kanske aldrig var så tighta som jag föreställer mig. Det är inte viktigt, jag köper nog nya snart.
Jag är lite rädd för dig. Jag känner igen dig i hela mitt liv, i varje tid och stund. Det har funnits så många och det skrämmer mig. Så kommer insikten om att ärligheten inte är en garanti för någonting annat och jag tänker att jag stannar nog här och upprepar inte mig med en av dig.

Dagen innan.

I det här är jag som ett barn. Det är en förtjusning jag har svårt att se att livet skulle kunna ta ifrån mig. Födelsedagar. Imorgon är det min och jag är uppspelt och pirrig och har beställt en alldeles för dyr present från mig själv till mig själv. Nu väntar jag med spänning på att få vakna imorgon och veta att det är min dag.
Äldre än så blir jag inte. Trots att jag imorgon vaknar ensam, utan paket och tårta. Det är inte vad som är viktigt, vad som är viktigt är att det är min dag. Hela veckan är min. Det har jag sett till. Alla veckor och all tid borde vara min, men det bästa med just den här tiden är att när jag mådde som sämst så kunde jag inte ens föreställa mig februari. Den här månaden, livet, fanns inte. Nu är jag mitt i det och det känns väldigt mycket nu och det är en stundtals ganska befriande känsla.

Veckan börjar.

Inför överväger jag flykten. Kroppen meddelar att den vill fly. Under tiden blir jag lugn, kan luta mig tillbaka, prata utan att oroa mig för röstens styrka och händerna skakar inte längre när jag skriver. Framgång. Efteråt sitter jag kvar lite längre än vad jag behöver. Jag väntar in min sociala dos och är väl medveten om hur viktigt det är för mig nu. Att träffa riktiga människor. Det blir tydligt när jag inte får tyst på mig själv. Berättar onödiga saker, pratar snabbt och bubbligt.

Det är skönt att ha ett mål. En uppgift. Det är skönt att ha ett sammanhang. Ni minns kanske att jag skrev om det för ett tag sedan, hur jag saknade alla faktorer som gör livet viktigt. Jag tror verkligen att det är avgörande.

söndag 3 februari 2013

Och jag lyssnar på en sommarlista.

Någonting om att hitta en liten bit frid i hemstaden. Någonting om att bli lite varm i hjärtat av det goda sällskapet och det lagom söta rödvinet. Någonting om att söndagsregnet blir uthärdligt med det förut nämnda.
Så krymper också världen lite och blir mer hanterbar. Allting har nog krympt den senaste tiden.

Jag tänkte på det förut när jag tog bussen ner till kvällens jazzsammankomst, hur mycket jag hann påbörja och avsluta under bara tre månader i slutet av förra året. Vad som kändes som flera månaders promenader förbi vårdcentralen på väg till mina seminarier utspelade sig egentligen bara under en och en halv. Aldrig trodde jag då att jag skulle bli en mer frekvent besökare på våning fyra i tegelhuset från sextiotalet, än vad jag någonsin var i det gamla sjukhuset.

Det var mycket då. Det är mycket nu också, men på ett mer incirklat vis. Som om jag åtminstone för stunden lyckats reda ut vad som är viktigt. Kanske (och jag skriver kanske även om jag vet att det är ett faktum) har det också att göra med att det ljusnar. Även om det är snöblandat regn ikväll och lutar åt kallare nätter, allt färre grader, så är tiden på min sida när vi talar om våren. Det är mer avgörande än vad jag någonsin tillåtit det att vara.

Golv.

Vaknar under täcket med bara huvudet utanför, nästan försvunnen i kudden och med värkande nacke. Den medvetslösa sjutimmarspausen är över och på golvet finns en lucka sol. Nästan varje morgon står någon över mig och trycker ner mina axlar i madrassen, två hårda tummar mot muskelfästena strax bortanför nyckelbenen. Jag undrar om det är samma.

Det har inte alltid varit såhär, det kommer inte alltid att vara såhär, men under tiden det är såhär snickrar jag ihop egna verktyg eftersom ingen annan har några att ge mig.

En lucka sol, hundra mörka hårstrån och nakna fötter mot plastmattan. Jag saknar fiskbensparketten, men längtar inte någonstans. Vad jag längtar efter finns mellan blå pärmar i telefonhyllan några decimeter ovanför plastmattan.

lördag 2 februari 2013

Förvirringen grundar sig kanske just nu mest i att jag inte gör det jag ska göra. Fel, jag gör inte det jag vill göra. Fel igen, jag gör bara delvis det jag vill göra. Jag skriver ingenting. Fel, jag skriver några rader om nätterna när jag inte kan sova. Mellan sidorna i boken jag läser klottrar jag ner vad som ska bli början och mitten, aldrig slutet. Jag vet inte hur det slutar, men jag vill så gärna ta reda på det.
Alla ord som dyker upp i mitt huvud nu är fel: effektivisera, schemalägga. Men jag vill göra det och sedan skriva hjärtat ut ur kroppen. I takt med våren och litteraturen ska jag få fason på tiden och bli klar med någonting, någon gång.
Göra det här utan att vända tillbaka till det där, som jag så gärna vill krypa in i igen
Jag vill tillbaka dit nu. Tyst, varmt och alldeles för nära. Det är som om jag inte tillåts längre. Någonstans vet jag nog inte ens vad jag tillåter mig själv. Steg för steg, ta det försiktigt, men jag är trött på väntan och trött på tröttheten, utmattningen och det instabila tillståndet. Otålig är ordet jag söker. Otåligheten passar illa med utmattningen. Kanske borde jag sättas i bärsele och matas på regelbundna tider, kanske bara gå alla promenader jag ordineras.

Lördagsgrubblet.

Att känna efter, men inte för mycket, tycks vara livets melodi. Det gör mig orolig, detta att känna efter. Jag kan tyda tecken och förstå signaler, men vet inte hur mycket de ska få styra. På listan över saker jag ska göra mer utav hamnar både vilan och utmaningarna, således borde jag inte förändra någonting. Samtidigt är det mycket som är i behov av förändring.
Men vad som gör mig orolig och stressad är att kroppen säger åt mig att krypa ner under täcket igen och jag vet att vissa dagar är det bara lite övertalning som krävs, andra dagar kan övertalningen vara det som får kroppen att lägga sig ner - täcke eller ej. Jag antar att det inte är underligt att jag är lite rädd och orolig över vad jag klarar av. Även om jag själv inte förstår det så var jag i stillheten i över en månad. Nu är jag inte där längre.

fredag 1 februari 2013

Svammel.

Det känns som om jag lärde mig så mycket utav det här när jag arton. Då när jag överkommit alla dåliga ursäkter och skavanker som var i vägen. När jag hade slutat göra dumheter för att undkomma allvaret.
Det är väl vad som händer när man väljer att leva tillsammans med någon, man får ta lite utav varje och så lär man sig att uppskatta nästan allt. I det finns ingen perfektion (därför att perfektion inte finns, vilket jag har konstaterat så många gånger förr).

Jag frågar mig hur mycket som försvinner när förträngningsmekanismen går igång. Vad som följer med det som hjärnan vill göra sig av med. Ibland kanske minnen inte går att omforma när det värsta plockats ur, då kanske allt måste försvinna. Så även det som förde med sig någonting gott.
Det är ju bara sorgligt att tänka att jag hela tiden måste lära upp mig själv. Hela tiden komma förbi rädslan. Det slutar i någon slags tanke om att likväl som att rädslan måste övervinnas så är det också oundvikligt att det tär på hjärtat att bli sårat. Bara märkligt hur liknelsen i mitt huvud blir att människan kanske konstant måste vara ett öppet sår och ständigt måste riva bort skorpan som bildas.

Hur tänker du kring perfektion nu?

Läppstift

Frukost


-
-
Vi pratade om perfektion idag, igen. Jag satt i designerfåtöljen med välmålade läppar och noggrant lagd eyeliner och konstaterade att jag är på väg bort från perfektionen. Med knäna sammanpressade och fingertopparna mot mitt högra nyckelben berättade jag att bilden är mer nyanserad nu, något mer mänsklig.
Jag vet inte om det jag sa var sant och undrar nu vad strävan är om inte perfektion finns i den andra änden. Kanske handlar det bara om att det inte är målet som är det viktiga. Kanske handlar det om någonting helt annat. Ideal, för att ta ett exempel. Den skadliga kontexten. Porfri hud och vackert rundade, men skrämmande smala, lår. Vita tänder och dyra attribut.
Min övertygelse är fortsatt den samma - jag vet inte vem jag är bortom påverkan av allt omkringliggande. Jag tror inte att någon vet det, därför att vi är produkter av vår samtid och miljö. Det är en viktig tanke eftersom vi ständigt omges av perfektion. I någon mån är vi alla mottagliga.
Kunskap är en bra lins att rikta mot omvärlden, men det finns alltid fler dimensioner. Oavsett hur påläst, feministisk och stark jag känner mig så vet jag att jag inte passerar genom samhället, förbi bilderna av idealet, utan att skildringarna av perfektion fastnar i mig. Det är tydligt, mycket tydligt.

Söker fortfarande lugnet.

Om natten i mörkret när jag är vaken och mycket trött tänker jag på hur marken skakar igen. Det svajar och jag blir orolig för vad det innebär. Jag längtar till havet igen, men det är på ett annat sätt nu. En annan typ av längtan. På rygg i höjd med vågorna och vattnet som sköljer över ansiktet ibland. Tills dess att jag bara försvinner, men jag kan aldrig tänka så långt. Det är omöjligt att tänka bort hjärnan och även när min kropp är borta finns tanken kvar.

torsdag 31 januari 2013

Något utav det sista i januari.

Januari


Inleder dagen med vår, även om det kanske inte är helt sant då dygnet började med vansinne över den vanliga sömnlösheten. Men sedan vår en liten stund innan vinden tilltog och regnet annonserade sin närvaro.
Har nu släpat kameran med mig i dagarna tre, men ännu inte fotograferat någonting utanför min lägenhet. Självporträttet är dagsfärskt och påminner mig dels om förra året och dels om att jag kanske inte behöver känna skam över att jag ibland äter mig mätt.

onsdag 30 januari 2013

Precis som jag vill att en nystart ska te sig.

Så kanske, kanske att det inte krävs pastellvår för att sätta livet i rörelse. Kanske är det bara att återigen kliva in på Humanisten med en tung bokpåse i höger hand och ett nytt schema i den vänstra. Att inte vika sig efter första motgången utan istället leta upp det lilla kontoret jag senaste besökte den där hösten för nära fem år sedan. Då som nittonåring och med Heliga Birgittas levnadstid nedskriven i bakhuvudet. Nu som nästan tjugofyra utan rädsla för det som ännu inte är känt.
Sedan helt utan skam, för sådan är jag nästan nu, prata konstnärskap och kreativitet. Berätta om planer och redogöra för livet. Dricka kaffe på mitt vanliga café, men nu med en främling på andra sidan bordet.

tisdag 29 januari 2013

Jag tänker att det är lite som om jag inte vill sova. Det vill jag ju. Innerligt, men ändå. Läser böcker som får mig att vilja skriva och jag har som satt det i rutin nu. Klä av mig i rimlig tid, ligga under täcket med en pocketbok. Sedan kliva upp igen och göra någonting annat. Bli hungrig, be om sömnen. Till sist somna. Bara märkligt hur jag i tanken önskar att jag slapp. Att natten bara försvann utan att jag behövde vara i den. Tänker på andra nätter. När jag inte varit ensam och när jag verkligen velat ha natten och hur den aldrig borde ta slut. Så gör de ändå det. Nätterna. Tar slut. Sen pratar jag om dem jag sovit med. Som om de vore omslutna av ett heligt ljus som gör dem ofelbara. De är aldrig ofelbara, men jag tillåter sällan någon att såra mig i tanken. Jag tänker att det är del i min diagnos. Perfektion. Hur jag tillskriver personer perfektion därför att någonting måste innehålla det. Så felaktigt.

Kanske att jag behöver lite hjälp.




Det kanske är vintern, jag eller bara någonting i luften, men den här platsen behöver sig ett uppsving. Jag läser medeltida epos och längtar efter att få teckna och skriva med solen i ryggen och uteserveringar som arbetsplats.
Än är vi inte där, i ytterligare två månader måste vi hålla ut, så vad gör vi till dess? Vad ska jag fylla bloggen med innan pastellårstiden är här, innan plusgraderna lockar till skildringsvänliga äventyr och lite, bara lite, fler örnar i magtrakten? Finns det någonting ni vill att jag skriver om? Rubriker jag borde sätta text till? Mitt arkiv är fullt av utkast, men ingenting blir någonsin klart.

Kylan.

Maj

Lika trögstartad som året. 
Kvar under täcket.
Försöker väcka drivkraften och tar med mig kameran i slutet av januari. Det går inte. Allt vad jag ser är mörker, fukt och bråttom, bråttom undan det. 
Målbilderna och sorgen löser av varandra. 
Jag har inte bråttom till maj, men jag längtar efter värme.

måndag 28 januari 2013

Dessa dagar.

En höst för fyra och ett halvt år sedan klev jag för första gången in på universitetet. Jag hade varken mål med mina studier eller förståelse för vad de innebar. Idag vet jag fortfarande inte om jag har det.
En kandidatexamen senare, ett par snurriga och stundtals fantastiska år senare, ska jag återigen in i de salar där jag påbörjade min akademiska bana. Ännu en gång ska jag diskutera ord och texter, epoker och litterära  grepp och ännu en gång är studierna mer en utväg än någonting annat. Det känns både väldigt skönt och förhållandevis knäppt att använda studier som någon form utav rehabilitering, men den här gången får det vara så (och idag har jag läst två och en halv sida facklitteratur utan att bli yr).
Det får gärna börja nu, eller lossna. Rulla på. Jag tror att det kanske gör det. I takt med att dagarna bli längre och aktiviteterna ökar. Kanske är även denna period slut inom en överskådlig framtid.

Struktur.

Inatt skrev jag roman i huvudet. Jag minns inte ett ord, men mästerverket var ett faktum. Jag hittade en ingång och nu försöker jag hitta tillbaka till den. Det ligger kvar i bakhuvudet, tio timmar bort.
Vad ska jag annars göra? Jag befinner mig i ett vakuum, helt utan sysselsättning. När jag läser vad jag skrev igår om de olika delarna som jag inte har under kontroll då tänker jag att det kanske är lättare att vara i det om delarna existerar. Jag funderar på om jag blivit blind eller om det faktiskt är så att ensamlivet och mellanlandet raderat vad som bygger upp.
Om det är så, hur det än är, behöver jag  göra någonting åt det.

söndag 27 januari 2013

Förflyktigas.

Somliga dagar, när det är fler frågor än svar, önskar jag att det gick att tvätta bort allting och börja om. Jag frågar mig själv om jag någonsin igen kommer att kunna samla den energi som krävs för att göra någonting. Ifrågasätter min förmåga att någonsin igen ta ansvar för alla delar av det vanliga livet.
Kommer du ihåg att du frågade mig om jag känner att jag inte mäktar med? Då när jag berättade om hur jag ibland drömmer om att bli ett foster igen. Svaret behövde jag aldrig riktigt uttala eftersom kroppen gav det istället. Ja, jag känner så. Det är för många delar att hålla reda på och jag vet inte hur de ser ut.

Tvivlet.

Work in progress

Väger mellan två olika sorters söndagstvivel. Ska jag avsluta teckningen ovan och kanske någon mer i det där blocket? Ska jag leta upp kollegieblocket som jag fyllde med poesi för två år sedan och som jag glömt av framtill nu? Ska jag gå ut i blåsiga, trötta, januarivintern och föreviga precis hur bedrövligt det är? Ska jag bara gå och köpa tomater och vara nöjd med det?
Den andra sorten: Är idag dagen jag försöker planera livet?
Gör det jag inte får göra: blir vansinnig på mitt yngre jag. Hon som hela tiden var så rädd för kritik att hon slöt sig och sparade alla kreativa uttryck dolda för omvärlden. Jag. Jag som vägrade välja en estetisk utbildning, inte en enda kurs, därför att jag var så orolig över att min prestation skulle plockas i bitar av någon annan. Det mest innerliga och slutgiltiga jag hade var jag tvungen att gömma undan.
Och nu. Nu ifrågasätter jag allting. Det finns ingen bortkastad tid, inga felaktiga år, men hur fortsättningen ska te sig...det måste jag komma underfund med. Vad jag avskyr känslan av att ha svikit mig själv. Vad bra det är att det fortfarande finns så mycket tid.
När det blir tomt. Varken behagligt eller obehagligt, bara tomt. All visdom som slevas upp, sked för sked och hur jag petar i den, mäter storleken med blicken och sedan tackar nej till nästan allt. Hur jag sedan öser ur mitt eget /jävla/ kärl, som om jag visste mer eller någonting annat. Så fortsätter det sedan, tills dess att jag blir avbruten och indragen.
I det finns förväntningar, trots att vi nyss talat om hur individen inte kan likställas med människan. Det kan hen inte, men frågorna och sedan lösningen som om jag kräver en lösning. Jag vill inte ha en lösning. Jag vill tillåtas vara oavsett om det är till musik eller med öl eller bara i tystnad vid bordet där ingen annan är.
Sedan dessa blickar, dessa evighetslånga blickar och jag vet att jag skrev om dem en gång. Jag skrev en sådan text som jag är osäker på om man får skriva. Jag har skrivit den flera gånger. Den om hur blickar tar sig in på områden de inte får vara och hur jag önskar mig en annan kropp, ett annat yttre, för att slippa dem. Samtidigt inte alls. Men ingenting är till fullo på individens villkor så länge hen lever i kollektivet, det oundvikliga.

lördag 26 januari 2013

En lördag när den är bra.

Januari

Självutlösare och oborstat hår istället för dammsugare och dusch. Smutsiga tallrikar och P1 istället för diskmedel och dammtrasa. Bläckpenna och sista sidan i skissblocket istället för eventuella ambitioner.

fredag 25 januari 2013

Någonstans tungt, tar emot, hugger. Sömnen. Alltid sömnen. Likt ett hån. Tar in, tuggar i sig, sväljer och spottar ut. Dränkt i saliv, bara matt. Fortfarande vid gott mod och kanske stolt över dagarna som passerat. Tuggmotståndet. Önskar mig energi, intensivt och mycket. Söker svar. På vad? Det vet jag inte. Undviker. Undviker och cirklar runt omkring, uthålligt, undflyende. Kliver in, för samtal med mig själv. Blicken i spegeln. Ögonen. Mina egna. Hela tiden mina egna. Ögon, ord och strategier. Konfrontation. Ingen flykt, men murar. Skyddet. Drömmen, förväntningarna, fantasin. Verkligheten.

Hej,

6

Varenda dag är det en för mig ganska ansenlig mängd människor som anser det vara värt tiden att skriva in min bloggadress i sökfältet. Det tycker jag är fantastiskt fint och det gör mig glad, såklart. Detta att andra människor finner någonting i mina självcentrerade klagosånger. 
Tyvärr vet jag ingenting om dig som läser. Jag vet mer om människorna på fotografiet och utav dem känner jag ingen och kan bara berätta hur de var klädda den sista april 2010. Det finns förstås ingen kravbild när det kommer till kommentarer, men jag är nyfiken och vill ställa frågor. Kan ni inte berätta någonting om er själva, var ni bor eller hur mycket ni längtar till våren (inte alls?)? Om det inte känns lockande så kanske några ord om vad som gör den här textsamlingen värd att återvända till eller vad ni vill läsa när ni klickar er in här. 
Det vore fint tycker jag! 

torsdag 24 januari 2013

Nu har jag uppfunnit hjulet igen.

Inatt, i det vanliga tillståndet av svåråtkomlig sömn, låg jag och tänkte igenom morgondagen. Dagen som skulle bli den här dagen. Jag tyckte att den kändes som trängd utav aktiviteter, på ett bra sätt. I min dagbok skrev jag "det kanske är ungefär så en dag är i ett helt vanligt liv". Att jag sedan anser att det inte finns någonting som är "vanligt" eller "normalt" och att detta istället är ett skal utav normer som alla människor försöker tränga sig in i trots att ingen annan är där, det är en helt annan sak.
Så blev dagen också mycket bra och jag tänker att lite såhär ska dagar få vara. Dagar, eftermiddagar och kvällar där jag får omge mig med andra människor som tänker kloka tankar, kommer med insiktsfulla kommentarer eller bara besitter förmågan att dra alldeles lagom bra skämt om ingenting alls.
Jag är tacksam. Verkligen tacksam.

Jag tänker också på förmiddagen med P1 och de känslor som väcktes när människor på radio pratade om sådant jag kan identifiera mig med. Hur det är att ha ett rum inom sig som är fyllt av någonting som genererar ångest, depression och utmattning. Hur jag grät till samma program och kände hur mitt rum också måste få ta plats. Att jag måste kliva in i det rummet och låta andra göra det också.
Det är svart ibland, mörkt och jävligt uselt och tungt. Jag är i det och jag vet att det inte finns en quick-fix, men jag tänker att det är förbannat viktigt att tillåta sig själv att inte tänka på det jämt. Att tillåta sig själv att skratta, att ta plats, att må bra, när det ges tillfälle till det. För det är ok att stå på balkongen med en god vän och berätta hur det är och sedan gå in och sitta runt samma bord och skratta och vara glad. Ingenting är statiskt. Det får finnas utrymme till allt.
Maj

Idag tänker jag, när jag orkar, på självbild. Pendlar mellan plural och singularis. Försöker identifiera mig med det där tre år gamla fotografiet, bland annat. Men nu tror jag att jag har tänkt lite för mycket. På lite för mycket olika saker. Pressat mig igenom lite för många, olika, tunga processer. Både i tanken och i det faktiska livet. Det känns i bröstet.

onsdag 23 januari 2013

Ni vet hur det ofta beskrivs som en berg- och dalbana. Det är förstås sant på sätt och vis. Trots den trötta och tråkiga metaforen. Jag tycker att det blir svårt att förhålla sig till det ibland. Ganska ofta. Nästan jämt. Hur det på insidan svider och svär och hittar ut genom tårar och destruktiva handlingar, fosterställning på golvet och andra märkliga fysiska uttryck. Samtidigt kan omgivningen bjuda på bra saker. Arbetsintervjuer, uppskattade debattartiklar och varma vänner och bekanta.
Jag minns att jag i november skrev om hur separationen är nödvändig. Uppdelningen av jaget var självklar för min överlevnad. Jag vet inte om jag känner så längre eller om jag ens kan agera så. Det känns som en fysisk förändring där allting blir så mycket starkare från alla håll. Hur det tränger sig på. Det låter förstås sunt, att inte skära sig själv i bitar och plocka fram en del i taget. Att sammansmältas i en enda kropp.
Men hur gör man då när hjärtat fortfarande vill gå under samtidigt som det ibland slår lugnt och glatt därför att det yttre blir lite finare? Hur förhåller man sig till det klena tillståndet?
Jag försöker sova, äta och lyssna. Agera utifrån ideologin och magen. Hålla hårt om min egen rygg och samtidigt ta de där händerna som sträcks ut från andra och lita på att de inte släpper taget.

Och vet ni, en liten parentes som egentligen borde vara en hel sida: Alldeles nyss släppte jag ytterligare en smula på tystnaden. Jag berättade för min familj om hur jag behandlat min egen kropp och vägrat den tillräckligt mycket näring, sunda mängder mat och kärlek. Det var fruktansvärt jobbigt och jag är väldigt trött,  men det var också väldigt, väldigt skönt att sluta vara tyst. Att inte längre leva halvsann.

tisdag 22 januari 2013

Det gör så ont i mig. Inuti i bröstet. Det gör så ont i mig att huden på mina armar börjar svida under alla lager av kläder. Hårsäckarna känns som om de fylls med aceton och jag slår hårt med knytnäven mot bröstet därför att det måste släppa. Det måste släppa snart.
Jag har bestämt mig för att inte känna någonting längre. Jag har bestämt mig för att bli bäst på allt och aldrig mer känna någonting. Ibland, när det ligger krossade glas i diskhon och ansiktet drar ihop sig av allt som är fult, då är naiviteten den enda lösningen. Så jag bestämmer mig för att det får vara slut nu. Slut på känslor.
Men det går inte. Hur mycket jag än försöker blockera och tänka aktivistiskt, politiskt och hårt så kryper det tillbaka in under huden, ned i hårsäckarna och slingrar sig runt min hals. Jag är ledsen, jag är så överjävligt ledsen och det känns som en svulst som bara växer och förgiftar mig inifrån och ut. Nu läcker den genom min hud och får armarna att svida. Det är inga spindlar, bara gift.
Inatt låg jag vaken så länge därför att jag inte vågade försöka sova. Jag vågade inte försöka sova därför att jag är så trött på timmarna det tar och hur huvudet aldrig ger upp i sin jakt. Det där snacket jag hade med livet, det om hur vi inte kan ha det så här längre, det tycks liksom aldrig nå fram. Jag försöker vara glad över det som är fint. Försöker vara glad över att jag faktiskt har en arbetsintervju på torsdag och att jag har vänner som tänker som jag. Jag inte bara försöker, jag blir glad, men jag vill få det att räcka. Det räcker inte. Det räcker inte i det här tillståndet.
Jag vill åt en ständig uppgång. Det finns inget sådant. Inte ens ur det här. Det är ständiga myrsteg och sen sliriga backar tillbaka nedåt. Jag är väldigt trött på att vara ledsen. Det leder ingenstans. Jag är väldigt trött på att livet gör mig ledsen.

hope is a pearl that i share i share it with you

Tillstånd


På vintergator mitt i natten. Januari tycks aldrig ta slut. I februari blir jag äldre, men det är bara siffror. Jag har alltid varit gammal. Det blir lätt så.
Inatt med döden och tankar som slutar vid samma punkt som alltid. Det finns ingen annan som kan iklä sig mig och föra min kamp. Hela tiden dessa blodiga knogar efter trumspel mot insidan av jaget.
Tillslut arg. Ilskan som det enda som föder motivation.