fredag 14 december 2012

Hur ont det än gör. Hur mycket jag än gråter. Hur tyst min röst än är. Hur illa jag än mår.
Det följer ändå en insikt med det här. Inte bara en. Det följer flera. Hur smärtsamma dessa än är så är de också nödvändiga.
Alla år jag har skyllt motståndet på lathet. Hur jag verkligen börjat se mig själv som en i grunden lat person. Omvägarna och ursäkterna jag har funnit för att förklara mitt agerande. Jag förstår nu att motståndet och tröttheten har varit tecken på att jag började ta slut.
Känslan är densamma nu och jag vet att det inte är för att jag är lat som jag inte orkar starta min dator eller plocka ur diskmaskinen.

Det är så svårt att vara svag. Det är så svårt att inte fortsätta svälja, säga ja, bita ihop och bara gå på. Det har varit så lätt att skratta åt oron och frågorna. Lätt att tillåta sig själv att bli prestationen och ingenting annat därför att någonting annat kräver konfrontation med människan inuti. Den lilla människan som har skrikit så högt efter kärlek, ledig tid. Hur länge har jag bett om lugn och ro? I tio år. Minst tio år. Hur går det att missa. Varför är det så svårt att låta sig själv bara vara.

Jag börjar förstå föraktet och äcklet för det mänskliga nu. Ser det i min uppväxt och i min skyddsmur. Jag har förklarat det för mig själv och vill inte längre någonting annat än att gå vidare ur det nu. Få se någon jag älskar på riktigt njuta eller gråta.
Så lovar jag mig själv att aldrig mer ljuga om mina känslor för någon. Det går inte att skydda eller bevara genom lögn. Förr eller senare slår det emot jaget.

Det är svårt att vilja leva nu. Men hade jag inte haft någon drivkraft kvar hade jag heller inte längre levt. Man kan inte skriva sådant här. Man kan inte säga att man inte vill leva. Jag gör det ändå. Jag tänker skriva det så länge jag känner så. Dessa ord är utan censur. Nästan helt utan censur. Det finns inte längre någon kraft att tysta mig själv. Jag behöver rensa mig själv på dessa ord och känslor. Språket och orden är mitt verktyg. Har alltid varit och kommer alltid att vara. I texten finns viljan att fortsätta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar