torsdag 20 december 2012

så det gör ont igen.

Vad det sliter ibland. Det är inte så att jag försäkrar mig om att det inte är någon som har fäst krokar i huden på mina armar och drar för allt vad denne är värd, men det är nästan. Det är inte så att jag försäkrar mig om att inte någon slår mig i bröstet med en slägga, men det är nästan. Det är inte så att jag försäkrar mig om att inte någon står och skriker elaka ord åt mig, men det är nästan så. Jag vet om att jag är ensam. Jag vet om att det är tomt. Jag vet om att ingen annan än jag är i det här rummet. Men vad det sliter, ibland. Vad det rycker och drar, bultar och svider. Det är en satans häxjakt på själen eller vad som nu utgör vad som är mitt jag. Om det nu är mitt jag som ska nås. Om det nu inte är någonting annat i mig.
Och jag tänker: Det är inte konstigt att jag sökt lugnet så länge, när det här är vad som finns i mig. Utanpå mig. Det är inte konstigt att jag försökt skala av huden när den gör så ont att vara klädd i. Det är inte konstigt att jag med hård och strikt diet krympt mig själv när det ibland blir så överjävligt att vara en kropp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar