tisdag 25 december 2012

om hur det är. igen.

Vaknade till en otroligt usel dag. Det var lika bra att packa väskan och kila hem. Människor och ljud, krav och förväntningar. Det fungerar inte. Vågade knappt öppna munnen därför att ingenting snällt kom ur den. Låg på soffan en halvtimma innan bussen skulle gå och ville bara gråta, men orkade inte börja gråta för då skulle jag inte få åka därifrån. Med jackan på och hatten nedtryckt över den snart förlånga luggen stod jag i hallen och mamma tittade på mig och frågade "Är du ledsen?" jag svarade "Ja." och sen sa vi hejdå och jag satt tyst bredvid pappa i bilen.
Jag ville kliva av bussen. Ville kliva av pendeltåget. Ville kliva av nästa buss. Hann skriva en roman i huvudet eller åtminstone en diktsamling att mäta med Bolaño i sidantal. Nu är allt borta. Jag är så trött. Hela tiden så trött. Och alla konversationer, alla frågor. Jag vill inte. Vill be dem att aldrig ringa igen därför att jag inte orkar ha någon som ringer mig. Är så trött på omtanken därför att jag är helt oförmögen att ge någonting tillbaka. Är så trött på kallpratet och vardagspratet också. Det är så oviktigt. Ingen säger någonting viktigt längre. Det finns ingenting kvar.
Mina händer är tomma och hålet i vänsterhanden brinner. Det är tomrummet efter det sköra jag brukade bära på. Mitt emaljägg som jag stundtals vårdat så ömt. Jag funderade på att stanna på vägen och köpa något riktigt jävla vasst (förlåt), men jag gjorde det inte. Det måste betyda att det finns någonting kvar. Någon självbevarelsedrift som vill rädda jaget till vad som kommer sen. Jag blir arg på mig själv. Det betyder väl också någonting.
Min svaghet är så fruktansvärd snuskig. Den äcklar mig så innerligt. Det har gått för lång tid nu. Jag skiter i vad den ger mig i kreativitet, ödmjukhet och kärlek. Nu är den bara snuskig. Jag är patetisk. Alla är patetiska. Visa lite jävla styrka någon gång.
Och så trött på mitt förakt. Jag måste sluta känna förakt. Det är bara en spegling av vad jag känner när jag ser mig själv och ingen, ingen förtjänar det.



Till och med på julafton är ni så många som läser. Jag vill bara ge någonting mer än det här. Mer än mina snuskiga ord om mitt trasiga bröst och tunga sinne. Det är väl också en del i det, antar jag. Mina ord är främst för mig och jag blir glad (någonstans blir jag väldigt glad) över läsarantalet som står sig och måste väl någonstans acceptera det faktum att vi alla är fria att läsa vad vi vill. Tack för att ni fortsätter. Ja.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar