onsdag 19 december 2012

dessa vanliga dagar.

Jag tänker på vad jag skrev igår. Det om att jag är arg på kärleken. Det var lögn. Jag är inte arg på kärleken. Det finns ingenting i den att vara arg på. Jag vill minnas att jag skrev om det förra året, någonting om att sådan är kärleken att den kanske ändå är vacker i alla former. Det är inte kärleken som gör ont. Vad som kan göra ont är tomrummet, avståndet, ensamheten. Ni vet.
Egentligen vet jag inte säkert om någonting av det där gör ont i mig nu. Jag har svårt att få kontakt med den delen av mig. Vi pratade lite om det idag, jag och psykologen på fjärde våningen. Jag sa "det är inte det största problemet just nu" och hon satte ord på mitt största problem just nu. Det problemet heter Medelsvår Depression i hennes värld. Det säger hon och så säger hon att alla de andra perioderna under min uppväxt som liksom gått över och dämpats utav tiden, dem kan vi kalla för Lindriga Depressioner. Så säger hon: Sömn, mat, rutiner, samtal, människor. Och jag säger: Jag vet allt det där. Det är en kamp. Hon säger: Vi ska hjälpas åt.
När jag går därifrån är jag lite lugnare. Gråter nästan inte alls. Nu tänker jag mycket på det där ordet. Depression. Det var längesedan jag tog det i min mun. Jag tror att jag var sexton då. Sen skulle var och varannan människa vara deprimerad och jag slutade använda det. Kände mig som på låtsas och falsk. Nu får jag återta det och fundera över vad det gör med min självbild, detta att jag är en sådan person som har lätt för att bli deprimerad. Det borde inte göra någonting med min självbild. Jag visste redan om det, men i andra ord. Vad som hade gjort mig gott vore att koppla bort hjärnan en sväng, ungefär varje dag i pauser. Men då hade det heller inte kommit några ord. Ord behöver jag. Nu behöver jag ord till min text som jag skriver och som jag ska skicka till någon som verkligen borde vilja ha den.

Det här blev hemskt pladdrigt och hattigt. Det gör ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar