lördag 15 december 2012

Jag försöker vara tuff igen. Jag tänker att det behövs också. Försöker överlägga med mig själv om hur länge jag ska vara kvar här. Vill åka imorgon. Tänker att jag kan trösta mig själv nu. Funderar mycket på om det är oklokt. Blir bekväm i tryggheten av att aldrig vara helt ensam. Tror att jag kanske behöver den då när jag är bortom tröst. De stunderna. Tror också att det kan bli skadligt att vara här för länge.

Hur kroppen reagerar. Inte för att jag inte behandlat den som skit under lång tid, men hur den verkligen gör motstånd nu. Mina hälar slår inte mot golvet när jag går, mitt huvud förföljs av en märklig och kraftig yrsel, allt känns som feber, ögonen går sönder och min hy är likblek och nästan pubertal. Jag är synnerligen sexig med andra ord. Det tänker jag inte sticka under stol med.
Dessutom driver jag runt i tre lager kläder, en filt som mantel och den där högt älskade gosedjursgrisen instoppad under tröjan eller i ett fast grepp under armen. Min lillasyster säger att jag ser ut som ett barn. Jag kan inte säga emot.

Hursomhelst finns en drivkraft i de stunder som inte dödar bröstet. Jag vill vara i ett liv som inte är en skyddad paus. Att jag inte är säker på att det livet finns är en annan sak. Det är också min sak. Troligtvis även en sak där jag måste utföra ett smärre ingrepp i min egen hjärna för att förstå att jag har ett liv som är mitt att leva, forma och bestämma över.

(Och kära jaget, kan du sluta vilja kräkas på din dator och börja skriva på den istället för telefonen manar inte till ett välskött språk och formuleringar som går att vara stolt över.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar