måndag 10 december 2012

tänker bara vara ärlig.

Sammanhang. Syfte. Närhet.

Så beskrev någon livet som det är när det duger för att människan ska känna sig tillfreds. Den här människan, bakom de här orden, känner sig som ett skal. Ett skal som försöker hitta sitt innehåll. Innehållet försvann. Jag vet inte när. Jag vet inte vad som hände. Desto mer som stoppades innanför skalet, desto mindre fanns sedan kvar. Hela tiden jakten på kärnan. Jag kan förklara varför jag mår som jag mår, jag kan förklara varför jag får ångestattacker, varför jag ligger och skakar om morgonen, varför jag tror att jag ska kasta mig mot golvet när som helst därför att huden inte räcker till att spänna kring kroppen och hålla den på plats. Skalet spricker och ingenting läcker ut.

I bröstet finns vad som känns som betong. I betongen finns någonting inkapslat. Jag är osäker på vad. Väldigt osäker på vad. Om någon rotar, om jag rotar, så penetreras den där betongen sakta och jag känner hur någonting rör sig. Då måste hålen tätas därför att explosionen som annars väntar har med sig någonting jag inte vet vad det är. Jag har ingen kontroll. Vet inte vad det är jag har skapat. Jag. Har. Skapat.

Jag kan förklara varför jag mår som jag mår. Jag har tagit det sammanhang jag hade och kastat det högt upp i luften och sedan skjutit hål på det och iakttagit delarna som regnat ner över en yta som är större än vad jag förmår se. Hela tiden i rörelse för att hitta platsen där jag finner ro. Hemstaden, för att ta ett exempel. Hamnstaden. Helvetesstaden, som jag också kallat den. Hit begav jag mig när jag inte längre hittade syftet i min förra tillvaro. Då när livet började glida mellan fingrarna och jag inte längre visste om jag hade någonting kvar. Hamnstaden skulle rymma något sådant. Jag vet inte hur jag tänkte. Vad jag trodde fanns här. Om jag ens trodde att någonting fanns.

Jag kan förklara varför jag mår som jag mår. Det finns inget syfte här. Jag kan inte se längre fram än en vecka, kanske två månader i taget. Ser inte vad det är som ska ta mig, få mig, låta mig vara. Där varat är existensen i livet som skänker ro, spänning, glädje, utmaningar och tillslut tillfredsställelse. Inte heller finns ett syfte någon annanstans. Jag kan inte hitta syftet i en plats. Det måste finnas i mig själv. Så har jag heller inget mål. Åtminstone kämpar jag inte för att nå ett mål. Så avskyr jag framtiden lika mycket som jag avskyr nuet därför att det ingenting har att erbjuda och kanske främst därför att jag ingenting har att erbjuda.
I syftet ligger kanske närheten, men den står också för sig själv. Den som jag söker när jag orkar och griper efter, men också skjuter ifrån mig och flyr ifrån därför att jag är rädd för vad som händer med syftet om den försvinner. Den som jag också skyr därför att jag tror så lite om mig själv. Jag avskyr svagheten, osäkerheten, men hela tiden finns den där. Den som säger till mig att i slutändan så är jag ingenting mer än ett problem, någon som stjäl tid. I alla relationer. Oavsett form.

Allt jag vill säga. Hur jag vill klä av mig naken och visa med mina händer var allting sitter. Stoppa fingrarna i bröstkorgen och berätta att här, här är det jag känner men så kan jag inte det därför att jag är rädd och därför att jag är blockerad och därför att jag väl då också är deprimerad. Ordet jag inte vill ta i min mun därför att det nötts i tio år och tappat sin mening. Nu när någon annan säger det till mig så vill jag inte heller ta platsen. Men om jag inget säger. Hur länge går det att leva med känslan av att den här människan saknar sammanhang och syfte. Och varför måste jag vara den här personen. Spelar det någon roll om jag är den här personen. Vilken person ska jag vara och varför ska jag alltid vara någon annan.

Det finns så många konkreta exempel. De lyser nu. Hur varje stort projekt har avslutats med veckor, månader av rödvin och känslor som inte haft några gränser. Hur jag gråter oavbrutet i tre timmar på tåget mot Stockholm och när jag väl är där så är jag så glad över att jag har människor som jag vågar ringa, som jag kan träffa, men samtidigt så otroligt trasig i att de är för långt borta och jag vet inte om jag kan upprätthålla en relation och nöja mig med hur den ter sig när avståndet är så gigantiskt (närheten).

Jag tror att verkligheten blivit för verklig nu. Det är för tydligt att jag måste hitta ett syfte. Det är för tydligt att jag är helt utan sammanhang. Det är för tydligt att jag är så trött på att sova ensam, leva ensam. Det är för tydligt att jag har byggt betongklossar i bröstet och delat upp mig själv gång på gång på gång. Och jag minns hur det lät förra hösten när jag ringde mamma och jag sa jag kan inte leva ditt och pappas liv, ni kan inte vara mitt liv, jag måste ha ett eget, men det kan inte vara så här, det kan inte vara så här att bara för att jag är ensam och inte får vara med någon så orkar jag inte med vardagen, det kan inte vara kärnan och det tror jag inte heller att det är. Någonstans mitt i all den här skiten så älskar jag mig själv. Jag tycker att jag är bra. Att jag är klok, rolig, snygg och absolut någon man borde ragga upp om man såg henne på krogen. Det går inte ihop. Allt är splitter. Allt är bekräftelse. Allt är ångestattacker, nedstämdhet, tårar. Allt är meningslösheten. Den är för stor och jag vet inte VAR jag ska hitta sammanhanget och syftet. Hur jag i mig själv ska hitta närheten.

Jag har inte bara varit tyst. Jag har ljugit. Ljugit för att skydda mig själv, för att skydda andra, för att bevara saker som kanske inte borde bevaras eller som kanske inte behövde skyddas för att bevaras. Men att säga att gränsen mellan att vilja och att inte vilja finnas går rakt igenom mig. Att säga det är nästan omöjligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar