lördag 29 december 2012

Vad jag funderar över nu:

Om känslorna, som känns mer verkliga än någonsin, är del i någon typ av förändring. Jag har hyllat ärligheten så länge. Sett den som det viktigaste. Grundstommen. Har slitit för att vara ärlig i relationer och drivit frågan så hårt i mig själv. Detta att jag aldrig vill ge en falsk bild av vad jag känner. Samtidigt har jag ju varit väldigt oärlig med allt det där. Inte de gånger då jag träffat någon som visat sig vara en väldigt fin människa och som jag inte kunnat möta känslomässigt. Då har jag varit övertydlig, berättat precis hur det är. Försökt låta bli att såra någon mer än nödvändigt. Men i allt det andra, i tomheten, tröttheten, ångesten och svärtan, där har jag varit tyst. Det kanske måste sägas vara en typ av oärlighet. Att jag nu släppt på tystnaden, försöker vara ärlig i vad som känns i bröstet även när det inte gäller någon annans välmående, har lossat på mina filter. Mina filter genom vilka jag låtit känslorna passera och där bara en liten del har fått komma ut på andra sidan. Så är detta då en förändring. Har jag förändrats den senaste tiden. Är det en förändring till det bättre. Kommer jag komma ut på någon slags "andra sida" och vara någon som mår bättre än förr.
Men det är satans svårt det här. Därför att jag blir så trött på att hela tiden känna så mycket. Har nog alltid varit lite trött på det och därför försökt vara någonting annat. Vara någon som inte tar saker så hårt. Men jag har alltid gjort det. Alltid känt orden mot huden. Alltid tagit de känslomässiga motgångarna väldigt hårt. Jag säger till mig själv att jag nu är mer hårdhudad. Att jag har lärt mig av livet. Det måste man göra. Är det medvetenheten om personen som gör huden tjockare?
Jag försöker få det klart för mig. Hur den där tuffa, arga, raka personen kan bära på så mycket sorg, tårar och mörker. Hur jag kan vara båda två och en och samma. Allt det där är min styrka. Det tänker jag. Att jag känner och att jag ändå orkar agera. Massor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar