tisdag 18 december 2012

there is nothing to it than just get through it

Så är jag sjukdomen. Eller är den jag? Orden både skär mig itu och är ett tryggt paradis att luta sig in i. Om jag är sjukdomen, då kan jag också bli någon annan.
Det här är barnet ni närde vid era unga, smala kroppar. Det här är vad som blev ur en vinterromans och moderskapet i den bruna skinsoffan. Det barn som under nittiotalets första sommar badade utomhus på Mariaplan och sedermera lärde sig simma en iskall sommar några mil utanför staden är nu det här.
Nu, här, då när jag känner mig övermannad av någonting som är jag, men som inte är jag, försöker jag säga att jag ärlig mot mig själv. Ärlig när jag inte vill börja i det här. Det går inte att starta någonting ur en människa som inte längre vet. För ett år sedan visste jag. Mellan anfallen av vemod, ångest och hopplöshet så visste jag. För ett år sedan kunde jag se mig själv vid någons sida. Han har ett namn, men det är inte viktigt längre. Men jag grät inte öppet då. Bara en gång och i fel armar. Jag sörjer inte det. Jag är tacksam över att livet utan pardon tog mig vidare ur det.
Att livet utan pardon ställer mig gråtandes på varenda gata i den här stan är jag inte lika tacksam över. Jag försöker vara det. Jag säger "det var nog dags" och ligger sedan vaken och river min hud därför att jag lät det ske. Men det var nog dags. Det fanns ingenting annat. Om jag skulle gjort någonting annorlunda, då skulle jag gjort det mycket tidigare. Det är inte viktigt längre. Det är försent och var alltid försent. Livet har i händerna vad som redan komma skall.

Jag kallar det sorg. Jag kallar det sjukdom. Jag kallar det depression, självdestruktivitet, förvirring, ätstörning, självförakt. Jag kallar det djup och jävlig inre död. Jag vet att jag inte är ensam och jag vet att jag inte är ensam i det. När jag går på dessa gator i staden jag för en kort stund säger till mig själv att jag älskar, då vet jag att jag inte är ensam. Jag tänker på de som slutat gråta och ger upp sina liv. Varje dag. Flera gånger varje dag. Det dör människor. Det gör mig arg. Det väcker ilskan. När sorgen malt och jag hört min egen röst mala, då tar ilskan vid. Innerligt avskyr jag sorgen, sjukdomen, döden. Vad jag vill slåss då.
Jag är också arg därför att jag kommer att behöva förklara det här så många gånger. Öppna bröstet igen och igen och markera med färg det som gör mig farlig. För ett år sedan dog någon jag inte kände. Det talade vi om. Någon (återigen ett namn som inte har sin plats här) sa: "Det är så själviskt, varför gör man så mot de man älskar?" och jag ville förklara varför man gör så. Jag förklarade inte. I vissa rum saknas förståelsen och det finns något vackert i det också. Men det går inte att komma ifrån att människor blir farliga för sig själva och dessa människor blir inte vackrare utan förståelse. De blir tysta. Vad tystnaden sen gör med dem.

Det finns en del i mig som vill åldras. Någon som vill bada barn. Den delen är fortfarande den del som kommer gå vinnande ur den här striden, men tystnaden har trängt henne ur mig. Det som finns kvar sörjer allt som har gått förlorat. Jag vet att jag med våld och mycket kärlek måste dra henne tillbaka in i mig och med vassa armbågar och mycket ilska och hat driva ut tystnaden och vad den fört med sig. När jag gjort det. När jag sen är mer goda dagar och trygga tankar, då kan jag börja någonting i ett tillstånd av ärlighet och jämlikhet. Vad det blir, om det blir, när det blir och om jag gör det själv eller tillsammans med någon annan - det vet ingen. Men det blir och jag kommer vara där och klappa mig själv på huvudet och säga åt mig själv att fyfan vad bra du är som klarade av det här, låt aldrig någon bli tyst igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar