torsdag 13 december 2012

Egentligen vill jag skriva idag, men jag klarar inte av ett tomt papper eller att starta datorn. Så jag använder telefonen. En kort rapport.
Jag gråter hela tiden. Är utan energi. Kan inte längre vara ensam därför att jag inte står ut med impulserna i huvud och kropp. Sitter i fåtöljen hos mor och far. Blir serverad kaffe och mat. Är föremål för oro och omtanke.
Det är väl den beryktade väggen. Jag har kastats rakt in i den. Fast det är inte sant. Jag har långsamt varit på väg. I tio år eller kanske tjugo.
Det är konfrontationen. Jag har använt mitt bröst som soptipp så länge. Kastar mer och mer skit i samma hög och sen snabbt tagit mig utom synhåll. Men det går inte att cirkla omkring det alltför länge. Tillslut blir stanken outhärdlig.
Så jag behöver en paus därför att allt är en kamp. Att tugga maten utan att kräkas eller kasta tallriken i marken. Att sova när bröstet värker, när det hugger i ryggen och när det dundrar i huvudet. Att prata när rösten inte längre håller efter fyra dagar av nästan oavbruten gråt och det där greppet kring strupen. Att andas när kroppen och huvudet vill kasta sig rakt igenom glas och bli hängandes med halsen mot det vassa och trasiga. Sen ingenting.
Men det finns någonting i all skit som orkar ibland. Bara lite. Att få vara med människor och att känna kärlek. Det och drömmen om Paris. Det som skapar hopp när alla förhoppningar känns som någonting som aldrig funnits. Jag måste tro att det är vad som kommer att lösgöra mig från blöta kinder och ett bröst som stinker av röta och död. Det kommer att bli bättre. Ibland måste man bara slå i botten och lära sig leva igen.

2 kommentarer:

  1. <3. Jag addade dig på fejjan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag var fint. Fint med bloggvänner som blir fejsbokvänner. Kram

      Radera