torsdag 6 december 2012

Eftersom det tydligen fortfarande finns de som googlar mitt namn och letar reda på min blogg, trots att jag trodde att det var omöjligt, funderar jag mycket på vem eller vilka som i smyg läser den här självkritiska och ångestspäckade sörjan och samtidigt låter mig härja vidare på vanligt vis i utanförbloggen-livet. Det är den där separationen. Uppdelningen. Den måste vara så märklig att titta på i smyg, tänker jag.
Jag överväger om jag ska bli arg, men nej det kan jag ju inte bli. Det är inte som om någon tvingar mig att skriva det här. Då får jag nog vara arg på mig själv. Jag är mer nyfiken. Undrande. Kanske något irriterad på att jag inte får vara delaktig.

Egentligen var det inte vad jag skulle skriva. Jag skulle skriva: Imorgon sitter jag på tåget till huvudstaden och tre kvinnor som jag tänker högt och gott om. Jag hoppas på en välbehövlig paus, lite perspektiv, vin som inte efterlämnar en bitter smak av kemisk ångest och kanske några paket att lägga under granen om ett par veckor. Det ska bli fint. Det ska det.

Jag misstänker att kommentarsfältet inte kommer att fyllas av bekännelser även om det hade varit på något vis skönt. Samtidigt kanske väldigt skrämmande. Hursomhelst är sökstatistiken inte svår att hitta och där finns mitt fullständiga namn och även en del annat: "texter om ångest" är ett exempel. Allting leder ju rätt. Tänker jag mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar