tisdag 11 december 2012

hej, god natt.

Två snabba saker för jag tänker stövla i säng alldeles strax.

1. Hur länge man lever med och i någonting utan att riktigt förstå vidden av det. För ett år sedan (minus två veckor) satt jag på tonårsbussen in till småstaden. Juldag och festligheter. Jag skrev om det då. Hela eftermiddagen hade jag elefanten på mitt bröst, trycket och smärtan. På bussen kröp det ut över hela min bröstkorg, mot armarna och jag hade spindlar (lever i djurmetaforer) över hela kroppen. Genom iskall vind gick jag för att möta en av mina bästa. Vi skulle ta följe till festligheterna. Hela tiden trycket och inte ett ord ur min mun. Hemma hos en av de där bekanta som aldrig blir en vän hade människor samlats. Människor ur något förflutet som varje år ska försöka bli ett nu för mig. Jag log, kramades, pratade nog en del. Drack en öl. En till. Konstaterade sedan att alkoholen lossat elefanten, dövat spindlarna och kände då skräck och lättnad.

2. Min hals svider av för många cigaretter och när snön smälter kommer jag att få plocka många fimpar från uteplatsens stenplattor. Jag söker en lägenhet jag inte kommer att få och undrar på bussen hem varför jag gör så. Frågar mig själv om jag ens kommer att vara kvar här. Om jag kan vara kvar här eller vill det. Jag överväger flykten igen och inser att det inte är rätt tid att se den som en lösning.
Morgondagen är full av måsten och det är vardagen som packat dem hårt. Men sen framåt eftermiddagen så kommer jag att lämna mitt sista seminarium på höstens sista kurs och jag tror att det är bra. I vår får jag återse några som jag vill prata med och som kanske är bara lite utav ett sammanhang. För mig. Jag har fyra veckor av ostrukturerad tid där jag ska skriva akademisk text och begrunda livet. Förhoppningsvis sammanställa annan text. Jag föreställer mig att jag har projekten inom räckhåll nu. Och hörni, kan ni förstå att om två veckor har det vänt och blir ljusare igen och snart är det ett nytt år och då förstår man att det snart blir vår igen.
Ikväll är jag utan skam och några gram lättare. Ligger på mattan och ritar de ledsna och arga ansiktena, lyssnar på Dylan och har pressat tyngden en liten bit ifrån mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar