söndag 23 december 2012

Bussarna har slutat gå och jag får promenera de sista femtonhundra meterna hem. Hela vägen tänker jag att jag måste komma hem snart så jag får skriva. Jag måste komma hem och skriva. Få ner i bokstäver och ord vad den här kvällen har varit. Det är iskallt och blåser västkustskt rakt igenom alla kläder. Om kvällen. Det går ungefär såhär:

Jag kliver in i rummet och herregud vad jag skriker. Det är som om jag laddat så länge att allting måste ut omedelbart. Sen blir jag ändå tyst. De frågar hur det går med mina studier och jag säger "jomenvafan" ungefär. Inte ett ord om tillståndet. Det är inte som att tillståndet alltid måste stå skrivet i min panna, men jag tänker på det och funderar över vad nära vänner är. Hela kvällen tänker jag på det och har samtidigt väldigt trevligt. Flirtar oförskämt och ohämmat med någon jag egentligen aldrig vill se naken, bara för att bevisa för mig själv att jag kan. Att jag inte är fjorton längre och inte suktar efter någon onåbar.
Vi går ut sen. Jag tvivlar länge, men följer med. Räcker fram kortet på Nefertiti och vet inte vad det kostar att gå in. Vet fortfarande inte vad det kostade att gå in. Vi dansar. Jag har inte dansat sedan augusti. Jag vet hur man dansar, dansen är i mig. Jag har roligt. Det har jag verkligen.
Plötsligt dyker en gammal vän upp. Hon är lika vacker som vanligt och jag är så tacksam över att se henne. Jag kramar henne hårt och smeker hennes hår och vi pratar vardag och vad som händer. Jag nämner studierna och har blivit full. Säger antagligen någonting om att det inte känns helt bra. Hon frågar. Hon snappar upp och frågar och jag berättar. Berättar om tillståndet och hon vet. Såklart vet hon därför att hon levt i någonting som ingen borde behöva leva i. Det är så skönt. Hur hon säger "jag har alltid älskat livet, jag har haft en fantastisk uppväxt, men varje dag måste jag övertala mig själv om att det är värt det" och jag vill skratta och gråta, men smeker bara hennes kind och kramar henne hårt flera gånger och säger att jag vet. Hon förstår att jag vet och vi byter nummer igen efter flera år och kanske kommer vi inte använda dessa nummer, men vissa människor. Vissa människor.
Senare går jag ut och röker ensam. På en bänk ser jag någon jag känner igen och bredvid honom sitter en av mina bästa. Hon är i stan igen och det visste jag, men hur skulle jag kunna veta att hon var där. Jag vill berätta allt med en gång, men nöjer mig med att krama henne hårt och le och vara så jävla glad över att hon finns. Han som sitter bredvid, som jag inte känner lika väl, han ber om ursäkt för sist när han inte riktigt kände igen mig och jag är lättad över att det inte bara var jag som upplevde den mycket märkliga stämningen då för några veckor sedan. Jag pratar mer med min bästa och det blir kallt. Vi går in. Han kommer fram igen och säger "jag tror jag vet nu varför jag inte kände igen dig, hur mycket har du gått ner i vikt egentligen?" och jag som fortfarande tror att ingen ser det. Jag visar med fingrarna och det är inte många fingrar, men fortfarande en hel hand. Han säger "du är så tunn, du är så tunn Malin" och jag ler och säger "jag är sjuk, jag är sjuk" och han kramar mig och jag vet inte varför jag säger det till honom, men vet samtidigt. Det är så få som frågar och till dem som vågar fråga vågar jag också säga sanningen
Kvällen fortsätter. Jag dansar. Ser mig omkring. Det finns ingenting att se bortsett från mina vänner. Jag nöjer mig i det. En av mina gamla vänner som jag inte sett på flera år hon sträcker sig efter mig och säger "jag blev så förvå.." och sen säger hon "nej nu blir det fel, men du är så söt nu" och med det har hon redan tappat mig. Jag tänker att hon enbart ser mig därför att jag liknar någonting som hon strävar efter att avbilda. Det finns ingen ambition i mig att vara den personen. Jag är redan så trött på henne. En liten stund var jag imponerad, sedan blir jag bara trött. Ingenting har hänt sedan sist vi sågs och jag är matt. På riktigt utmattad. Tar en annan vän i handen och vi går ut på dansgolvet och jag dansar med honom tills det är dags att överge Nefertiti och det är dags att överge kvällen.
Jag promenerar hem och det är så kalla vindar, mina kinder tappar känseln. När jag till sist kommer hem växer mina händer framför mina ögon och jag funderar över vad det är som gör det här forumet så viktigt för mig. Jag funderar över orden och vad som hade hänt utan dem. Det finns inga tvivel längre. Det enda jag kan göra är att skriva. Det finns ingenting annat. Och så tänker jag på varför jag berättar saker för vissa människor och för alltid är tyst inför andra.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar