onsdag 19 december 2012

Näe, hörrni, det är vad det är. Jag är väldigt mycket ledsen nu. Väldigt mycket ont i bröstet. Står framför spegeln och förstår nog inte riktigt vad jag ser. För första gången på tusen år så tycker jag att min kropp är helt ok. Så vet jag att jag inte får tycka det därför att alla mina byxor sitter löst och mina bröst snart inte finns längre. Främst får jag inte tycka det därför att jag har en osund relation till mat och till mig själv.
Jag har väldigt svårt att tycka synd om mig själv. Väldigt svårt att acceptera att någon annan bryr sig om mig. Jag har väldigt vårt att skiljas från uppfattningen och inställningen om att jag klarar mig själv, kan själv och är för tuff för att knäckas. Men jag tycker lite synd om den delen i mig som måste hålla mig upprätt och leda mig framåt. Den delen som ser i spegeln att någonting är fel och den delen som viskar på kvällen "jag vill leva, jag vill leva, jag vill leva". Henne tycker jag synd om, för hon har inte förtjänat det här. Hon förtjänar långa middagar, teaterbesök, utflykter till konstiga ställen, timmar på utställningar, någon eller flera att hålla i handen och hångla med på förmiddagarna, en stark kropp som bär henne på promenader och träningspass. Hon förtjänar allt, men inte att behöva bära den här personen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar