tisdag 11 december 2012

Det är snart julafton. Faktiskt inte mer än tretton dagar kvar. Det slår mig att det kommer att innebära en viss förändring. Det kommer att finnas andra människor här i mellandagarna. Om bara nio dagar landar småsyskon och bästa vänner på västkustsk mark igen. Vad skönt, tänker jag. Det känns skönt.

Inatt sov jag. Efter elva tog jag min åttonde tablett och sen skrev jag några ord i dagboken. Inom en timme sov jag. I lillebrors tröja och med den slitna grisen mot bröstet. Jag blir visst aldrig äldre än så. I nio timmar fick jag sova den här natten. Nästan ostörd.
Jag är fortfarande trött. Mina ögon svider och jag har antydan till eksem under det vänstra. Jag vill säga att det får vara nog nu. Nu är det dags att stoppa svärtan i en ännu mörkare sammetspåse och lägga undan den. Långt bort. Jag gör sådant som man gör när man vill lägga undan. Dammsuger och diskar. Vädrar trots minusgraderna och kalla fötter. Skakar dammet ur filten. Funderar över hur jag ska planera de kommande tre veckorna för maximal njutning och maximal prestation (det maximala är en låg tröskel, dummare är jag inte). Läser någonting om det jag ska ha läst till imorgon. Klappar grisen på huvudet och uppdaterar telefonen. Försöker också få luften ner i lungorna, gräva bort smärtan i bröstet och hålla tillbaka tårarna som sliter ut ögonen och huden under dem. Vardagen och jag. Det går att lyckas stundtals. Tack.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar