söndag 30 december 2012

om framtiden. tankarna om framtiden.

I november stod jag på min uteplats och prövade tanken om framtiden. Jag tänkte mig hela vägen till januari. Då skar det sig i bröstet och jag var tvungen att kasta den tanken långt ifrån mig därför att den gjorde mig så illa. Nu är det knappt två dagar kvar till den första månaden på nästa år. Jag försöker experimentera i tanken. Föreställa mig livet om femtio år och vad jag vill känna då. Vad jag vill se tillbaka på och vara nöjd över. Tillfreds med.
Det är ett svårt tankeexperiment. Jag hittar inga faktiska punkter. Står bara med vetskapen om att jag vill kunna känna att jag lät mig själv må bra. Jag tänker att det handlar om pengar nu. Jag tänker att mitt sjuttiotreåriga jag inte hade känt sorg över att jag inte slutförde min nuvarande utbildning. Det handlar bara om att jag har studerat i tre år nu, på helfart och att jag inte vet hur jag skulle kunna få tillvaron att gå ihop utan mina lån som jag samlar på hög.
Någonstans är det nog ändå så att jag inte längre vill studera som jag gör nu. Det har min kropp sagt åt mig. Kanske kommer det en dag när jag vill återta kurslitteraturen och de akademiska studierna. Men det är inte den här dagen. Det kommer inte att vara morgondagen.
Det är ett tufft projekt. Detta att vara tvungen att skapa sig en ny tillvaro. Jag frågar mig själv om jag kan fortsätta i vad jag gör tills dess att jag hittar någonting annat än lån som kan trygga min inkomst. Att ens kalla det för att trygga inkomsten. Det säger ganska mycket om hur länge jag varit i studierna.

Egentligen vet jag vad jag vill göra. Jag vill skriva. Jag vill prata mig varm för jämställdheten och allas lika värde. Jag vill kunna påverka. Jag vill ha en röst. Jag vill skapa. Den insikten som jag kommit till är att jag inte kan ta vägen genom akademien. Att jag har tröttnat på det. Att jag inte hittar mig själv i det. Jag är inte längre den personen.
Det är sorg jag känner. Jag har svårt att göra slut med den akademiska världen. Jag har svårt att göra slut med den identiteten. Borde samtidigt förstå att jag inte behöver göra slut därför att det är mitt bagage. Jag kommer inte att behöva bränna några år, dokument eller betyg. Allting kommer att finnas kvar i mig.

För snart tre veckor sedan sjukskrev jag mig själv. Det finns inga papper som säger att jag är oförmögen. Ingen läkare har gett mig den här pausen. Jag har gett den till mig själv. Det är en ynnest att kunna göra så. Det förstår jag också. Människor har inte alltid den möjligheten.
Jag är inte klar med den här perioden än. Jag känner mig inte i skick att friskförklara mig själv och återta sysselsättningen. Men det har redan gjort skillnad i mig. Jag är lugnare inombords. Får alltmer sällan  panikångestattacker, känner inte av trycket lika intensivt och är inte lika rädd för explosionen inombords. Det handlar numera om en känsla av sorg, nedstämdhet och rädsla. Jag är fortfarande rädd för att gå tillbaka till cafét där jag satt jämt. Sitter ibland med mina vänner och känner hur fötterna nästan domnar och hur det kryper i huden. Jag känner mig inte i skick att friskförklara mig själv, men det är lugnare.

Jag återkommer egentligen till samma punkt, gång på gång. Detta att livet inte skapar sig självt åt en. Detta att jag måste skapa det åt mig själv. Vill jag någonting så måste jag själv se till att det händer. Att allting inte går att få att hända, det är ofrånkomligt.
Jag känner att jag behöver en plan och kanske är det en annan plan än den jag hade för två veckor sedan. Den om att studierna skulle få fortsätta vara i mitt liv i ytterligare tre månader. Jag vet inte om det går. Jag måste se efter om den planen fortfarande är möjlig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar