fredag 21 december 2012

om en tjej jag känner.

Den här tjejen. Hon som har pratat inför så många människor. Hållit i minst hundra möten. Ringt samtal, tagit konflikter, peppat så många till att göra så mycket. Dansat på de trängsta dansgolven och ställt vänner mot väggen. Den här tjejen ska ikväll hjälpa en annan så fin tjej med en grej på en klubb och sen dansa och dricka öl. Den här tjejen är livrädd. Livrädd därför att kroppen är opålitlig och hjärnan tvingar tårar ur ögonen. Livrädd för att människorna ska bli för många och rummet för trångt, golvet ska bytas ut mot ett oroligt hav och väggarna ska bli tjockare och komma närmare. Den här tjejen tänker berätta det och sen göra allt det där ändå. Det finns ingenting farligt i att gå ut och dansa. Det finns ingenting farligt i att möta blicken hos människor eller svara på frågan "hur är läget?".
Den här tjejen funderar på om den värsta människan att ställa mot väggen är sig själv, om de svåraste konflikterna tas med den egna personen. Den här tjejen förstår att allting är delar av den egna kampen. Den här tjejen förstår också att det är roligt att få vara med sin fina vän och att det är roligt att gå ut och dansa och dricka öl. Den här tjejen vill göra roliga saker därför att roliga saker gör tjejen glad. Den här tjejen har svårt att förstå att det fanns en tid före den här tiden där hon var ute och dansade flera gånger i veckan och kunde krama trettio personer på en kväll och skrika genom musiken "det är bra! jag är så jäkla svettig bara!". För så har hon också känt. Den här tjejen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar