torsdag 27 december 2012

det fortsätter.

Tillslut kanske jag känner att jag inte orkar svara längre. Därför att jag är så trött på vad som tar över. Hur trött jag är på att försöka komma på svaret på frågan om hur jag mår. Häromkvällen satt jag med människor jag kände för längesedan och vi hade roligt, pratade om ganska mycket oväsentligheter och lite av det som bär tyngd. Frågan är oundviklig, för hur har jag det, vi har ju inte setts på så länge. Jag kan inte ljuga, jag vill inte ljuga, men jag orkar inte börja berätta. Flackar med blicken, drar ut på orden, svarar kanske inte riktigt. I slutändan handlar det om studiesituationen. Den går att ta på. Man kan inte sätta sig med sju andra och bara lyfta på locket. Det är helt omöjligt. Vi hade ju roligt.

Pappa har ringt. Jag borde ringa upp. Första frågan kommer vara "hur är det?" och jag har ingen lust. Har inget svar. Jag mår inte alls. Det är ett vakuum. Jag håller mig i mellanlandet där jag inte vill vara därför att jag inte vill vara i värken. Det känns ju logiskt och bra.

Jag läser Karolina Stenström i CLP: "jag orkar inte vara ledsen mer". Hennes ord. Mina ord. Också. När det inte går att välja glädjen eller åtminstone ett mer harmoniskt tillstånd, då väljer jag mellanlandet tills dess att det valet förtrycks av tillfället. Jag längtar mycket efter när tillståndet, tillfället är mer än tillfälligt och när jag inte behöver välja mellanlandet. Kanske borde jag vara glad att jag kan välja det, men det är jag inte. Jag är övertygad om att det är rentav skadligt. Att det kanske borde vara bättre om jag lade mig på mattan en stund och sökte botten för att sedan kunna få vara i lugnet en stund.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar