fredag 28 december 2012

det var torsdag.

Försöker få tre tankar till en. Det börjar såhär:

Jag sitter på bussen. Funderar över jaget. Är lite skakig. Vill inte vara det. Tänker på vad jag sagt om min person. Hur jag inte känner mig som jag därför att jag tagits över av delar av mig som är svåra. Tänker samtidigt att jag är mer tillfreds med mig själv än jag någonsin varit. Jag är det därför att jag är mer jag utåt än vad jag någonsin varit. Och inåt. Är ärlig med mig själv och i mig själv. Låter det svåra ta plats och få ord inte bara hos mig själv.
Sitter sen och dricker min första öl. Han, en av dem, som jag stötte bort för så många år sedan, står bakom min rygg och jag vänder mig. Han ler och säger någonting, låter förvånad. Jo, jag är där. Jag tänker att jag inte förstår varför han ser så glad ut. Han som jag stötte bort och sen försökt återta minst tre gånger, men som inte låter sig. Det är bra att han inte gör det. Jag var inte snäll den gången heller. Men han kramar mig och jag stryker med handen över hans rygg och känner varje revben, tänker att det är så jag känns nu. Jag har alltid känts så, men nu mer än någonsin.
Jag har så fina vänner. Dem jag dricker öl med. De kramas och ler och vi pratar om bra saker. Bra som i saker som betyder någonting. Jag pratar mycket om tystnaden, kanske till och med predikar om den. Vet samtidigt att jag fortfarande är tyst inför dem. Jag tänker att det kommer en tid och ett rum för det samtalet, då när jag vill förklara. Men det är skönt att få vara i den jag också är. Utan det svåra.
Någon jag inte känner, flera, sitter bredvid mig i omgångar. Frågar om vem jag är och vad jag gör. Jag ger dem mina repliker. Säger vad jag förväntas göra. Berättar också att jag tvivlar. Säger att det måste finnas tid för annat ibland. Tänker mycket på min kropp. Mina ben. Jag ser mina ben reflekteras i bussdörren och i toalettspegeln och min egen spegel när jag tar på mig en klänning jag knappt bar förr därför att den satt så tätt inpå min hud.
Sen åker jag hem och läser ett mail på bussen. Läser också mitt eget mail. Ser att jag skrev om någonting då som inte är längre. Som inte ens var när jag skrev det. Jag tänker att jag kanske glömmer. Att det försvinner. Sen blir jag ledsen. Öppnar porten till mitt hus och tar trappan ner. Känner att jag kanske vill gråta, men undrar samtidigt för vem jag ska gråta nu. Varför ska jag gråta. Så jag gråter inte. Jag skriver.
Det är fortfarande en tyngd i bröstet, jag kanske kommer att behöva gråta. Men någonstans känns det hanterbart. Jag funderar över om det är ölen. Jag tänker också att det är mina ben som är anledningen till att två öl räcker nu. Att jag är anledningen till att två öl är mer än nog.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar