torsdag 6 december 2012

men mest av allt så självcentrerad.

Det känns så otroligt ointressant och jag använder pennan som verktyg för att inte implodera. Tankarna som är på tusen olika platser och samtidigt försöker vara där. Jag tänker att jag inte har tid med det här. Jag har inte tid med tre timmar en torsdagseftermiddag. Mina tankar har inte tid. De behöver tänka på annat och pennan behöver göra någonting annat än det den gör där. Då.
Tankarna är i kampen. Tankarna är i meningsskapandet. Tankarna är i värdet (av vad?). Tankarna är i uppdelningen. I det tudelade. I hur jag försöker förklara för mig själv. Jag skriver längst bak i anteckningsblocket "att separera är att överleva" och jag menar jaget.
När det är för mycket tvivel och för mycket ifrågasättande av livet, då måste det finnas en separation. Om jag inte får leva i den delen som skildrar det alltigenom banala och kräver bekräftelse i det, då vet jag inte riktigt hur jag ska finnas.
Det är inte likgiltigheten. Den är inte tillbaka. Det är en annan version av det avtrubbade sinnet. Hur jag domnar och sjunker undan. Jag vill inte vara i det. Jag vill inte vara i gyttjan. Nu tappar jag bort mig själv i tanken. Vad var tanken? Att jag skulle skriva om separationen. Skenet. Vad ger jag sken av? Vad vill jag ge sken av? Så är jag inte bara i gyttjan. Jag är gyttjan. Den som slinker mellan fingrarna när jag ska granska den. Jag är gyttjan och det mjuka och fågelhjärtat och. Och jag kan visst älska. Jag kan visst skratta. Jag vet hur man gör. Det finns där under allt.
Jag tänker att det kanske inte är så lindrigt ändå. Jag tänker också att jag vill ge upp, men att jag inte kan. Ger jag upp så måste jag också ge upp mig själv. Det vill jag inte. Då vill jag inte ge upp. Inte alls.

Alla tankar. I mitt huvud. Hur jag förstår att jag inte kan vara ensam hela tiden. Att det skadar så mycket att vara ensam. Hur jag också förstår att det är svårt att vara någon annan än den man är. Om man är någon som vill vara ensam. Lika mycket som man är någon som inte vill vara det. Men i ensamheten finns utrymmet att förvärra allt. I orden finns också det utrymmet. Jag skriver fram det här lika mycket som jag känner det. Så tänker jag. Kanske förstår jag också att när jag tänker så, då tänker jag fel. Kanske förstår jag att jag då gör om samma sak som jag gjort i tio år. Jag reducerar problemen till mitt eget huvud och mitt eget förverkligande. Här har du ditt hemmabyggda monster, lev med det eller gör någonting åt det. Själv. Gör någonting åt det. Själv.
Återigen är jag rädd för vad jag var rädd för innan jag bad någon annan om hjälp att göra någonting åt det. Att det inte går att göra någonting åt det.

(Och allt detta jävla gnäll och hur det är jag som vill slå mig själv i ansiktet och säga åt mig själv att det får vara nog nu och att jag får klä av mig allt det där och bränna det och sen gå vidare och skratta, älska och göra allt det där som människor gör när de inte ägnar för mycket tid åt att skapa sitt eget monster.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar