lördag 22 december 2012

kort så om i hjärnan.

Vansinnet. Börjar skriva, har ställt vinet för långt ifrån mig. Kliver upp. Hämtar glaset. Sätter mig tillrätta. Är ilskt feministisk som jag alltid är eller blir när jag möter idiotin igen efter en stund i kärlek och förståelse. Tecknar hastigt den nakna kroppen, men är i orden och låter inte kroppen vara. Tänker på henne, vi har legat med samma man. Jag borde aldrig ha blivit arg. Det är så längesedan nu. Har förlåtit eller avsagt mig ilskan, svartsjukan, kärleken, åtrån. Han är någon jag kom över för längesedan. Mötte henne på biblioteket tidigare i höst. Tittade, tittade bort. Borde stannat, sagt hej, kramat henne och frågat vad hon gör och hur det går. Är inte arg, borde aldrig ha blivit det. Det är svårt att hålla sig ren från de fula känslorna. Tittar på min egen kropp. Den har också legat med honom. Minns hur det var, hur han känns och är. Det korta håret under fingrarna, tinningen och bakhuvudet. När han hade varit borta länge och jag hade tappat aptiten igen, men var glad ändå eller kanske också delvis därför. Så kom han hem och tog i mig och sa att jag var två steg från att bli lämnad åt vården, men sen ligger vi med varandra och han är mycket smal och jag känner hur hans höftben krockar med mina och det är bara hud emellan dem då. Det är fem år sedan nu. Jag tycker om att skriva om det ibland. Min hjärna är en bank av minnen och jag nyttjar dem. Ser det inte som någonting respektlöst, ser det snarare som någonting mycket kärleksfullt. Hur jag aldrig låter det vara meningslöst. I en annan tid är hon kvar, hon som är jag. Vad fin hon var.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar