lördag 15 december 2012

Det finns givetvis saker som inte lämnar mig oberörd. På ett bra sätt. När min familjs åsikter blottas och jag inte kan låta bli att ilsket ifrågasätta ifrågasättandet av jämställdhetsstrategier och den ofrånkomliga könsmaktsordningen. En annan dag hade jag kanske inte brusat upp på samma sätt, men nu saknar jag nästan helt förmågan att filtrera mina känslor.
På samma vis som jag skriker om patriarkatet, på samma vis fnissar jag också åt fåniga julklappsrim och julkalendern på SVT.
Men det är svårt att koppla på autopiloten nu. Som när jag möter min kollega bland butikerna i småstaden och inte lyckas med annat än att le medan pappa får prata och skämta för oss båda. Jag iakttar hennes ansikte och förstår att jag inte ser ut som jag gjorde i somras då hon arbetade mitt emot en fräknig och ständigt skämtande ung kvinna.
Så känner jag mig också svagare och mer oförmögen än någonsin innan. Samtidigt finns det något innerligt i de där mötena. I bröstet blir jag glad. Mitt leende är på inga vis falskt. Jag tror att människor är enda vägen. Utan människor förfaller människan. Åtminstone den här människan.
Det gör mig glad och tacksam att det finns de som känner mig och de som vill känna mig. Hur självklart och löjeväckande det än må låta. Det är mycket ödmjukhet och kärlek som kommer ur tillståndet. Det är vad lugnet mellan skoven för med sig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar