lördag 29 december 2012

efter tolv timmar.

Det var fint. Vad fint det var att ha en dag som var värd sin tid. Nu snöar det. Blöta snöflingor. Blåser på tvären. Det gör det visst alltid i den här staden. Den här staden som jag försöker bli vän med igen. Vi var vänner. Vi är vänner i perioder, i stunder, i dagar, i timmar.
Sedan sitter jag på en av de där pubarna som jag känner sedan sena tonår. Ser mig omkring och ser ingenting. Undrar varför jag är där. Undrar var jag skulle kunna vara och varför det skulle vara bättre. Förstår att det antagligen inte skulle vara det minsta lilla bättre. Tänker på flykten, men förstår samtidigt att det inte finns någonstans att fly med detta. Det har jag skrivit om innan.
På avenyn, strax innan tolvslaget, människor är fulla och fyllda av ilska eller förväntan. Vilken härlig fredag. Jag ska hem. Är nöjd, vi var nöjda där. Sätter på en skiva jag lyssnade på mycket för mer än ett och ett halvt år sedan. Är tillbaka. Tänker på när den gick på repeat den där kvällen. Hur han satt på min säng och jag på min matta. Jag ville gråta och gjorde kanske också det. Tog av mig glasögonen och han sa "tar du av dig dem för att du inte vill se hur ful jag är" och jag ville slå honom. Det var inte tid. Senare låg jag på sängen och han strök mig över håret och klockan hann bli fyra innan han tog på sig skorna och cyklade hem.
Det spelar ingen roll längre. Det är inte vad jag vill åt. Allt gör ont ändå. Jag vill kasta saker i väggen igen, men vet inte vad jag ska kasta och vad det ska vara bra för. Är trött nog. Orkar knappt lyfta händerna för att skriva. Orkar lyfta händerna för att skriva.
Några dagar senare stod vi på golvet framför scenen och musiken från skivan framfördes live. Han sa i mitt öra "jag kan alla låtarna mot min vilja" och kvällen efter satt vi på trottoaren och han lade sin hand på mitt knä. Jag kunde inte. Var inte kapabel.
Det är inte viktigt längre, men det förföljer mig. Livet. Jag tycker att livet spelar fulspel. Det går inte att göra någonting åt det. Jag måste göra någonting åt det. Vet inte vad och vill sitta och gråta i fåtöljen igen. Be henne säga åt mig vilka piller jag ska äta och hur jag ska tänka för att det ska gå över. Vad jag ska göra för att det inte ska kännas såhär längre. Vet också att hon inte kan göra det. Vet att det är jag. Jag måste. Någonstans måste jag hitta vad som var viktigt och varför det var viktigt. Inte var. Vad som skall komma att bli. Allt som har passerat har passerat.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar