lördag 1 december 2012

nu ska jag överdriva lite.

Varje gång jag på riktigt öppnar munnen känns det som om det är det enda jag pratar om. Hela tiden måste jag berätta precis hur det är. Jag tänker på det när jag är utan sällskap. Hur jag inte kan välja mellan att vara tyst eller att vara ensam. Hela tiden måste jag kräkas ut det. Ibland träffar det rätt och det går att byta tankar och komma lite djupare, men ibland slår det helt fel och jag känner mig vilsen.
Jag har ingen lust att hela tiden älta samma sak. Samtidigt är det helt omöjligt att låta bli. Det känns som att det är det enda jag är. Vare sig jag flyr från en fullsatt teater eller sitter två i soffan och tar igen månader av uteblivet umgänge. Jag säger saker jag aldrig förut sagt till människor jag aldrig pratat med på riktigt. Fastän vi har pratat. I så många år. Jag avskyr ångesten. Jag avskyr att den får ta plats, att den får ta över rummet och att jag måste prata om den därför att jag inte längre fungerar som jag brukade.
Han säger ungefär: emotionell störning, du finns inte i personen du visar upp, hjärnan förstår när bröstet inte gör det. Och jag håller med i visst, men inte i allt. Sen skalar han av mig diagnoser jag fått och ger mig en ny och då vill jag gå. Vill inte ha fler ord på min kropp. Inte heller färre. Låt mig vara i vad jag är och hantera det först. Han gör vad han inte ska och han dömer fast han redan pratat om rädslan inför att bli dömd. Efter tio minuters samtal vet han plötsligt mer än mig som har levt med jaget i alla mina år.
Ikväll vill jag vara min kropp utan nivåer och utan hjärna. Ikväll vill jag vara i bröstet utan att försöka pausa hjärtat och dämpa värmen. Ikväll vill jag vara hjärnan utan att slå mot tanken och vrida på verkligheten. Ikväll vill jag känna fötterna mot golvet utan att känna tyngden som pressar dem neråt. Allt det där vill jag. Ingenting av det där får jag.
Med det sagt vill jag understryka att jag inte är utan hopp. Det är viktigt. Men nästa gång jag får besök vill jag inte inleda med att säga "nej, det är inte så bra" och berätta om hur jag svettas, hur hjärtat klappar och hur huvudet snurrar - precis då. Nästa gång någon sitter i min soffa vill jag inte oroa mig för vad nästa klunk vin, cigarett, andetag eller ord kommer att göra med mig.
Om en vecka ska jag sova på min systers soffa femtio mil härifrån och jag är rädd att jag kommer missa tåget. Inte därför att jag försover mig eller tar fel på tiden, men därför att jag inte kommer orka åka. Jag är inte säker på att jaget hittar värdet i en helg någon annanstans. Och skammen. Skammen i det. Skulden. Utmattningen. Nu är inte om en vecka, om en vecka är då. Då kan jag fundera över orken och värdet. Inte nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar