torsdag 20 december 2012

om en låda.

I mellanlandet. Jag avskyr mellanlandet. Jag brukade inte avsky mellanlandet. Nu avskyr jag därför att det gör mig orolig. Därför att det gör mig osäker på åt vilket håll jag glider. Mellanlandet är inte stilla särskilt länge.
Jag tror att jag är lite arg idag. Samtidigt glad. Och ledsen. Förväntansfull. Uppgiven. Jag vet att jag kommer att göra saker idag och låtsas som om jag inte tänker. Men jag kommer att tänka. Jag tänker redan. Jag tänker på igår i fåtöljen när jag satt med fingrarna mot nyckelbenen och gnuggade huden där. Varför gör jag alltid så? Jag tänker på att jag på förmiddagen gick ned mot Magasinsgatan och saknade manin. Den som får mig mördande kreativ. Så tänker jag på vad som hände igår eftermiddag och på kvällen och tänker att det inte kändes som den milda mani som drabbar mig i perioder, men någonting var det som drabbade mig. Jag tänker förstås att det är jaget som drabbar mig. Och jo, det vill jag skriva om för det tänkte jag på inatt när jag låg sömnlös:

Inatt tänkte jag att jag var tacksam ändå. Tacksam över att mitt bröst går under och jag gråter mer än jag ler. Tacksam över att jag fallit ihop så här. Jag vet inte hur jag ska skriva detta så att det inte blir fel, men det är så jag känner. Jag avskyr tillståndet, kräks på smärtan, vill ibland inte längre leva. Det finns det inga tvivel om. Men vad det gör med mig. Hur det förändrar mig.
Jag tänkte på förändringen. Hur människan inte kan komma ifrån att hen är den hen är, men att det också finns utrymme för förändring. En kort stund inatt blev jag ledsen över att jag inte har nått den här förändringen tidigare, men sen släppte jag den tanken. Nu fanns det rum att växa (eller krympa eller omformas). Då gjorde jag det.
Å andra sidan vet jag inte. Förändring? Jag känner mig inte förändrad. Jag känner mig snarare blottad. Det har handlat så mycket om skam. Det är fortfarande en process. Jag har tagit ångesten och allt som hör den till och lagt den i min hemliga låda och slagit in lådan i skam. I lådan har på något underligt vis även all min kreativitet hamnat. Den blev också hemlig. Egentligen är det inte särskilt konstigt eftersom kreativiteten i perioder närts av ångesten och vice versa. Att visa produkten av min kreativitet blir ofrånkomligt att visa ångesten.
Poängen, slutsatsen, kontentan: Jag börjar klä av lådan nu. Dra bort skammen från den. Det blir så när någonting börjar läcka. Då räcker det inte att täta lite på måfå, man måste riva upp golvet och hitta källan. Min låda har läckt länge nu. Jag har tätat efter bästa förmåga. I höst misslyckades jag. Det sipprade ut lite överallt. Jag tryckte händerna mot hålen, men ibland behöver man händerna till annat. Så satt jag där som en blöt katt sen, med sanningen och ångesten som ett fuktigt täcke över mig. Tillslut bestämde jag mig för att glänta på lådan, vrida om nyckeln och öppna försiktigt. Där är vi nu. Jag tittar ner där ibland när jag orkar, låter andra titta också. Pekar och visar. Här är min ångest. Här är min kreativitet. Här är produkterna av dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar