söndag 16 december 2012

En liten stund vill jag skratta åt mig själv. Då när jag tänker att nu är det ju bara den vanliga ångesten i bröstet. Andnöden och trycket. Jag tror att jag behöver en smäll på käften. Det och en tatuering i pannan som påminner om vad som händer när man inte tar sitt bröst på allvar. Att försöka sköta den här människan är på riktigt som att ha att göra med en dement treåring i trotsåldern.
Men man når väl (för i helvete) en gräns.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar