söndag 30 december 2012

Ibland tänker jag att jag ska sluta skriva när jag har alkohol i blodet. Oftast infinner sig den tanken dagen efter en sådan där natt när jag traskat hem uppgiven och alkoholen har spätt på känslan till den milda grad att jag inte vet var jag ska göra av mig själv. Inatt är inte en sådan natt.
Jag tänker på mängder av saker. Som alltid. Hur mycket jag hinner läsa mellan varven och vad det väcker för känslor. Det väcker alltid känslor. Motivation, otillräcklighet. Hur jag känner att jag inte har någonting att må dåligt över eller hur jag förstår att det inte går att mäta. Jag tänker mycket på det faktiska och på det emotionella. Var gränsen går. Vad som bor inuti och vad som kommer utifrån.
När pappa kom och hämtade mig för över två veckor sedan och höll min hand hela vägen hem pratade vi en del. Mellan tårarna hann jag säga saker och han pratade nästan hela vägen. Jag minns att jag sa att jag inte visste om jag skulle klara av att någonting hände i det verkliga livet. Jag sa att om någon råkar ut för någonting nu, om det händer en olycka, då klarar jag inte mer. Då kommer jag att sprängas i bitar.
Människor sprängs förstås aldrig i bitar av sina egna känslor. Det fungerar inte så. Kroppen exploderar aldrig. Men jag läser om människor som går igenom precis det där. Olyckor, sjukdomar. Jag tänker på min farmor och hennes darrande händer, hur julafton har gått från att vara hennes dag till att bli vår och hur hennes mat för varje år blir mindre hennes eget verk och mer någon annans.
Det finns hela tiden. Det är en del utav livet. Det tänker jag på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar